Stäng
Meny

Arkiv

28 konserter

2014-11-08 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program






25 min



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.


Kent Nagano Dirigent



2014-11-07 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program






25 min



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.


Kent Nagano Dirigent



2014-03-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


25 min



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2014-03-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


25 min



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2010-09-29 20:00 Frankfurt, Alte Oper

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2010-09-28 20:30 Verona, Teatro Filarmonico

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2010-09-27 20:30 Meran, Kursaal

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2010-09-24 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2010-09-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


25 min


GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2007-06-04 00:00 Paris, Basilique Saint-Denis

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2007-06-02 19:30 London, Royal Festival Hall

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


20 min



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2007-05-31 19:30 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


20 min



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2007-05-11 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


20 min



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




2007-05-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder


20 min



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1998-04-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1992-09-11 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1992-09-10 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1988-12-16 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder




Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.





1988-12-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.





1984-02-02 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 4 A-MOLL OP 63 Tempo molto moderato, quasi adagio Allegro molto vivace Il tempo largo Allegro Jean Sibelius fjärde symfoni skrevs mellan 1910 och 1911 och är en hudlös redogörelse för inåtvändhetens många facetter. Den kom till under en period i tonsättarens liv som får betecknas som svår. Efter att ha överlevt en cancertumör plågades han av en ihållande skräck för återfall. Europa befann sig därtill i en övergångsfas, den så optimistiska starten på seklet hade börjat fördunklas av krigsskrammel och militärisk oro. Så inleds också konserten i a-moll med en avskalad och avig melodislinga - en ensam fagott mot mullrande trögt, basstråk. Tempot är långsamt, quasi adagio som angivet i partituret. Sibelius har lämnat de pampiga, flödande fraserna bakom sig. Modernist är han inte, men heller inte den glödande wagnerian han en gång varit. I stället leker han med det på en gång gäckande och frånstötande tritonus-språnget som han redan utforskat i tredje symfonin, (också kallat för djävulsintervallet). Det är en snårig, långsam första sats som inte ger sig till lyssnaren riktigt, men som slår an en djupt personlig ton. Inte minst i de avskalade, nästan solistiska partierna - ett grepp som i princip bara Mahler ägnar sig åt vid den här tiden. Efter den första satsens olycksbådande tillkännagivande, piggnar verket till i den korta andra satsen. Allegrots inledande flöjtlek öppnar förhoppningsfullt men snart börjar orkestern, även här, att kvalfullt vrida sig inåt. Satsen avslutar sig själv tvärt i en nedtonad stråksorti, som kom den på andra tankar. Det är effektivt, och liknar till formen ett inre väderomslag. En känslomässig kollaps, närmast. Den tredje satsen (largot i ciss-moll) är kanske symfonins mest signifikanta. Tonspråket arbetar bokstavligen i en bipolär anda, slänger sig mellan stram återhållenhet och smäktande partier à la Parsifal. Det är musik som öppnar och sluter sig. Fångar in och stöter bort. Som på allvar försöker gestalta det som rör sig på insidan. Och inte i meningen ledsen-glad-arg-upplivad, utan i en mer subtil riktning. Jean Sibelius egen bror var en av de första utbildade psykoterapeuterna i Finland och tonsättaren var djupt inspirerad av denna nya vetenskap. Verket knyts ihop i en sista elegant uppvisning, den fjärde satsen (allegrot i A-dur) där symfonins alla särdrag - tritonusleken, den moderna orkestreringen, de nyckfulla tempoväxlingarna - ges fullt spelutrymme. Inledningen spritter av klassicistisk energi och ges färg av klockspelet. Men också här är osäkerheten ständigt inskriven i partituret. Slutligen som för att ge den olycksbådande starten av verket rätt, klingar satsen och verket ut i ett emblematiskt förslutande a-moll-ackord. EDITH SÖDERSTRÖM


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1980-06-18 00:00 London, Royal Festival Hall

