Stäng
Meny

Arkiv

2 konserter

2020-10-31 15:00

Medverkande


Barytonsångaren Peter Mattei har de senaste säsongerna framträtt i titelrollen i Shishkov i Janáceks Döda huset på Opéra National de Paris och Tjajkovskijs Eugen Onegin på Opernhaus Zürich och i våras gjorde han rollen som Amfortas i Wagners Parsifal, både på Metropolitan Opera och på Opéra National de Paris. Han har framträtt med Göteborgs Symfoniker 18 gånger sedan 1991 och var senast på besök i september och sjöng Schuberts Winterreise med pianisten Lars David Nilsson. Med framträdanden på prestigefyllda scener som Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Covent Garden i London, Opéra National de Paris och Salzburger Festspiele har Peter Mattei etablerat sig i toppskiktet av internationellt verksamma sångare. Sedan det internationella genombrottet som Don Giovanni i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence har Peter Mattei gjort bejublade framträdanden i denna roll på scener som Metropolitan, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris (regi Michael Haneke), Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Wiener Staatsoper och Opernhaus Zürich. Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Parsifal på Metropolitan Opera och säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin under ledning av Barenboim, en roll som han senare framträtt i både på Metropolitan och La Scala. Peter Mattei har synts i en mängd roller såsom Greven i Figaros Bröllop (Metropolitan, Wiener Staatsoper, La Monnaie, Salzburg, Lyric Opera Chicago, San Francisco, Bayerische Staatsoper München, Metropolitan och Paris), Figaro i Figaros Bröllop (Kungliga Operan, Glyndebourne Festival), Figaro i Barberaren i Sevilla (GöteborgsOperan, Aix-en-Provence, Metropolitan) och Eugen Onegin (La Monnaie, Aix-en-Provence, Salzburg, Wiener Staatsoper, Metropolitan, Paris).



"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste var chefdirigent för WDR-orkestern i Köln 2010-2019, en period då han byggde upp orkestern och framgångsrikt ledde den på turnéer till Österrike, Spanien, de baltiska staterna och Asien. Han var chefdirigent för Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Oslofilharmonin 2006-2013, och är Chefdirigent Laureate för båda orkestrarna. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, New York Philharmonic Orchestra, Boston Symphony Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Under senare år har Jukka-Pekka Saraste varit verksam inom operan och ledde bland annat ett scenframförande av Mendelssohns Elias på Theater and der Wien 2019. Denna säsong kommer han att dirigera en uppsättning av Korngolds Die tote Stadt på Finska Nationaloperan. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers femte och nionde symfonier med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Näktergalen samt de kompletta symfonierna av Brahms respektive Beethoven.


Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).






Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är från och med denna säsong förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, en titel hon delar med Christoph Eschenbach. Hon besökte senast Göteborg i december 2018 för tre framföranden av Stravinskys opera Rucklarens väg i regi av Linus Fellbom - en föreställning som höjdes till skyarna av recensenterna: "Ett lika spänstigt som svängigt och oavbrutet njutbart musicerande" (Martin Nyström, DN). Det var också invigningsproduktionen för Barbara Hannigans mentorprojekt Equilibrium Mentoring Initiative som ger unga artister möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Barbara Hannigan gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som dirigent är hon aktuell med engagemang hos London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Cleveland Orchestra, Ludwig-orkestern, Toronto Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Münchens filharmoniker. Som sångerska samarbetar Barbara Hannigan med världens ledande orkestrar och dirigenter som Sir Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman och Antonio Pappano. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Hon har gjort över 85 uruppföranden. Bland Barbara Hannigans oförglömliga rollgestaltningar på operascenen finns titelrollen i Alban Bergs opera Lulu på Hamburgoperan och La Monnaie i Bryssel. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Hon har också framträtt på Lincoln Center i New York och Covent Garden i London. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Barbara Hannigan är ledamot av Kungliga musikaliska akademin i Stockholm och erhöll 2018 det stora Rolf Schock-priset.



Den svenske dirigenten Alexander Einarsson (f 1978) är utbildad i Malmö, Köpenhamn och Paris. Sedan 2010 arbetar han som kördirigent i S:t Petri kyrka i Malmö där han är konstnärlig ledare för S:t Petri Ungdomskör (SPUK) och kammarkören Petri Sångare. Sedan 2015 är han kormästare hos Göteborgs Symfoniker och arbetar där med Göteborgs Symfoniska Kör samt den professionella Göteborgs Symfonikers Vokalensemble. Alexander Einarsson har arbetat med körer som Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Uppsala Akademiska Kör och Malmö Kammarkör samt bland annat gästdirigerat Göteborgs Symfoniker, Malmö Symfoniorkester, Berlins symfoniker och Marinens Musikkår. Vid flera tillfällen har Alexander Einarsson medverkat med sina körer vid internationella tävlingar och vunnit Grand Prix i Ungern och Italien, liksom vunnit två guld i World Choir Games i Sydafrika 2018. Vid de internationella Grand Prix-tävlingarna i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris till minne av Arthur Oldham. Alexander Einarsson fick 2018 utmärkelsen Årets körledare och blev samma år nominerad som en av de 20 viktigaste musikprofilerna i Sverige av musiktidskriften Opus. Alexander Einarsson är en hängiven sökare efter repertoar utöver den gängse och har initierat ett flertal beställningar av ny musik för kör, inte sällan av kvinnliga kompositörer. En framträdande del av hans gärning är intresset för lyrik och det poetiska innehållet som gör att han alltid närmar sig musiken ur textens djup och perspektiv.


