Stäng
Meny

Arkiv

6 konserter

1994-09-30 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1994-09-29 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

1981-10-30 12:10 Stora salen

1972-07-07 00:00 Leksand

Göteborgs Symfoniker

Program





DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 9 ESS-DUR OP 70 Allegro Moderato Presto Largo Allegretto (Satserna tre till fem spelas i en följd) 27 min Sjostakovitjs nionde symfoni har något mystiskt över sig. Redan dess tillkomst vållar huvudbry. Sjostakovitj själv verkar inte ha dokumenterat arbetet med symfonin och de källor som finns till hands får man helt enkelt bestämma sig för att lita på eller inte. Enligt David Rabinovich sa Sjostakovitj 1944 att han ville skriva en symfoni för orkester, kör och sångsolister "om han kunde hitta en lämplig text". Men det fanns en tvekan också, Sjostakovitj ville inte utsätta sig för jämförelser som kunde te sig "oblyga", med syftning på en annan berömd nionde symfoni för samma styrkor: Beethovens. Som vi vet är Sjostakovitjs nia instrumental och till karaktären mycket olik Beethovens monumentala musik. Tonsättaren kallade symfonin "ett glatt litet stycke, musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det". Vad hände det där märkliga halvåret tills symfonin var klar sommaren 1945? Uppenbarligen ganska mycket, men det frapperande är att Sjostakovitj så snabbt vände på kuttingen och skrev en ljus och lekfull nia - som samtidigt är den kortaste av hans 15 symfonier. Sparade han ursprungsidén till trettonde symfonin, Babij Jar för solister kör och orkester, en uppgörelse med nazisternas avrättning av judar på sovjetiskt territorium? Förmodligen inte, ursprungsidén fann förmodligen inte bäring eller led brist på livskraft, ett av de uppslag som helt enkelt mår allra bästa av att städas undan. Dessa "kunde-varit-verk" som det är så oerhört intressant att spekulera i och fantisera om. Beethovens tia, eller varför inte en Brahms femma? STEFAN NÄVERMYR


1972-06-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson


1967-10-12 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!