Stäng
Meny

Arkiv

54 konserter

2020-05-16 10:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA



PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN


SYMFONI NR 5 E-MOLL OP 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Valse: Allegro moderato Finale: Allegro maestoso. Allegro vivace Det var svårt för Pjotr Tjajkovskij att komponera den femte symfonin, hans näst sista, som till slut uruppfördes i S:t Petersburg i november 1888. Han kände ingen inspiration. Man får inte glömma att han höll på med andra verk vid samma tid, som den stora operan Spader dam uruppförd 1890. I ett brev till brodern Modest undrade han om han i själva verket gjort sitt vad gällde musikskapande. Allteftersom arbetet fortskred blev han mera hoppfull. Efter uruppförandet och publikens svala reaktion började han tvivla igen. Men när den därefter framfördes i Moskva och, efter några ändringar, i Hamburg i mars 1889 med tonsättaren själv som dirigent, kände han sig äntligen lugn och nöjd: "Musikerna tog till sig musiken mer och mer för varje speltillfälle och var riktigt entusiastiska på de sista repetitionerna och konserten. Jag tycker om den igen." Femte symfonin är liksom den fjärde en "ödessymfoni" enligt Tjajkovskij själv. Men i den fjärde, som skrevs elva år tidigare, hade han bara ibland använt ett ledmotiv som han beskriver för brevväninnan Nadezjda von Meck: "Det representerar ödet, den oundvikliga makt som gäckar vår längtan efter lyckan…". I femte symfonin går han längre. Här finns "ödesmotivet" i varje sats i olika former. Till en början dovt och tragiskt i låga klarinetter, fagotter och stråkar. Så följer ett rastlöst tema i allegrotempo. Tjajkovskij beskriver det som "tvivel, klagan, föraningar". Men ett valstema bryter optimistiskt. En lyrisk melodi i hornstämman inleder andra satsen åtföljt av ett oboetema, "som en stråle av ljus", även utvecklat i klarinett, fagott och stråkar. Det blir en kamp mellan detta ljusa och det hotfulla ödestemat. I tredje satsen fortsätter Tjajkovskij med en nästan naiv vals i hela orkestern i stället för ett sedvanligt scherzo. Korta, hetsiga toner avbryter. I sista takterna dyker ödesmotivet upp svagt och kusligt. I finalsatsen sker ett slags apoteos. Ödesmotivet omvandlas till en stolt och heroisk marsch som återkommer genom satsen i varierande form med avbrott för snabba, dramatiska avsnitt. Denna triumfmarsch förkroppsligar dock enligt tonsättaren en "fullständig kapitulation inför ödet eller försynens outgrundliga styrning". Kanske var det ödet som till sist gav Tjajkovskij "nycklarna" till denna hans känsloladdade, personliga och spännande symfoni. Efter bara några få framföranden ansågs den vara ett av hans mest betydande orkesterverk. Och det gäller än idag. GUNILLA PETERSÉN



LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 9 D-MOLL OP 125 Allegro ma non troppo, un poco maestoso Scherzo: Molto vivace Adagio molto e cantabile Presto. Allegro assai. Andante maestoso. Allegro ma non tanto. Prestissimo Beethovens nionde symfoni är en av de tydligaste vattendelarna inom den västerländska konstmusiken: det finns musik före den och efter den. Den var både revolutionerande och revolutionär: en protest mot såväl den ärkekonservativa, nationalistiska samtiden och de konventionella musikaliska former som Beethoven behärskade så väl men aldrig kunde nöja sig med. Varken formen, eller dess för kompositörens samtid upprörande budskap om alla människors lika värde var något annat än omstörtande år 1824 när den uruppfördes. Revolutionären och anarkisten Bakunin sade efter att han hört den första gången till dirigenten, som råkade vara Richard Wagner, att om all annan musik gick förlorad i den kommande kampen så måste de i alla fall rädda den nionde symfonin, även om det kostade dem livet. Det är ett testamente över dess storhet att den trots över- användning och missbruk i allt från i reklamfilm till nazimöten fortfarande upplevs som lika relevant i dag. Beethoven var på många sätt den förste frilansaren inom musiken: om han varit avlönad av en kung eller adelsman hade knappast ett experimentellt verk som den nionde symfonin fallit hans herre på läppen och kanske inte kommit till alls. Hela verket är ett motsatsförhållande där konventionell symfonikonst genomsprängs av radikala grepp, protester och omtolkningar. Många har påpekat att de inledande takterna låter som när en orkester stämmer sina instrument och det kan mycket väl ha varit hans intention att inleda med kontrollerat kaos. Beethoven var våldsamt nyskapande under sin sena period och det är långt ifrån det mest radikala han gjorde. Den första satsen i sonatform följs av ett scherzo (som trots det följer klassisk menuett och triostruktur) som andra sats. Det långsamma adagiot kommer istället trea i turordning. Det var bara nytt för symfoniformen, han hade gjort det förut, i till exempel pianosonaten op 106 (Hammerklavier). Scherzot är ett roligt exempel på hur tjurig Beethoven kunde vara: han hade fått kritik för att han använde 4/4-takt istället för den konventionella 3/4-takten i en av sina tidigare symfonier. I nian skriver han för 3/4-takt som man förväntar sig, men när den spelas enligt instruktionerna låter den som 4/4-takt istället. Passiv aggressivitet uttryckt i musik. Dikten Ode till glädjen var Beethovens favorit redan som ung och så tidigt som 1793 deklarerade han att han skulle sätta den till musik. Övergången till vokaldelen orsakade bekymmer, innan han kom fram till lösningen med att låta bassolisten uppmana till muntrare tongångar. Den sista satsen är ett slags symfoni i symfonin. Som sats är den dock i princip i fri form, med frekventa tonarts- och taktbyten och en extremt lång coda som avslutning: Beethoven blev förtjust i det i slutet av sin bana. Säkert har den nionde symfonins budskap om alla människors lika värde och internationellt broderskap bidragit till dess popularitet. I vår tid är vi närmare idealen den förespråkar än någonsin tidigare, men det är fortfarande ett ouppnåeligt idealtillstånd. Längtan efter det är dock tidlöst. Symfonin var både en seger och ett nederlag för Beethoven som vid det laget var nästan helt döv. Musiker och sångare hade vid premiären fått instruktioner att i princip ignorera den döve kom- positören på dirigentpulten, visa av skadan från en repetition av Beethovens enda färdigställda opera Fidelio, som blev en katastrof. När den nionde symfonin spelats färdigt vid premiären låg Beethoven flera takter efter och det var inte förrän alten Linda Unger fick honom att vända sig om som han såg att publiken redan stod upp och applåderade. De viftade också med sina näsdukar och gjorde andra gester, så Beethoven skulle kunna "höra" hyllningarna. Trots att verket var radikalt blev det en stor succé. Beethoven var en kompositör som lyckades med det ganska ovanliga stordådet att bli profet i sin egen tid. Att Beethovens nionde symfoni, ett av de verk som stått sig bäst genom musikhistorien, är skriven av en i princip döv man visar på att endast himlen är taket för vad människan kan åstadkomma. Martina Jarminder