Simon Rivard Dirigent


Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är från och med denna säsong förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, en titel hon delar med Christoph Eschenbach. Hon besökte senast Göteborg i december 2018 för tre framföranden av Stravinskys opera Rucklarens väg i regi av Linus Fellbom - en föreställning som höjdes till skyarna av recensenterna: "Ett lika spänstigt som svängigt och oavbrutet njutbart musicerande" (Martin Nyström, DN). Det var också invigningsproduktionen för Barbara Hannigans mentorprojekt Equilibrium Mentoring Initiative som ger unga artister möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Barbara Hannigan gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som dirigent är hon aktuell med engagemang hos London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Cleveland Orchestra, Ludwig-orkestern, Toronto Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Münchens filharmoniker. Som sångerska samarbetar Barbara Hannigan med världens ledande orkestrar och dirigenter som Sir Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman och Antonio Pappano. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Hon har gjort över 85 uruppföranden. Bland Barbara Hannigans oförglömliga rollgestaltningar på operascenen finns titelrollen i Alban Bergs opera Lulu på Hamburgoperan och La Monnaie i Bryssel. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Hon har också framträtt på Lincoln Center i New York och Covent Garden i London. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Barbara Hannigan är ledamot av Kungliga musikaliska akademin i Stockholm och erhöll 2018 det stora Rolf Schock-priset.




Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.





Mirja Burlin Skådespelare


2020-09-17 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 9 ESS-DUR OP 70 Allegro Moderato Presto Largo Allegretto (Satserna tre till fem spelas i en följd) 27 min Sjostakovitjs nionde symfoni har något mystiskt över sig. Redan dess tillkomst vållar huvudbry. Sjostakovitj själv verkar inte ha dokumenterat arbetet med symfonin och de källor som finns till hands får man helt enkelt bestämma sig för att lita på eller inte. Enligt David Rabinovich sa Sjostakovitj 1944 att han ville skriva en symfoni för orkester, kör och sångsolister "om han kunde hitta en lämplig text". Men det fanns en tvekan också, Sjostakovitj ville inte utsätta sig för jämförelser som kunde te sig "oblyga", med syftning på en annan berömd nionde symfoni för samma styrkor: Beethovens. Som vi vet är Sjostakovitjs nia instrumental och till karaktären mycket olik Beethovens monumentala musik. Tonsättaren kallade symfonin "ett glatt litet stycke, musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det". Vad hände det där märkliga halvåret tills symfonin var klar sommaren 1945? Uppenbarligen ganska mycket, men det frapperande är att Sjostakovitj så snabbt vände på kuttingen och skrev en ljus och lekfull nia - som samtidigt är den kortaste av hans 15 symfonier. Sparade han ursprungsidén till trettonde symfonin, Babij Jar för solister kör och orkester, en uppgörelse med nazisternas avrättning av judar på sovjetiskt territorium? Förmodligen inte, ursprungsidén fann förmodligen inte bäring eller led brist på livskraft, ett av de uppslag som helt enkelt mår allra bästa av att städas undan. Dessa "kunde-varit-verk" som det är så oerhört intressant att spekulera i och fantisera om. Beethovens tia, eller varför inte en Brahms femma? STEFAN NÄVERMYR


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD



Medverkande



"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste var chefdirigent för WDR-orkestern i Köln 2010-2019, en period då han byggde upp orkestern och framgångsrikt ledde den på turnéer till Österrike, Spanien, de baltiska staterna och Asien. Han var chefdirigent för Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Oslofilharmonin 2006-2013, och är Chefdirigent Laureate för båda orkestrarna. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, New York Philharmonic Orchestra, Boston Symphony Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Under senare år har Jukka-Pekka Saraste varit verksam inom operan och ledde bland annat ett scenframförande av Mendelssohns Elias på Theater and der Wien 2019. Denna säsong kommer han att dirigera en uppsättning av Korngolds Die tote Stadt på Finska Nationaloperan. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers femte och nionde symfonier med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Näktergalen samt de kompletta symfonierna av Brahms respektive Beethoven.


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!