Stäng
Meny

Arkiv

10 konserter

2018-05-24 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 7 Allegro moderato Adagio, sehr feierlich und sehr langsam Scherzo: Sehr schnell Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell Cirkeln slöts med symfoni nummer sju. Den dag som Anton Bruckner hörde Wagners Tannhäuser förändrades allt vid insikten om hur mycket man kan - eller bör - bryta mot reglerna för att finna sin egen röst. Efter det var Wagner hans husgud. Medan Wagner formade musikdramatiska gigantoider, bröt Bruckner mot sin tids ideal med enorma katedralliknande symfonier. Den mäktige kritikern Hanslick, som avskydde Wagner, skulle lägga många stenar i vägen för Bruckner i form av nedgörande adjektiv som "galen", "naiv" och "onaturlig". Det blev inte bättre med alla välmenande vänner som skulle göra klipp och tillägg i Bruckners musik. Bruckners enda konstanta följeslagare var hans musik, hans orgel och hans djupa tro. När tiden var inne för den sjunde symfonin uppstod ett extra starkt samband med Wagner. Bruckner hade precis inlett arbetet med adagiot. "En dag kom jag hem och kände mig mycket sorgsen. Tanken kom för mig att det inte skulle dröja länge innan mästaren skulle dö, och sedan kom temat i ciss-moll från adagiot till mig", skrev han till en vän. Ett par veckor senare fick han veta att Wagner hade avlidit. Bruckner avslutade adagiot med en coda som han kallade för Mästarens begravningsmusik. Denna sats innehåller även fyra Wagnertubor, med len ton och tubans djup. Kontrasten mellan det vemodiga och värdiga adagiot med sina ljust klara penseldrag mot mörk botten och det scherzo som följer är stor. Sorgen byts raskt mot en folklig dans i tunga kängor. Scherzot komponerades allra först och även om det har glimten i ögat, är det inte mindre omsorgsfullt uppbyggt. Symfonin står stadigt på många släkten av temata som alla hänger ihop. Även om Bruckner är känd för att bygga i stor skala (expansiv liksom Wagner) och ställer block av instrumentgrupper mot varandra som stoppen på en orgel, så återfinns det stora i det lilla: en stilla, luftig inledning som drar uppåt och vidare med ett underliggande, mjukt tremolo - ett mikrokosmos av symfonin. Bruckner tillät inga ändringar av denna symfoni och dess uruppförande skulle absolut inte ske vid Hanslicks fötter i Wien, utan i Leipzig. De jublande applåderna varade inte mindre än i 15 minuter och de konserter som följde blev lika entusiastiskt mottagna - även i Wien. Inte av kritikerna, men av publiken. Den sjunde symfonin blev den kanske mest älskade av alla hans symfonier. MOLLY TELEMAN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den österrikiske dirigenten Manfred Honeck är sedan 2008 Music Director för Pittsburgh Symphony Orchestra. Dirigent och orkester hyllas genomgående för sina framträdanden både i hemstaden och utomlands. De framträder på de stora internationella scenerna och festivalerna, bland dem BBC Proms, Musikfest Berlin, Luzerns festspel, musikfestivalen i Rheingau samt Lincoln Center och Carnegie Hall. 2012 framträdde de en vecka i Musikverein i Wien och återvände senare dit för tre konserter. Sommaren 2017 besökte de Europas ledande festivaler. Manfred Honeck och Pittsburgh Symphony Orchestra har gjort en rad framgångsrika inspelningar för skivbolagen Reference Recordings och Exton, bland annat symfonier av Bruckner (nr 4), Beethoven (nr 5 & 7) och senast Tjajkovskij (nr 6) som fått strålande recensioner. Manfred Honeck var 2000-2006 chefdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester och har i två treåriga perioder varit förste gästdirigent för Tjeckiska filharmonin. 2007-2011 var han chefdirigent vid Stuttgarts statsopera där han ledde premiärer av ett flertal operor, bland dem Berlioz Trojanerna, Verdis Aida, Mozarts Idomeneo, Richard Strauss Rosenkavaljeren, Poulencs Karmelitsystrarna och Wagners Lohengrin. Som gästdirigent har han samarbetat med flera av världens ledande orkestrar: Bayerska Radions symfoniorkester, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Concertgebouworkestern, London Symphony Orchestra, Wiens filharmoniker, Cleveland Orchestra, New York Philharmonic Orchestra, Chicago Symphony Orchestra, Boston Symphony Orchestra och Philadelphia Orchestra. Manfred Honecks framgångsrika debut med Berlins filharmoniker resulterade i en Dvorák-inspelning med Anne-Sophie Mutter. Denna säsong fortsätter han sina regelbundna samarbeten med orkestrarna i Bamberg, Stockholm, Oslo, Prag och Rom. Manfred Honeck har tidigare dirigerat Göteborgs Symfoniker vid 26 konserter, inklusive gästspel med Griegs Peer Gynt i Salzburg och London år 2001. Senaste konserten var 2016 då han dirigerade musik av Schnittke, Mozart och Tjajkovskij.