NIKOLAJ RIMSKIJ-KORSAKOV (1844-1908) SCHEHERAZADE OP 35 Havet och Sindbad sjöfararens skepp Sagan om Prins Kalender Den unge prinsen och den unga prinsessan Festen i Bagdad och skeppsbrottet Bland ryska kompositörer intar Nikolaj Rimskij-Korsakov utan tvivel en rangplats, men han hade utbildat sig till något helt annat: han var marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och upplevt det mesta. Inte minst skulle hans erfarenheter från österlandet smitta av sig på hans kompositioner. Vi märker det i exotiska verk som den symfoniska sviten Scheherazade, i den andra symfonin Antar och i flertalet av hans operor. Rimskij-Korsakov var liksom kollegerna Balakirev, Musorgskij, Cui och Borodin medlem i den i St Petersburg verksamma tonsättargruppen "De fem unga" som satte rysk tradition mycket högt, till skillnad från de mer västligt orienterade Moskvatonsättarna. Som symfoniker nådde Rimskij-Korsakov knappast upp till Tjajkovskijs nivå men i sin programmusik är han den store mästaren. I den symfoniska sviten Scheherazade leder han oss rakt in i de sagor som ingår i Tusen och en natt: Det var en gång en sultan som hette Shakriar, och som beslutat att döda var och en av sina hustrur i gryningen efter varje bröllopsnatt, övertygad som han var om alla kvinnors trolöshet och falskhet. Men flickan Scheherazade lyckades rädda sitt liv genom att i "tusen och en natt" berätta underbara sagor och påpassligt somna just när något så spännande skulle hända att sultanen verkligen måste låta henne leva för att få höra fortsättningen. Till slut återtog sultanen sitt stränga påbud och de levde lyckliga i alla sina dar… Rimskij-Korsakov var en av sin tids allra främsta orkesterdomptörer, något som han lärde vidare till sina elever som Stravinsky och Respighi. Hans förmåga att färga sin musik är imponerande, och han har i Scheherazade skapat ett utomordentligt underhållande verk - en sorts förryskad orientalism. Han förnekade att de melodiska motiven hade berättande innebörd, men nog ligger det nära till hands att tänka sig det inledande temat som den otåliga sultanens tema, och att det till synes improviserade violinsolo som går genom alla satserna porträtterar Scheherazade när hon berättar sina sagor. Satstitlarna väcker nyfikenhet och associationer och några kan knytas till specifika sagor. Den om Sindbad är välkänd, Sagan om Kalender handlar om en tiggarprins. Men titlarna ger bara stämningsunderlag. De berättar inga påtagliga historier. Ursprungligen tänkte han sätta neutrala titlar på satserna: Preludium, ballad, adagio, finale. Scheherazade är ett graciöst, underhållande verk med stor skönhet och drömska klanger som uruppfördes hösten 1888. Det var en gång… STIG JACOBSSON






Medverkande



Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


2016-08-20 19:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

2012-09-08 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN


25 min




2012-09-06 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN


25 min




2007-04-25 19:30 Borås, Åhaga

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Edward Smith Presentatör


2007-04-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Edward Smith Presentatör


2006-09-01 18:30 Kinnekulle

Göteborgs Symfoniker

2006-08-07 20:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

Medverkande




Edward Smith Presentatör


2004-08-14 20:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

2003-08-15 20:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

2002-08-18 14:00 Gårdsten

Göteborgs Symfoniker

Program


OTTORINO RESPIGHI (1879-1936) ROMERSKA FESTER Circus Maximus Jubileum Oktoberfest Uppenbarelse Den tredje av Respighis sviter med Rom som motiv är Romerska fester. Fyra livfulla och visionära bilder ur den romerska historien. Det blev också det sista verk i vilket han frossade i stora, ja överdådiga, orkestrala klanger. Därefter skrev han mest sviter för kammarorkester med arrangerad musik av mästare från 1600-och 1700-talen. Orkestern i Rom-sviterna är mycket stor. Här finns tre flöjter, oboer, klarinetter och tromboner, fyra fagotter, horn och trumpeter och en stråkstyrka som matchar dem. Men dessutom föreskriver Respighi ett rikt slagverk med bland annat pukor, klockor, klockspel, cymbaler, bas- och militärtrummor, "hästhovar", tamburin, tam-tam, triangel, träblock, xylofon, harpa, fyrhändigt piano, orgel och mandolin. För att ytterligare förstärka brassklangen vill han ha med tre buccine, ett ursprungligen antikt romerskt instrument, som i moderna sammanhang med fördel kan ersättas av trumpeter. Respighis hustru Elsa har skrivit den mest lästa biografin över sin make, och hon hävdar där att just Feste Romane var det verk han var känslomässigt mest engagerad i, vilket också medförde en icke obetydlig oro inför uruppförandet med Toscanini och New York Philharmonic Orchestra i Carnegie Hall 1929. Efter första satsens livfulla skildring av dödliga gladiatorspel, kontrasterad av gregorianska toner som antyder de första kristnas martyrdöd i vilddjurens käftar, anade han en viss återhållsamhet från publiken. Skulle detta verk få samma ljumma första mottagande som Pini di Roma? Skulle han kanske ha följt rådet att ändra de dissonanta tonerna i trumpeterna? I den andra satsen skildras den medeltida påvliga fest som firades vart femte år. Pilgrimer sjunger den tyska hymnen Christ ist erstanden, medan kyrkklockorna välkomnar dem. I den tredje satsen befinner oss i månskenet under oktoberfesten där ekon från jakten blandas med klingande klockor och de festandes kärlekssånger till mandolin. Publikens reaktioner hade nu förändrats påtagligt till det positiva, och efter finalens samtida festliga frossa på Piazza Navona, där en och annan berusad trombonist låter höra sig, avslutades verket med åhörarnas jubel. STIG JACOBSSON










