Stäng
Meny

Arkiv

16 konserter

2020-01-11 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 22 ESS-DUR K 482 Allegro Andante Allegro 33 min Hur har vi haft det med Mozarts pianokonserter i drygt 200 år? De fick vänta bra länge på sitt genombrott. Mozart fick ju länge leva i skuggan av Beethoven. Inte så att man glömde honom på det gamla vanliga sättet: att bara den aktuella musiken borde räknas. Mozart levde för sent i historien för att drabbas av just det ödet. Man sjöng och spelade delar av hans musik mest överallt i Europa under de första 50 åren efter hans död. Men sedan tunnade det ut rätt kraftigt. Många började finna hans musik lite tunn, lite enkel, lite barnslig där spelade underbarnsmyten in kanske? Mozart blev en smula pelarhelgon. En fin gammal man som gjort ren, apollinisk musik. Beundransvärd, men på distans. Inte riktigt något för offentligheten längre. En tonsättare för tonsättare. Tjajkovskij dyrkade Mozart. Grieg likaså. Mozarts pianokonserter tog länge mycket liten plats på repertoaren. Pianister hade verkligen annat att spela. Somliga tog sig i alla fall an d-mollkonserten (nr 20, K 466). Antagligen därför att den var en smula beethovensk. "Den store Beethoven" hade ju till och med behagat skriva ut kadenser till yttersatserna. Ett undantag var Ferruccio Busoni, tonsättaren och pianisten som hade nio av konserterna på sin repertoar från 1870 talet. Han funderade också förgäves på att ge ut allesammans. Saint Saëns slog Londonborna med häpnad 1910: han spelade tolv av konserterna på tre kvällar. Han var 75 år gammal. Wilhelm Stenhammar (Symfonikernas chefdirigent 1907-1922) spelade fyra stycken 1904 1908 i Stockholm. Jag tror inte det är för mycket sagt: Mozarts pianokonserter fick tåla sig till efter andra världskriget. Men då vände det med besked! Den förste entusiasten var Mozart själv. Under sina gyllene år i Wien, 1784 1786, låg han verkligen i konsert selen. Han skrev och skrev och spelade dem ibland dagen efter. De fann publiken även utanför de grevliga salongerna. Han kunde ge korta abonnemangsserier där just klaverkonserterna spelade huvudrollen. Han red högt på sitt klaverspel de där åren. I december 1785 fick han till tre "Subscriptions Accademien". Det framgår av ett brev från pappa Leopold till dotter Nannerl där han citerar ur ett brev från Wolfgang: "Till konserterna har han gjort en ny klaverkonsert i Ess dur. Han fick sällsamt nog bissera andantet…" Strax efteråt hade tonkonstnärsförbundet sin sedvanliga adventskonsert. Eftersom teater, opera, sångspel och andra begivenheter måsta tystna i adventstid gick det att ordna till en jätteorkester av ungefär dagens dimensioner (men inte dagens klang!). De spelade gratis för att samla till sina änke och pupillkassor. 23 december framförde man ett oratorium av Dittersdorf: Ester. I pausen spelade Mozart antagligen denna nya Ess-durkonsert (K.482) "...wird Hr W.A. Mozart ein neues Concert von seiner Composition auf dem Forte-Piano schlagen" står det i förbundets bevarade handlingar. På den tiden "slog" man både på orglar och klaver. Det låter lite oroande men det är nog bara språkliga valörer som skiftat. "Spela i pausen" hur ska man tolka det? Publiken brukade inte gå ut. I synnerhet inte det finaste folket i sina privata loger. Fast om vi brakade in i Bergtheater med vår tidsmaskin skulle vi nog tappa hakan. Där satt den prydlige Wolfgang med ett mindre gäng, som inte överröstade klaveret. Och det gör inte dagens orkester heller. Var så säker! INGEMAR VON HEIJNE