Göteborgs Symfoniker

Program






RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1980-06-17 00:00 Aldeburgh

Göteborgs Symfoniker

Program






RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1980-06-15 00:00 Dublin

Göteborgs Symfoniker

Program






RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1980-06-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program






RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1977-01-30 18:00 Örebro konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 2 C-DUR OP 61 Sostenuto assai. Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace "Det är inte min tur att föra dagbok denna vecka, men när en make skapar en symfoni måste han slippa andra åtaganden" skriver den nyblivna hustrun och pianisten Clara Wieck Schumann lyckligt. Fram till 1840 hade Robert Schumann nästan uteslutande ägnat sig åt att spela och komponera pianomusik med stor framgång. Nu, när han fått sin Clara efter lång väntan, börjar han först skriva kärlekssånger och kammarmusik och våren 1841 tar han sig oförskräckt an det stora formatet, Symfoni nr 1 i B-dur kallad Vårsymfonin. Samma år följer nästa symfoni, i d-moll, som drogs tillbaka och reviderades först tio år senare, varför den hamnar på fjärde och sista plats bland Schumanns symfonier. Den tredje, rhenska, kom 1850. Dessa första år av det nya decenniet är fyllda av kärlek och spännande utmaningar för det unga paret. Clara föder tre barn (av sammanlagt åtta!) och lyckas ändå upprätthålla sin pianistkarriär. Robert arbetar både som redaktör för sin egen musiktidning Neue Zeitschrift für Musik i Leipzig och som lärare vid stadens musikkonservatorium, och komponerar samtidigt som i ett feberrus. 1844 ger Clara Wieck konserter i Ryssland - ofta med makens verk - och denne följer med som stöd. Men han mår inte bra. Vid hemkomsten får han sitt första allvarliga nervsammanbrott, vilket följs av flera. Han måste sluta med alla uppdrag, familjen flyttar till det lugnare Dresden. Paret Schumann ägnar tid åt att studera J S Bachs kompositioner och inspirerad av denne, Beethoven, Schubert och Mendelssohn börjar Schumann åter komponera under sommaren 1845. Han avslutar sin pianokonsert och påbörjar sin andra symfoni på hösten. Den tog ett år att fullborda. Man skulle kunna tro att sjukdomstiden påverkat innehållet i Symfoni nr 2. På ett djupare plan har den naturligtvis gjort det. Det finns en känsla av kamp i särskilt första satsen, men det är en positiv kamp. Andra symfonin blev ett slags återhämtningsprojekt. Det får man inte glömma. Ovanligt nog är alla fyra satserna skrivna i C-dur eller c-moll. Det kan skapa problem. Men Schumann undviker skickligt att verket får en statisk utformning och harmonisk monotoni genom att lägga in kontrasterande element - olika rytmer, tempi och korta tonartsbyten inom varje sats. Första satsen inleds med att trumpetarna spelar en koralliknande fanfar över stråkarna. Den fanfaren återkommer i bleckblåsarna i andra satsen och avslutar också hela symfonin. Likt Beethoven lägger Schumann den snabba scherzosatsen på andra plats - ett oerhört virtuost perpetuum mobile i stråkarna och två långsammare trioavsnitt med träblåsare. Ett lustigt två toners motiv upprepas genom nästan hela satsen likt ett uppfordrande mantra. Adagiosatsen är sannerligen symfonins emotionella centrum, som en lång, melankolisk operaaria med gripande soloinsatser i träblåsarna. Schumann lär ha blivit så tagen när han skrev den att han måste göra ett långt uppehåll innan han tog itu med den glädjefyllda, storslagna finalsatsen som, förutom robusta, marschliknande inslag, använder ett enkelt tema i solooboe ur Beethovens sång An die ferne Geliebte. Det var Schumanns hyllning till hustrun Clara. Felix Mendelssohn ledde uruppförandet av andra symfonin i Leipzig den 5 november 1846. Då hade tonsättaren åtta år kvar av sitt produktiva tonsättarliv innan han avled 1856 efter två år på nervklinik. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1977-01-28 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 2 C-DUR OP 61 Sostenuto assai. Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace "Det är inte min tur att föra dagbok denna vecka, men när en make skapar en symfoni måste han slippa andra åtaganden" skriver den nyblivna hustrun och pianisten Clara Wieck Schumann lyckligt. Fram till 1840 hade Robert Schumann nästan uteslutande ägnat sig åt att spela och komponera pianomusik med stor framgång. Nu, när han fått sin Clara efter lång väntan, börjar han först skriva kärlekssånger och kammarmusik och våren 1841 tar han sig oförskräckt an det stora formatet, Symfoni nr 1 i B-dur kallad Vårsymfonin. Samma år följer nästa symfoni, i d-moll, som drogs tillbaka och reviderades först tio år senare, varför den hamnar på fjärde och sista plats bland Schumanns symfonier. Den tredje, rhenska, kom 1850. Dessa första år av det nya decenniet är fyllda av kärlek och spännande utmaningar för det unga paret. Clara föder tre barn (av sammanlagt åtta!) och lyckas ändå upprätthålla sin pianistkarriär. Robert arbetar både som redaktör för sin egen musiktidning Neue Zeitschrift für Musik i Leipzig och som lärare vid stadens musikkonservatorium, och komponerar samtidigt som i ett feberrus. 1844 ger Clara Wieck konserter i Ryssland - ofta med makens verk - och denne följer med som stöd. Men han mår inte bra. Vid hemkomsten får han sitt första allvarliga nervsammanbrott, vilket följs av flera. Han måste sluta med alla uppdrag, familjen flyttar till det lugnare Dresden. Paret Schumann ägnar tid åt att studera J S Bachs kompositioner och inspirerad av denne, Beethoven, Schubert och Mendelssohn börjar Schumann åter komponera under sommaren 1845. Han avslutar sin pianokonsert och påbörjar sin andra symfoni på hösten. Den tog ett år att fullborda. Man skulle kunna tro att sjukdomstiden påverkat innehållet i Symfoni nr 2. På ett djupare plan har den naturligtvis gjort det. Det finns en känsla av kamp i särskilt första satsen, men det är en positiv kamp. Andra symfonin blev ett slags återhämtningsprojekt. Det får man inte glömma. Ovanligt nog är alla fyra satserna skrivna i C-dur eller c-moll. Det kan skapa problem. Men Schumann undviker skickligt att verket får en statisk utformning och harmonisk monotoni genom att lägga in kontrasterande element - olika rytmer, tempi och korta tonartsbyten inom varje sats. Första satsen inleds med att trumpetarna spelar en koralliknande fanfar över stråkarna. Den fanfaren återkommer i bleckblåsarna i andra satsen och avslutar också hela symfonin. Likt Beethoven lägger Schumann den snabba scherzosatsen på andra plats - ett oerhört virtuost perpetuum mobile i stråkarna och två långsammare trioavsnitt med träblåsare. Ett lustigt två toners motiv upprepas genom nästan hela satsen likt ett uppfordrande mantra. Adagiosatsen är sannerligen symfonins emotionella centrum, som en lång, melankolisk operaaria med gripande soloinsatser i träblåsarna. Schumann lär ha blivit så tagen när han skrev den att han måste göra ett långt uppehåll innan han tog itu med den glädjefyllda, storslagna finalsatsen som, förutom robusta, marschliknande inslag, använder ett enkelt tema i solooboe ur Beethovens sång An die ferne Geliebte. Det var Schumanns hyllning till hustrun Clara. Felix Mendelssohn ledde uruppförandet av andra symfonin i Leipzig den 5 november 1846. Då hade tonsättaren åtta år kvar av sitt produktiva tonsättarliv innan han avled 1856 efter två år på nervklinik. GUNILLA PETERSÉN


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1966-10-28 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder




Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1963-01-18 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!