Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

2007-11-20 18:00 Stora salen

Program



Sonaten nr 31 i Ass-dur op 110 är den näst sista Beethoven skrev. Den komponerades 1821 och trycktes året därpå. Den store, bistre tonsättaren var inne i sin sista skaparperiod, en period då han döv och avskuren från omvärlden gärna grävde ner sig i sitt eget musikaliska grubbleri och hörde en framtidsmusik som ingen annan kunde ana. Han lät sig inte längre påverkas av andra tonsättares framsteg och brydde sig inte om ifall han ställde krav som varken musiker eller publik kunde uppfylla. Många gånger reagerade konsertpubliken negativt på hans sena verk, men man skakade på huvudet och tänkte att Beethoven ju själv inte hörde hur tokigt det blev. Men man bör nog vända på resonemanget. Genom att helt koncentrera sig på sitt musikaliska material utan andras inflytande kunde han gå längre än någon annan gjort, och därmed utforska världar som ingen annan besökt. På sätt och vis blev han den förste modernisten – och det är det som gör att hans sena musik än idag känns ny, frisk och fräsch. Den trettioförsta sonaten är ett utmärkt exempel på den sene Beethovens kompositionsstil. Han skulle ännu ha haft många år på sig att utveckla pianosonaten som form, men han skrev alltså bara ytterligare en sonat. Kanske kände han på sig att han inte kunde komma längre än att bli en samtida med oss, 2000-talets lyssnare! Stig Jacobsson


20 min



Medverkande



1993-10-20 19:30 Stora salen

Medverkande



1989-10-17 19:30 Stenhammarsalen

Medverkande



1980-12-15 19:30 Stora salen

Program





Sonaten nr 31 i Ass-dur op 110 är den näst sista Beethoven skrev. Den komponerades 1821 och trycktes året därpå. Den store, bistre tonsättaren var inne i sin sista skaparperiod, en period då han döv och avskuren från omvärlden gärna grävde ner sig i sitt eget musikaliska grubbleri och hörde en framtidsmusik som ingen annan kunde ana. Han lät sig inte längre påverkas av andra tonsättares framsteg och brydde sig inte om ifall han ställde krav som varken musiker eller publik kunde uppfylla. Många gånger reagerade konsertpubliken negativt på hans sena verk, men man skakade på huvudet och tänkte att Beethoven ju själv inte hörde hur tokigt det blev. Men man bör nog vända på resonemanget. Genom att helt koncentrera sig på sitt musikaliska material utan andras inflytande kunde han gå längre än någon annan gjort, och därmed utforska världar som ingen annan besökt. På sätt och vis blev han den förste modernisten – och det är det som gör att hans sena musik än idag känns ny, frisk och fräsch. Den trettioförsta sonaten är ett utmärkt exempel på den sene Beethovens kompositionsstil. Han skulle ännu ha haft många år på sig att utveckla pianosonaten som form, men han skrev alltså bara ytterligare en sonat. Kanske kände han på sig att han inte kunde komma längre än att bli en samtida med oss, 2000-talets lyssnare! Stig Jacobsson


Medverkande



1976-10-05 20:00 Stenhammarsalen

Program





ROBERT SCHUMANN (1810-1849) KARNEVAL OP 9, ÄLSKLIGA SCENER ÖVER FYRA NOTER 1. Förord 2. Pajazzo 3. Harlekin 4. Nobel vals 5. Eusebius 6. Florestan 7. Coquette 8. Replik 9. Fjärilar 10. A.S.C.H. S.C.H.A. (Dansanta bokstäver) 11. Chiarina 12. Chopin 13. Estelle 14. Igenkännande 15. Pantalone och Colombina 16. Tysk vals 17. Paganini 18. Bekännelse 19. Promenad 20. Paus 21. Davidsförbundets marsch mot kälkborgarna Tvåhundraåringen Schumanns Carnaval är ett glänsande pianistiskt virtuosnummer i 21 satser som alltsedan Liszts dagar (han var den förste som spelade hela verket) hört till de högst värderade konsertnumren för en pianist. Men så är det också fråga om en serie attraktiva kulörta bilder som sveper förbi utan pauser. Undertiteln Scènes mignones sur quatre notes ("Älskliga scener över fyra noter") syftar på tonerna ASCH (= A Ess C H) som också är namnet på en böhmisk by i vars närhet friherre von Frickers gods var beläget. Hans dotter Ernestine var, liksom Schumann själv, elev till Friedrich Wieck, far till Schumanns blivande hustru Clara. 1834 förlovade sig Schumann emellertid i all hemlighet just med Ernestine, och hade tänkt sig att dedicera sin Carnaval till henne. Att bokstäverna ASCH i annan ordning (SCHA) lätt kan leda tankarna till SCHumAnn själv, är bara ännu ett bevis för hur många hemliga budskap Schumann lämnade i sin musik från denna tid. Det är dessa fyra toner som genomsyrar hel verket. Det hela börjar fanfarartat med ett Prèambule och sedan porträtteras kända figurer från den antika teaterformen Commedia dell'Arte: Pierrot, Arlequin och senare även Pantalon och Colombine vilka har sina motsvarigheter i Davidsbündlerfigurerna Eusebius, den inåtvände, och Florestan, den livfulle. Davidsbund var Schumanns filosofiska fantasikrets där han diskuterade olika frågeställningar och just dessa figurer ger också ett dubbelporträtt av Schumann själv - han använde båda namnen som alias när han skrev sina musikartiklar. Enligt Clara Wieck skulle Schumann ha dansat mycket nobelt, och en Coquette smiter ur hans omfamning. Maskspelet fortsätter med Chiarina (Clara) och Estrella (Ernestine). Kollegerna Chopin och Paganini får vara med på ett hörn och till slut tonar han in Davidsbündlermarschen i vilken han samlat sina vänner för att bekämpa filistrarna, det vill säga de trångsynta kälkborgarna. STIG JACOBSSON


Medverkande



1974-10-15 19:30 Stora salen

Medverkande



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!