Stäng
Meny

Arkiv

18 konserter

2018-03-18 19:30 Reykjavik, Konserthuset Harpa

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


2018-03-16 19:30 DR Koncerthuset

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


2018-03-15 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


2018-03-14 19:00 Sthlms konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


2018-03-10 18:00 Oslo, Den Norske Opera

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


2018-03-09 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


2018-03-08 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


2018-03-07 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


25 min


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Sibelius började arbeta på sin första symfoni i Berlin våren 1899 och han ledde själv uruppförandet av en första version i Helsingfors den 26 april 1899. Den slutgiltiga versionen uruppfördes i Helsingfors av Robert Kajanus den 1 juli 1900. Allra först hade Sibelius tänkt sig en "musikalisk dialog" med programmatiskt innehåll. Som motto skulle citeras den svenska folkvisan Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön, följd av en sats inspirerad av Heinrich Heines ord: "Den nordliga tallen drömmer om den sydliga palmen". Efter en sats kallad Vinterns berättelse var finalsatsen tänkt som en utläggning av Sibelius eget praktiskt taget sönderlästa exemplar av Juhani Ahos roman Panu från 1897, om slutstriden mellan hedendom och kristendom i Finland. Att planerna ändrades berodde till stor del på den ryska tsarens februarimanifest våren 1899 med syfte att begränsa storfurstendömet Finlands självständighet. Sibelius bekämpade manifestet också i andra verk som Viktor Rydbergs Atenarnes sång, tänkt att uruppföras jämsides med den omarbetade symfonin på en planerad Europa-turné med Helsingfors stadsorkester våren och sommaren 1900 under Kajanus ledning. På denna turné hälsades Symfoni nr 1 som tonsättarens internationella genombrott i bland annat Stockholm, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och delvis även i Paris. Symfonin fortsätter att fascinera även en yngre finsk dirigentgeneration, vilket framgår av en enkät finska Sibelius-sällskapet gjort. Jukka-Pekka Saraste talar exempelvis om symfonins "väldiga översvallande jag-tammefan-känsla" och Osmo Vänskä säger att "karlns hela vildhet och våldsamhet är med i musiken". För dirigenten Simon Parmet (1897-1969) var den en gång "full av brinnande kärlek till fosterlandet och flammande hat mot dess fiender". Parmet kallade den också Finlandias överjordiska motpart. Under arbetet upplevde Sibelius sig som en kärvare Tjajkovskij, kände sig också som "en berusad gud" inför Borodins första symfoni och jämförde den egna symfonin med Bruckners naturstämningar. För Sibelius gällde kampen inte bara den hotande nationella ofriheten utan också ett ställningstagande för eller emot symfonin som sådan, i ett läge där Debussy utdömde formen som förlegad. I Stockholm beskrev kritikern Peterson-Berger första symfonins Sibelius som "en bruten, trasig bohemartad natur". Den gången gällde det i Sibelius fall för Beethoven-traditionen och mot Wagner och Liszt. I efterhand kan vi se hur Sibelius intuitivt gick sin väg rakt fram "som en syntes av europeisk tradition och finsknationella drag - med Sibelius personliga signum", för att citera Erik Tawaststjerna. Det var symfoniformen som i allt högre grad skulle bli hans styrka i takt med att förryskningssträvandena skärptes, närmast med införande av värnplikt i syfte att gradvis inlemma de finska truppförbanden i den ryska armén. Sibelius personlighet och musik blev i allt högre grad en samlande tillgång för den finska nationen. Axel Carpelan skrev till honom: "Ditt namn och din framgång är en uppehållande kraft för mången." ROLF HAGLUND


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


2012-05-16 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




2007-06-13 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND



20 min



RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Denna säsong debuterar Susanna Mälkki som förste gästdirigent för Los Angeles Philharmonic i musik av tonsättare som Berlioz, Mendelssohn och Richard Strauss. Hon är också inne på andra året som chefdirigent för Helsingfors stadsorkester där hon fortsätter framföra Mahlers symfonier samt musik av Richard Strauss, Bartók och Mozart. Turnéer till Salzburg och Paris med cellisten Truls Mørk är också planerade. Tidigare har Susanna Mälkki varit chefdirigent för Ensemble InterContemporain samt förste gästdirigent för Gulbenkianorkestern i Lissabon. Som gästdirigent samarbetar hon 2017-2018 bland annat med Berlins filharmoniker, San Francisco Symphony, Cleveland Orchestra, Chicago Symphony och Sveriges Radios symfoniorkester. Framöver framträder hon med orkestrar som Tjeckiska filharmonin i Prag och New York Philharmonic. Mångsidiga Susanna Mälkki har också med framgång dirigerat opera på La Scala, Metropolitan, och Nationaloperan i Paris. 2018 debuterar hon på Wiens statsopera med Gottfried von Einems Dantons Tot.