Sedan han vann Solistpriset 2014 har svenske pianisten David Huang etablerat sig som en av Nordens mest intressanta och framstående unga musiker. 2012 fick han sitt första genombrott då han vann den prestigefyllda Vera Lothar-Schevchenko-tävlingen i Jekaterinenburg. Det var första gången en svensk pianist vann en rysk pianotävling. Han spelade finalerna ur pianokonserter av Mozart och Liszt tillsammans med Urals filharmoniska orkester. Som Artist in Residence hos SR P2 mellan 2014 och 2016 gjorde David Huang ett flertal inspelningar och framträdanden i radio och tv och spelade solo- och kammarmusik samt framträdde som solist med Sveriges Radios symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Gävle symfoniorkester. I dag har han sin bas i Stockholm och framträder gärna som solist och kammarmusiker. Hans passion för kammarmusiken har lett till samarbeten med ledande nordiska musiker. 2015 bildade han trio LEK tillsammans med violinisten Daniel Migdal och cellisten Frida Fredrikke Waaler Waervågen som utforskar samtida musik och även den traditionella triorepertoaren. David Huang var också med att grunda Sveriges kammarsolister. David Huang föddes 1988 i Taiyuan i Kina och kom som treåring till Sverige. Under sin karriär som pianist har han fått ta emot flera hedersutmärkelser, bland dem stipendier från Kungliga musikaliska akademin.