2002-08-17 15:00 Lundsbrunn, Brunnsparken

Göteborgs Symfoniker

Program


OTTORINO RESPIGHI (1879-1936) ROMERSKA FESTER Circus Maximus Jubileum Oktoberfest Uppenbarelse Den tredje av Respighis sviter med Rom som motiv är Romerska fester. Fyra livfulla och visionära bilder ur den romerska historien. Det blev också det sista verk i vilket han frossade i stora, ja överdådiga, orkestrala klanger. Därefter skrev han mest sviter för kammarorkester med arrangerad musik av mästare från 1600-och 1700-talen. Orkestern i Rom-sviterna är mycket stor. Här finns tre flöjter, oboer, klarinetter och tromboner, fyra fagotter, horn och trumpeter och en stråkstyrka som matchar dem. Men dessutom föreskriver Respighi ett rikt slagverk med bland annat pukor, klockor, klockspel, cymbaler, bas- och militärtrummor, "hästhovar", tamburin, tam-tam, triangel, träblock, xylofon, harpa, fyrhändigt piano, orgel och mandolin. För att ytterligare förstärka brassklangen vill han ha med tre buccine, ett ursprungligen antikt romerskt instrument, som i moderna sammanhang med fördel kan ersättas av trumpeter. Respighis hustru Elsa har skrivit den mest lästa biografin över sin make, och hon hävdar där att just Feste Romane var det verk han var känslomässigt mest engagerad i, vilket också medförde en icke obetydlig oro inför uruppförandet med Toscanini och New York Philharmonic Orchestra i Carnegie Hall 1929. Efter första satsens livfulla skildring av dödliga gladiatorspel, kontrasterad av gregorianska toner som antyder de första kristnas martyrdöd i vilddjurens käftar, anade han en viss återhållsamhet från publiken. Skulle detta verk få samma ljumma första mottagande som Pini di Roma? Skulle han kanske ha följt rådet att ändra de dissonanta tonerna i trumpeterna? I den andra satsen skildras den medeltida påvliga fest som firades vart femte år. Pilgrimer sjunger den tyska hymnen Christ ist erstanden, medan kyrkklockorna välkomnar dem. I den tredje satsen befinner oss i månskenet under oktoberfesten där ekon från jakten blandas med klingande klockor och de festandes kärlekssånger till mandolin. Publikens reaktioner hade nu förändrats påtagligt till det positiva, och efter finalens samtida festliga frossa på Piazza Navona, där en och annan berusad trombonist låter höra sig, avslutades verket med åhörarnas jubel. STIG JACOBSSON