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande




New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2020-01-10 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) PIANOKONSERT NR 22 ESS-DUR K 482 Allegro Andante Allegro 33 min Hur har vi haft det med Mozarts pianokonserter i drygt 200 år? De fick vänta bra länge på sitt genombrott. Mozart fick ju länge leva i skuggan av Beethoven. Inte så att man glömde honom på det gamla vanliga sättet: att bara den aktuella musiken borde räknas. Mozart levde för sent i historien för att drabbas av just det ödet. Man sjöng och spelade delar av hans musik mest överallt i Europa under de första 50 åren efter hans död. Men sedan tunnade det ut rätt kraftigt. Många började finna hans musik lite tunn, lite enkel, lite barnslig där spelade underbarnsmyten in kanske? Mozart blev en smula pelarhelgon. En fin gammal man som gjort ren, apollinisk musik. Beundransvärd, men på distans. Inte riktigt något för offentligheten längre. En tonsättare för tonsättare. Tjajkovskij dyrkade Mozart. Grieg likaså. Mozarts pianokonserter tog länge mycket liten plats på repertoaren. Pianister hade verkligen annat att spela. Somliga tog sig i alla fall an d-mollkonserten (nr 20, K 466). Antagligen därför att den var en smula beethovensk. "Den store Beethoven" hade ju till och med behagat skriva ut kadenser till yttersatserna. Ett undantag var Ferruccio Busoni, tonsättaren och pianisten som hade nio av konserterna på sin repertoar från 1870 talet. Han funderade också förgäves på att ge ut allesammans. Saint Saëns slog Londonborna med häpnad 1910: han spelade tolv av konserterna på tre kvällar. Han var 75 år gammal. Wilhelm Stenhammar (Symfonikernas chefdirigent 1907-1922) spelade fyra stycken 1904 1908 i Stockholm. Jag tror inte det är för mycket sagt: Mozarts pianokonserter fick tåla sig till efter andra världskriget. Men då vände det med besked! Den förste entusiasten var Mozart själv. Under sina gyllene år i Wien, 1784 1786, låg han verkligen i konsert selen. Han skrev och skrev och spelade dem ibland dagen efter. De fann publiken även utanför de grevliga salongerna. Han kunde ge korta abonnemangsserier där just klaverkonserterna spelade huvudrollen. Han red högt på sitt klaverspel de där åren. I december 1785 fick han till tre "Subscriptions Accademien". Det framgår av ett brev från pappa Leopold till dotter Nannerl där han citerar ur ett brev från Wolfgang: "Till konserterna har han gjort en ny klaverkonsert i Ess dur. Han fick sällsamt nog bissera andantet…" Strax efteråt hade tonkonstnärsförbundet sin sedvanliga adventskonsert. Eftersom teater, opera, sångspel och andra begivenheter måsta tystna i adventstid gick det att ordna till en jätteorkester av ungefär dagens dimensioner (men inte dagens klang!). De spelade gratis för att samla till sina änke och pupillkassor. 23 december framförde man ett oratorium av Dittersdorf: Ester. I pausen spelade Mozart antagligen denna nya Ess-durkonsert (K.482) "...wird Hr W.A. Mozart ein neues Concert von seiner Composition auf dem Forte-Piano schlagen" står det i förbundets bevarade handlingar. På den tiden "slog" man både på orglar och klaver. Det låter lite oroande men det är nog bara språkliga valörer som skiftat. "Spela i pausen" hur ska man tolka det? Publiken brukade inte gå ut. I synnerhet inte det finaste folket i sina privata loger. Fast om vi brakade in i Bergtheater med vår tidsmaskin skulle vi nog tappa hakan. Där satt den prydlige Wolfgang med ett mindre gäng, som inte överröstade klaveret. Och det gör inte dagens orkester heller. Var så säker! INGEMAR VON HEIJNE


25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande




New York Times har kallat Leif Ove Andsnes "en pianist med storartad elegans, styrka och insikt". Med sin fenomenala teknik och djuplodande tolkningar har Leif Ove Andsnes vunnit uppskattning i hela världen. 2019-2020 är han Artist in Residence hos Göteborgs symfoniker. Han kommer bland annat att spela Griegs pianokonsert samt Mozarts pianokonserter nr 20, 21 & 22 som en del av sitt aktuella projekt "Mozart Momentum 1785/86". Leif Ove Andsnes gjorde redan 1989 sin första konsert med Göteborgs Symfoniker och under åren har det blivit ett tiotal konserter med orkestern, inklusive en turné till Las Palmas och Teneriffa. Leif Ove Andsnes ger varje säsong soloaftnar och framträder som solist i världens främsta konserthus med de ledande orkestrarna. 2017-2018 var han Artist in Residence hos New York Philharmonic. Han är också en flitig kammarmusiker och grundare av Rosendals kammarmusikfestival. Under nära två decennier delade han det konstnärliga ledarskapet för kammarmusikfestivalen i Risør och var 2012 konstnärlig ledare för Ojai-festivalen i Kalifornien. I juli förra året valdes han in i Gramophone Hall of Fame och han utsågs till hedersdoktor vid Juilliard i New York 2016 och vid högskolan i Bergen 2017. Leif Ove Andsnes har gjort över 30 inspelningar, den senaste musik för solopiano av Chopin, "Ballades & Nocturnes" (Sony Classics). Utgåvan av Beethovens fem pianokonserter har hyllats av kritikerna. Senaste säsongen har Leif Ove Andsnes bland annat samarbetat med Philharmonia Orchestra och Edward Gardner, Staatskapelle Dresden och Herbert Blomstedt samt turnerat med Berlins radiosymfoniker och Vladimir Jurowski i Asien samt med Mahler Chamber Orchestra i Europa.


2016-10-27 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


2016-10-26 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


2014-10-03 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).



2014-10-02 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



25 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Kent Nagano Dirigent

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).



2009-05-14 19:30 Stora salen

Program



20 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Medverkande



Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).



2008-02-02 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



20 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


2008-02-01 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



20 min


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


1995-01-13 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


1995-01-12 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


1993-10-15 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR



1993-10-14 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR



1989-03-16 19:30 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


1976-01-30 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


1976-01-29 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!