2018-05-23 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 7 Allegro moderato Adagio, sehr feierlich und sehr langsam Scherzo: Sehr schnell Finale: Bewegt, doch nicht zu schnell Cirkeln slöts med symfoni nummer sju. Den dag som Anton Bruckner hörde Wagners Tannhäuser förändrades allt vid insikten om hur mycket man kan - eller bör - bryta mot reglerna för att finna sin egen röst. Efter det var Wagner hans husgud. Medan Wagner formade musikdramatiska gigantoider, bröt Bruckner mot sin tids ideal med enorma katedralliknande symfonier. Den mäktige kritikern Hanslick, som avskydde Wagner, skulle lägga många stenar i vägen för Bruckner i form av nedgörande adjektiv som "galen", "naiv" och "onaturlig". Det blev inte bättre med alla välmenande vänner som skulle göra klipp och tillägg i Bruckners musik. Bruckners enda konstanta följeslagare var hans musik, hans orgel och hans djupa tro. När tiden var inne för den sjunde symfonin uppstod ett extra starkt samband med Wagner. Bruckner hade precis inlett arbetet med adagiot. "En dag kom jag hem och kände mig mycket sorgsen. Tanken kom för mig att det inte skulle dröja länge innan mästaren skulle dö, och sedan kom temat i ciss-moll från adagiot till mig", skrev han till en vän. Ett par veckor senare fick han veta att Wagner hade avlidit. Bruckner avslutade adagiot med en coda som han kallade för Mästarens begravningsmusik. Denna sats innehåller även fyra Wagnertubor, med len ton och tubans djup. Kontrasten mellan det vemodiga och värdiga adagiot med sina ljust klara penseldrag mot mörk botten och det scherzo som följer är stor. Sorgen byts raskt mot en folklig dans i tunga kängor. Scherzot komponerades allra först och även om det har glimten i ögat, är det inte mindre omsorgsfullt uppbyggt. Symfonin står stadigt på många släkten av temata som alla hänger ihop. Även om Bruckner är känd för att bygga i stor skala (expansiv liksom Wagner) och ställer block av instrumentgrupper mot varandra som stoppen på en orgel, så återfinns det stora i det lilla: en stilla, luftig inledning som drar uppåt och vidare med ett underliggande, mjukt tremolo - ett mikrokosmos av symfonin. Bruckner tillät inga ändringar av denna symfoni och dess uruppförande skulle absolut inte ske vid Hanslicks fötter i Wien, utan i Leipzig. De jublande applåderna varade inte mindre än i 15 minuter och de konserter som följde blev lika entusiastiskt mottagna - även i Wien. Inte av kritikerna, men av publiken. Den sjunde symfonin blev den kanske mest älskade av alla hans symfonier. MOLLY TELEMAN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Den österrikiske dirigenten Manfred Honeck är sedan 2008 Music Director för Pittsburgh Symphony Orchestra. Dirigent och orkester hyllas genomgående för sina framträdanden både i hemstaden och utomlands. De framträder på de stora internationella scenerna och festivalerna, bland dem BBC Proms, Musikfest Berlin, Luzerns festspel, musikfestivalen i Rheingau samt Lincoln Center och Carnegie Hall. 2012 framträdde de en vecka i Musikverein i Wien och återvände senare dit för tre konserter. Sommaren 2017 besökte de Europas ledande festivaler. Manfred Honeck och Pittsburgh Symphony Orchestra har gjort en rad framgångsrika inspelningar för skivbolagen Reference Recordings och Exton, bland annat symfonier av Bruckner (nr 4), Beethoven (nr 5 & 7) och senast Tjajkovskij (nr 6) som fått strålande recensioner. Manfred Honeck var 2000-2006 chefdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester och har i två treåriga perioder varit förste gästdirigent för Tjeckiska filharmonin. 2007-2011 var han chefdirigent vid Stuttgarts statsopera där han ledde premiärer av ett flertal operor, bland dem Berlioz Trojanerna, Verdis Aida, Mozarts Idomeneo, Richard Strauss Rosenkavaljeren, Poulencs Karmelitsystrarna och Wagners Lohengrin. Som gästdirigent har han samarbetat med flera av världens ledande orkestrar: Bayerska Radions symfoniorkester, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Concertgebouworkestern, London Symphony Orchestra, Wiens filharmoniker, Cleveland Orchestra, New York Philharmonic Orchestra, Chicago Symphony Orchestra, Boston Symphony Orchestra och Philadelphia Orchestra. Manfred Honecks framgångsrika debut med Berlins filharmoniker resulterade i en Dvorák-inspelning med Anne-Sophie Mutter. Denna säsong fortsätter han sina regelbundna samarbeten med orkestrarna i Bamberg, Stockholm, Oslo, Prag och Rom. Manfred Honeck har tidigare dirigerat Göteborgs Symfoniker vid 26 konserter, inklusive gästspel med Griegs Peer Gynt i Salzburg och London år 2001. Senaste konserten var 2016 då han dirigerade musik av Schnittke, Mozart och Tjajkovskij.


Sedan han vann Solistpriset 2014 har svenske pianisten David Huang etablerat sig som en av Nordens mest intressanta och framstående unga musiker. 2012 fick han sitt första genombrott då han vann den prestigefyllda Vera Lothar-Schevchenko-tävlingen i Jekaterinenburg. Det var första gången en svensk pianist vann en rysk pianotävling. Han spelade finalerna ur pianokonserter av Mozart och Liszt tillsammans med Urals filharmoniska orkester. Som Artist in Residence hos SR P2 mellan 2014 och 2016 gjorde David Huang ett flertal inspelningar och framträdanden i radio och tv och spelade solo- och kammarmusik samt framträdde som solist med Sveriges Radios symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Gävle symfoniorkester. I dag har han sin bas i Stockholm och framträder gärna som solist och kammarmusiker. Hans passion för kammarmusiken har lett till samarbeten med ledande nordiska musiker. 2015 bildade han trio LEK tillsammans med violinisten Daniel Migdal och cellisten Frida Fredrikke Waaler Waervågen som utforskar samtida musik och även den traditionella triorepertoaren. David Huang var också med att grunda Sveriges kammarsolister. David Huang föddes 1988 i Taiyuan i Kina och kom som treåring till Sverige. Under sin karriär som pianist har han fått ta emot flera hedersutmärkelser, bland dem stipendier från Kungliga musikaliska akademin.