2002-08-16 20:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

Program


OTTORINO RESPIGHI (1879-1936) ROMERSKA FESTER Circus Maximus Jubileum Oktoberfest Uppenbarelse Den tredje av Respighis sviter med Rom som motiv är Romerska fester. Fyra livfulla och visionära bilder ur den romerska historien. Det blev också det sista verk i vilket han frossade i stora, ja överdådiga, orkestrala klanger. Därefter skrev han mest sviter för kammarorkester med arrangerad musik av mästare från 1600-och 1700-talen. Orkestern i Rom-sviterna är mycket stor. Här finns tre flöjter, oboer, klarinetter och tromboner, fyra fagotter, horn och trumpeter och en stråkstyrka som matchar dem. Men dessutom föreskriver Respighi ett rikt slagverk med bland annat pukor, klockor, klockspel, cymbaler, bas- och militärtrummor, "hästhovar", tamburin, tam-tam, triangel, träblock, xylofon, harpa, fyrhändigt piano, orgel och mandolin. För att ytterligare förstärka brassklangen vill han ha med tre buccine, ett ursprungligen antikt romerskt instrument, som i moderna sammanhang med fördel kan ersättas av trumpeter. Respighis hustru Elsa har skrivit den mest lästa biografin över sin make, och hon hävdar där att just Feste Romane var det verk han var känslomässigt mest engagerad i, vilket också medförde en icke obetydlig oro inför uruppförandet med Toscanini och New York Philharmonic Orchestra i Carnegie Hall 1929. Efter första satsens livfulla skildring av dödliga gladiatorspel, kontrasterad av gregorianska toner som antyder de första kristnas martyrdöd i vilddjurens käftar, anade han en viss återhållsamhet från publiken. Skulle detta verk få samma ljumma första mottagande som Pini di Roma? Skulle han kanske ha följt rådet att ändra de dissonanta tonerna i trumpeterna? I den andra satsen skildras den medeltida påvliga fest som firades vart femte år. Pilgrimer sjunger den tyska hymnen Christ ist erstanden, medan kyrkklockorna välkomnar dem. I den tredje satsen befinner oss i månskenet under oktoberfesten där ekon från jakten blandas med klingande klockor och de festandes kärlekssånger till mandolin. Publikens reaktioner hade nu förändrats påtagligt till det positiva, och efter finalens samtida festliga frossa på Piazza Navona, där en och annan berusad trombonist låter höra sig, avslutades verket med åhörarnas jubel. STIG JACOBSSON






2000-08-12 20:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

2000-08-05 14:00 Trollhättan, N3

Göteborgs Symfoniker

Program



BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON






DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)



Medverkande




Sture Carlsson Presentatör


2000-04-28 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN



2000-04-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



MAURICE RAVEL (1875-1937) PIANOKONSERT G-DUR Allegramente Adagio assai Presto Ravel skrev sin pianokonsert i G-dur 1930-1931 efter en pianistturné i USA där han lyssnat mycket till jazzmusik. Han ville själv spela solopartiet i sin nya konsert men allt övande under turnén och en beställning på ytterligare en pianokonsert - för den enarmade pianisten Wittgenstein - blev för mycket. Konserten för vänster hand i en sats skulle uruppföras i Wien i november 1931 och G-durkonserten i Paris två månader senare. De båda konserterna skrevs samtidigt men är helt olika. "G-durkonserten är en konsert i ordets egentliga mening", skriver Ravel, "skapad i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns konserter. Jag tycker verkligen att en konsert kan få vara glad och briljant musik utan att nödvändigtvis sträva efter djupsinne och dramatiska effekter." Vänsterhandskonserten är mörkare och mera dramatisk och följer inte alls utgångspunkterna ovan. Redan i G-durkonsertens första sats hör man influenser från jazzrytmer, George Gershwin, Stravinsky och baskisk folkmusik som blandas med lugnare, mer mystiska avsnitt. Andra satsen inleds av en andlöst vacker melodi i pianistens högerhand över en långsam, motsträvig vals i basen. Träblåsare tar vid och fortsätter den lugna, meditativa stämningen. Den korta tredje satsen är virtuost solistisk i spännande kromatik och rytmer med anspelningar på första satsen. Ravels erkänt skickliga instrumentationskonst når en höjdpunkt i denna konsert med flera solistiska inslag i orkestern. Vid uruppförandet var Marguerite Long solist och Ravel stod på dirigentpulten. GUNILLA PETERSÉN