Katarina Karnéus Mezzosopran


1981-09-16 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1977-08-18 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program




RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.





1974-08-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program







RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR






Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1971-03-26 20:00 Stora salen

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 6 H-MOLL OP 74 "PATHÉTIQUE" Adagio. Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso Jag tror att Pjotr Tjajkovskij var lycklig när han stod på dirigentpulten i konsertsalen i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Han hade flera gånger under komponerandet av den sjätte symfonin skrivit till sina vänner och släktingar om hur nöjd han var med verket och hur stolt han var att han hade kunnat skriva något så bra. Visserligen hade orkestermusikerna haft synpunkter på form och innehåll - vilken symfoni slutade med en så plågsamt allvarlig och långsam sats med en galet uppsluppen marsch dessförinnan och en andra sats i ett slags haltande 5/4-delsvals och med en första sats som också andas ängslan och hot i sin inledning? Visserligen hade publiken inte applåderat så entusiastiskt som han önskat. Den verkade snarare konfunderad, och ändå tagen. Men jag tror att Tjajkovskij var lycklig. För i dag när vi hör hans sjätte symfoni med tidens facit i hand så kan vi uppleva ett slags komprimering av tonsättarens livsverk i musiken. Här finns hans dramatiska, ömsinta och lustiga musik i Svansjön och andra baletter, hans storslagna sorge- och kärleksmusik i Eugen Onegin och andra operor, hans ryska vemod i första pianokonserten och andra konserter, symfonier, sonater och sånger. I nya toner och melodier, men med samma känslor. Då kan man kanske förstå varför han berättade för sin nära vän, den unge systersonen Vladimir Davidov, att den här symfonin verkligen innehöll ett program, men att han aldrig, aldrig ville avslöja det. Det var för personligt. Men han berättade att han gråtit mycket när han skrev den. Nio dagar efter uruppförandet var Tjajkovskij död, 53 år gammal, efter några dagars magsjukdom. Troligen kolera som gick i staden. Man vet inte säkert. Spekulationernas vågor gick höga. Den sjätte symfonin har fått utstå det mesta vad gäller varför och hur och därför den låter som den låter. Men även om Tjajkovskij var deprimerad och rädd att hamna i fängelset för att han var homosexuell, inte hade lika lätt för att komponera längre eller var trött på att resa runt i världen och ta emot hyllningar och längtade till lugnet i Klin utanför Moskva, så har den sjätte symfonin gått sina egna vägar och är en av de mest älskade och spelade symfonierna över huvud taget. När brodern Modest kom på namnet Pathétique dagen efter det första framförandet skrev Tjajkovskij genast ner det på partituret. Inte vårt svenska nedsättande ord "patetisk", utan dess franska och ryska betydelse: passionerad, fylld av känslor och lidande. Därför talar symfonin till oss alla. och därför tror jag att Tjajkovskij var lycklig när han stod där på dirigentpulten omsluten av den musik som är den ärligaste och mest smärtsamma han skrivit. GUNILLA PETERSÉN


RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR



1963-12-01 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD WAGNER (1813-1883) FÖRSPEL TILL MÄSTERSÅNGARNA I NÜRNBERG Mästersångarna i Nürnberg står ganska ensam bland Wagners alla operor. Den är för all del lika lång - ja, faktiskt bland de allra längsta - och den kräver minst lika stora resurser såväl av orkester som av sångare. Som vanligt svarade han också själv för librettot. Men den behandlar inte mytiska ämnen utan är mer jordnära och har till och med många lustiga poänger. Detta är nämligen Wagners enda komiska opera och den tog honom 23 år att fullborda. 1845 påbörjade han skisserna till Mästersångarna i Nürnberg men först 1861 hade han texten färdig, och året därpå började han skriva uvertyren. Inte förrän 1868 var hela operan fullbordad. Premiären ägde rum den 21 juni i München. Vi behöver här inte gå in på hela intrigen. Den är fylld av 1500-talets riddarpoesi och trubadursång men också av skråväsendets virrvarr av regler och förordningar - vilka även gällde för sångare! Wagner komponerade förspelet i mars 1862. Musiken speglar operans huvudroller och de melodier mästersångarna förknippas med, med en flerstämmig mittdel. Förspelet avslutas med samma ståtliga teman som inlett den, men nu med än mer prakt och glans. STIG JACOBSSON








RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR



Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Edith Thallaug Mezzosopran


1962-09-23 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program





RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR






Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1960-02-07 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR







Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.





1947-10-02 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!