1992-11-29 13:00 Stora salen

Program




WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) FAGOTTKONSERT B-DUR (K 191) Allegro Andante ma adagio Rondo. Tempo di minuetto Wolfgang Amadeus Mozart skrev många konserter för blåsinstrument, och ofta var det då fråga om beställningar från förmögna amatörer. Det sägs att han ogärna skrev för flöjt, men att han ändå komponerade både konserter och kvartetter för detta instrument eftersom han inte kunde undvara den förmögne holländaren de Jeans pengar. Inte heller kunde han säga nej när den wienske osthandlaren Ignaz Leutgeb bad om en hornkvintett - även om Mozart i sina brev hånfullt kallat honom en åsna. Sådana omständigheter skulle ju lätt kunna resultera i att han skrev med vänster hand men i Mozarts fall dominerar alltid en flödande generös genialitet och hans blåsarmusik blev i regel mästerlig. Lika ofta inspirerades Mozart av skickliga vänner och kolleger. För Giuseppe Ferlendis, oboist i biskopens hovkapell i Salzburg, komponerade han en oboekonsert medan oboekvartetten skrevs för Friedrich Ramm i München. All ljuvlig klarinettmusik skrev han för Anton Stadler i Wien. Men den nu aktuella Fagottkonserten då? Jo, den daterades i Salzburg den 4 juni 1774 under den period då den ännu inte 20-årige mästaren också skrev sina fem violinkonserter - troligen för att han själv skulle framföra dem som solist. Enligt bevarade brev komponerade Mozart senare ytterligare tre fagottkonserter och en fagottsonat, allt för mecenaten och amatörfagottisten Thaddäus von Dürnitz i München. Dessvärre finns inga som helst spår bevarade av de sistnämnda verken varför kvällens konsert är det enda bevarade stycket för solofagott som Mozart skrev. Solostämman rymmer alla de virtuosa språng och löpningar som bara en fagott kan briljera med, men här finns också kantabla avsnitt som andra satsens stora idylliska sångtema, en melodi som Mozart åtta år senare tog upp på nytt i grevinnans aria Porgi amor ur Figaros bröllop. Finalens rondo är lekfullt och okomplicerat. I sin helhet är det fråga om en levnadsglad och elegant konsert med mycken humor och stor musikalitet. STIG JACOBSSON


DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN





Medverkande



Urban Claesson Klarinett





1992-03-11 19:30 Stora salen

Program




DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN





1982-11-19 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Rolf Tilly Trumpet



1982-11-18 19:30 Jönköping, Pingstkyrkan

Göteborgs Symfoniker

Program



DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Rolf Tilly Trumpet



1982-11-17 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN


DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.



Rolf Tilly Trumpet



1977-01-14 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Okko Kamu Dirigent