1996-08-10 20:00 Götaplatsen

Göteborgs Symfoniker

Program









OTTORINO RESPIGHI (1879-1936) ROMS PINJER Pinjerna vid Villa Borghese (Allegro vivace) Pinjerna nära en katakomb (Lento) Pinjerna i Janiculum (Lento) Pinjerna vid Via Appia (Tempo di marcia) Få tonsättare har på ett mer måleriskt och övertygande sätt skildrat sin hemstad än Ottorino Respighi (möjligen kan Eric Coates Londonsviter vara en konkurrent), och framförallt har han gjort det i de färggranna orkestersviterna Roms fontäner, Roms pinjer och Romerska fester. Alla dessa sviter har fyra satser, men de kontrasterande delarna går mestadels över i varandra utan paus. Roms pinjer uruppfördes till publikens återhållna reaktioner den 4 december 1924 - så det var när självaste Arturo Toscanini tog med sig verket till sin första konsert med New Yorkfilharmonikerna som det började sin erövring av världen. Dagen efter dirigerade tonsättaren själv stycket i Philadelphia och i programbladet hade han skrivit: "Medan tonsättaren i sitt föregående verk, Roms fontäner, försökt skildra sina naturintryck i toner, har han i Roms pinjer använt naturen som utgångspunkt för utflykter, för att minnas och få visioner. De sekelgamla träden dominerar så karaktäristiskt det romerska landskapet att de står som ett testamente över de viktigaste händelserna i romerskt liv." Den första satsen skildrar Pinjerna vid Villa Borghese. Barnen leker och dansar, härmar marscherande soldater och krigar, skrikande och kvittrande som kvällens svalor. Pinjerna nära en katakomb bygger på en gregoriansk melodi med högtidlig begravningsstämning. Pinjerna vid Janiculum får vi betrakta vid fullmåne över den berömda parken. I den här satsen introducerade tonsättaren grammofonen som orkesterinstrument genom en i förväg inspelad näktergal, något som väckte viss oro bland kritikerkåren. Toscanini var däremot förtvivlad över att den dåtida tekniken inte kunde bjuda på tillräckligt stor dynamik i fågelsången. Pinjerna vid Via Appia - den berömda antika vägen - besöks i dimmig soluppgång. Den oupphörliga rytmen från otaliga steg driver musiken framåt. "I diktarens fantasi dyker en vision om gångna triumfer upp. Trumpeter smattrar, och armén av konsuler närmar sig glänsande i den nyligen uppstigna solens glans längs den heliga vägen för att i triumf närma sig Capitolium." STIG JACOBSSON


1996-08-08 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1995-01-05 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1995-01-04 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-06-22 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-01-08 14:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program










CARL ORFF (1895-1982) CARMINA BURANA Fortuna imperatrix mundi I Primo vere II In taberna III Cour d'amours Blanziflor et Helena Fortuna imperatrix mundi Carl Orff var under 1930-talet en av de mest uppmärksammade tonsättarna i Tyskland. En stor del av hans berömmelse kom med Carmina burana som komponerades 1935-1936. Dess undertitel lyder "världsliga sånger för soli och kör till ackompanjemang av orkester och med magiska bilder" - en scenografi av medeltida slag där suggestiva målningar och dekorationer i samspel med den stora kören ger ett överväldigande intryck. Carmina burana uruppfördes i Frankfurt am Main 1937, gavs på La Scala 1942 och kort därpå även i Wien, men trots detta blev Orff först efter kriget mer allmänt känd som tonsättare. Musiken var inte lik något annat, den tedde sig originell och stod utanför samtidens riktningar och skolor. Hans musikaliska inspiration kan sägas ha sina rötter i det dramatiskt bildmässiga med den grekiska tragedin och den italienska barockoperan som två stora inspirationskällor. Musikaliskt finns det en mer näraliggande influens: Stravinskys dramatiska kantat Oidipus Rex och framförallt Les noces - rytmiskt präglad musik av medvetet enkelt slag med sparsmakad orkestersats (mycket slagverk) och kören som grundläggande element. Orffs verk växte ofta fram ur en samlad vision av det sceniska och det musikaliska - allt han skapat röjer en frodig, åskådlig fantasi. Det mesta han producerade är tänkt för scenen, också Carmina burana. Men verket har visat sin styrka också utan sceniska arrangemang och framförs lika ofta i konsertsalen med stor framgång. STEFAN NÄVERMYR










1992-01-17 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1992-01-17 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1992-01-16 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1992-01-16 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1992-01-16 09:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1992-01-15 13:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1992-01-15 11:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!