Rolf Tilly Trumpet


1960-03-27 19:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


NIKOLAJ RIMSKIJ-KORSAKOV (1844-1908) SCHEHERAZADE OP 35 Havet och Sindbad sjöfararens skepp Sagan om Prins Kalender Den unge prinsen och den unga prinsessan Festen i Bagdad och skeppsbrottet Bland ryska kompositörer intar Nikolaj Rimskij-Korsakov utan tvivel en rangplats, men han hade utbildat sig till något helt annat: han var marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och upplevt det mesta. Inte minst skulle hans erfarenheter från österlandet smitta av sig på hans kompositioner. Vi märker det i exotiska verk som den symfoniska sviten Scheherazade, i den andra symfonin Antar och i flertalet av hans operor. Rimskij-Korsakov var liksom kollegerna Balakirev, Musorgskij, Cui och Borodin medlem i den i St Petersburg verksamma tonsättargruppen "De fem unga" som satte rysk tradition mycket högt, till skillnad från de mer västligt orienterade Moskvatonsättarna. Som symfoniker nådde Rimskij-Korsakov knappast upp till Tjajkovskijs nivå men i sin programmusik är han den store mästaren. I den symfoniska sviten Scheherazade leder han oss rakt in i de sagor som ingår i Tusen och en natt: Det var en gång en sultan som hette Shakriar, och som beslutat att döda var och en av sina hustrur i gryningen efter varje bröllopsnatt, övertygad som han var om alla kvinnors trolöshet och falskhet. Men flickan Scheherazade lyckades rädda sitt liv genom att i "tusen och en natt" berätta underbara sagor och påpassligt somna just när något så spännande skulle hända att sultanen verkligen måste låta henne leva för att få höra fortsättningen. Till slut återtog sultanen sitt stränga påbud och de levde lyckliga i alla sina dar… Rimskij-Korsakov var en av sin tids allra främsta orkesterdomptörer, något som han lärde vidare till sina elever som Stravinsky och Respighi. Hans förmåga att färga sin musik är imponerande, och han har i Scheherazade skapat ett utomordentligt underhållande verk - en sorts förryskad orientalism. Han förnekade att de melodiska motiven hade berättande innebörd, men nog ligger det nära till hands att tänka sig det inledande temat som den otåliga sultanens tema, och att det till synes improviserade violinsolo som går genom alla satserna porträtterar Scheherazade när hon berättar sina sagor. Satstitlarna väcker nyfikenhet och associationer och några kan knytas till specifika sagor. Den om Sindbad är välkänd, Sagan om Kalender handlar om en tiggarprins. Men titlarna ger bara stämningsunderlag. De berättar inga påtagliga historier. Ursprungligen tänkte han sätta neutrala titlar på satserna: Preludium, ballad, adagio, finale. Scheherazade är ett graciöst, underhållande verk med stor skönhet och drömska klanger som uruppfördes hösten 1888. Det var en gång… STIG JACOBSSON



DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




1951-01-07 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 6 H-MOLL OP 74 "PATHÉTIQUE" Adagio. Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale: Adagio lamentoso Jag tror att Pjotr Tjajkovskij var lycklig när han stod på dirigentpulten i konsertsalen i S:t Petersburg den 28 oktober 1893. Han hade flera gånger under komponerandet av den sjätte symfonin skrivit till sina vänner och släktingar om hur nöjd han var med verket och hur stolt han var att han hade kunnat skriva något så bra. Visserligen hade orkestermusikerna haft synpunkter på form och innehåll - vilken symfoni slutade med en så plågsamt allvarlig och långsam sats med en galet uppsluppen marsch dessförinnan och en andra sats i ett slags haltande 5/4-delsvals och med en första sats som också andas ängslan och hot i sin inledning? Visserligen hade publiken inte applåderat så entusiastiskt som han önskat. Den verkade snarare konfunderad, och ändå tagen. Men jag tror att Tjajkovskij var lycklig. För i dag när vi hör hans sjätte symfoni med tidens facit i hand så kan vi uppleva ett slags komprimering av tonsättarens livsverk i musiken. Här finns hans dramatiska, ömsinta och lustiga musik i Svansjön och andra baletter, hans storslagna sorge- och kärleksmusik i Eugen Onegin och andra operor, hans ryska vemod i första pianokonserten och andra konserter, symfonier, sonater och sånger. I nya toner och melodier, men med samma känslor. Då kan man kanske förstå varför han berättade för sin nära vän, den unge systersonen Vladimir Davidov, att den här symfonin verkligen innehöll ett program, men att han aldrig, aldrig ville avslöja det. Det var för personligt. Men han berättade att han gråtit mycket när han skrev den. Nio dagar efter uruppförandet var Tjajkovskij död, 53 år gammal, efter några dagars magsjukdom. Troligen kolera som gick i staden. Man vet inte säkert. Spekulationernas vågor gick höga. Den sjätte symfonin har fått utstå det mesta vad gäller varför och hur och därför den låter som den låter. Men även om Tjajkovskij var deprimerad och rädd att hamna i fängelset för att han var homosexuell, inte hade lika lätt för att komponera längre eller var trött på att resa runt i världen och ta emot hyllningar och längtade till lugnet i Klin utanför Moskva, så har den sjätte symfonin gått sina egna vägar och är en av de mest älskade och spelade symfonierna över huvud taget. När brodern Modest kom på namnet Pathétique dagen efter det första framförandet skrev Tjajkovskij genast ner det på partituret. Inte vårt svenska nedsättande ord "patetisk", utan dess franska och ryska betydelse: passionerad, fylld av känslor och lidande. Därför talar symfonin till oss alla. och därför tror jag att Tjajkovskij var lycklig när han stod där på dirigentpulten omsluten av den musik som är den ärligaste och mest smärtsamma han skrivit. GUNILLA PETERSÉN


MICHAIL GLINKA (1804-1857) UVERTYR TILL RUSLAN OCH LUDMILA Michail Glinka var en föregångsman in om den ryska musikutvecklingen. Han var den förste verkligt betydande ryske tonsättaren och samtidigt den förste som infört en rysk ton i rysk klassisk musik. Hans förnämsta verk är operan Livet för tsaren som uppfördes 1836 i Petersburg med stor framgång och senare kom att betraktas som den ryska nationaloperan framför andra. År 1842 fullbordade han ännu en opera, Ruslan och Ludmila (efter Pusjkin), som också blev populär, om än inte i samma grad som den förra. Uvertyren till Ruslan och Ludmila är uppskattad som fristående orkesterstycke. Operan bygger på en folksaga om furstedottern Ludmila som under sitt bröllop med den tappre riddaren Ruslan blir bortrövad av en trollkarl. Ruslan tar upp jakten och efter diverse äventyr i Finlands skogar, Kaukasiens berg och Persiens dalar anländer han till trollkarlens trädgård och befriar Ludmila. SVEN KRUCKENBERG


DIMITRI SJOSTAKOVITJ ( 1906-1975) KONSERT NR 1 FÖR PIANO, TRUMPET OCH STRÅKORKESTER C-MOLL OP 35 Allegro moderato Lento Moderato Allegro brio (Satserna spelas utan avbrott) Det är omöjligt att inte förknippa Dimitri Sjostakovitj med den sovjetiska regimen och hans tvetydiga symfonier som försökte hålla sig på rätt sida av Stalins godtycke. Men vid den tid som han skrev sin första pianokonsert, 1933, var han ännu ung och hade bara fått en försmak av vad auktoriteterna krävde av en kompositör i rampljuset. Hans första symfoni hade startat en lovande karriär, men hans första satiriska opera Näsan kallades för "bourgeois decadence" och etter värre. Han började vackla mellan komponerandet och sin karriär som pianist. Han kunde ha gått åt endera hållet, men den första pianokonsertens stora framgång avgjorde saken och gav honom dessutom offentlig upprättelse. Efter det framträdde han bara som solist i sina egna verk och ofta i just denna konsert. Sjostakovitj blev tillfrågad om den "inre meningen" i pianokonserten, men svarade omsorgsfullt att han ville spegla samtiden som han uppfattade som "heroisk, kvick och lycklig". Han hade inledningsvis tänkt att det skulle bli en trumpetkonsert, men pianostämman tog allt mer plats, så till den grad att trumpeten fick en ackompanjerande roll. Obemärkt går den inte förbi, med sina utropspunkter, fanfarer och slängkyssar. Som symfoniker var Sjostakovitj nog så ryskt storslagen, men när han satte sig med konserter eller kammarverk - då trädde hans egenart fram än mer. För att vara en pianokonsert är den så atypisk som den kunde vara för sin tid. Stämmorna skalas ned till transparens, groteskerier tas fram (i Majakovskij och Gogols anda) och olika musikstilar slås samman till en elegant mångfald av röster. Modernt och rytmiskt - och omisskännligt Sjostakovitj - trots citat från Beethoven, Haydn, Rossini och Mahler. Öppningen med en kvick släng i piano och trumpet krockar med en melankolisk melodi och sätter tonen för en absurd musikalisk resa. Gränsen mellan skämt och tyngd, glädje och vemod, visar sig vara genomskinligt tunn. En rask första sats lämnar för ett allvarligt Lento som vandrar mellan behärskad mjukhet i stråkar och trumpet och utlevande drama i pianot. Två minuter långa Moderato är lite mer än ett förspel till finalen. Allegro brio - som för konserten till ett rent hysteriskt slut och oemotståndligt drar mungiporna uppåt, medan den drar undan marken under fötterna på konserten som genre. MOLLY TELEMAN


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.




Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!