Stäng
Meny

Arkiv

4 konserter

1942-03-29 20:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program








JEAN SIBELIUS (1865-1957) DRYADEN OP 45:1 Sibelius komponerade en lång rad korta orkesterverk, och bland de allra kortaste är de båda styckena opus 45: Dryaden och Dansintermezzo, tillsammans omkring åtta-nio minuter långa. De är också några av de få som inte direkt hämtat inspiration från det finska nationaleposet Kalevala, i varje fall inte från någon speciell händelse. Sibelius hade 1910 bjudits in för att i oktober hålla ett eget tonsättarporträtt i Kristiania tillsammans med Musikforeningens orkester, och han passade då på att ge en rad egna verk som presenterade olika sidor av hans skapande. Huvudnumret var andra symfonin, men han tog också med den symfoniska dikten Nattlig ritt och soluppgång, några avsnitt ur scenmusiken till Strindbergs Svanevit och erbjöd publiken dessutom två uruppföranden, In Memoriam och Dryaden. Åhörarna var överväldigade av hela konserten och tvingade fram ett extranummer, Valse triste. Det var under arbetet med den karga och sparsmakade fjärde symfonin, den som diktaren Elmer Diktonius kallade "Barkbrödssymfonin" som Sibelius tog en paus för att komponera Dryaden. Kanske såg han det som en klangövning. Likheterna med symfonin är påtagliga. Märkligt är emellertid att det inte finns några pukor i den annars fullvuxna orkestern. Men Dryaden var ett verk som vid olika framföranden väckt frågetecken och funderingar. Man fann likheter med Debussy "i den lösa impressionistiska formen med dess benägenhet för lätt utströdda klangbisarrier [!] utan tematiskt sammanhang". Det är väl ingen tvekan om att Sibelius här verkligen sett stycket som en studie i ständigt skiftande stämningar, i orkestral färgsättning och olika strukturer. Här finns de mest ömsinta viskningar men också vilda dansanta motiv, en rastlös vals. Analytikerna har varit måna om att framhålla verkets starka impressionistiska element, som att tematiken är gåtfull och aforistisk, koloriten pastellfärgad och metriken ovanligt fri. Man har rent av tyckt sig hitta reminiscenser ur Debussys En fauns eftermiddag. Efter en konsert med Hovkapellet på Operan i Stockholm i mars 1914 skrev den fruktade kritikern Peterson-Berger att "Dryaden och Nattlig ridt och soluppgång äro öfverskrifter som leda fantasin i mycket bestämda banor, men som musiken inte alls bryr sig om att följa. Hvad Dryaden hade för sig, törs jag inte inlåta mig på, men det lät minst sagt konstigt… Båda verken tillhöra tydligen Sibelius sista period, där verklig inspiration icke längre stå honom till buds, då han arbetat i omedveten förtröstan på sitt redan vunna namn." Men det fanns naturligtvis också lyssnare som förstod och som öppnade sina öron och talade om styckets charm och dess "genialt kolorerade" tonspråk. Diktonius talade om "ett friskt fladdrande blad från skogen" andra om "en pärla i raden av antikiserade tonpoem". STIG JACOBSSON



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1919-01-06 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program








JEAN SIBELIUS (1865-1957) DRYADEN OP 45:1 Sibelius komponerade en lång rad korta orkesterverk, och bland de allra kortaste är de båda styckena opus 45: Dryaden och Dansintermezzo, tillsammans omkring åtta-nio minuter långa. De är också några av de få som inte direkt hämtat inspiration från det finska nationaleposet Kalevala, i varje fall inte från någon speciell händelse. Sibelius hade 1910 bjudits in för att i oktober hålla ett eget tonsättarporträtt i Kristiania tillsammans med Musikforeningens orkester, och han passade då på att ge en rad egna verk som presenterade olika sidor av hans skapande. Huvudnumret var andra symfonin, men han tog också med den symfoniska dikten Nattlig ritt och soluppgång, några avsnitt ur scenmusiken till Strindbergs Svanevit och erbjöd publiken dessutom två uruppföranden, In Memoriam och Dryaden. Åhörarna var överväldigade av hela konserten och tvingade fram ett extranummer, Valse triste. Det var under arbetet med den karga och sparsmakade fjärde symfonin, den som diktaren Elmer Diktonius kallade "Barkbrödssymfonin" som Sibelius tog en paus för att komponera Dryaden. Kanske såg han det som en klangövning. Likheterna med symfonin är påtagliga. Märkligt är emellertid att det inte finns några pukor i den annars fullvuxna orkestern. Men Dryaden var ett verk som vid olika framföranden väckt frågetecken och funderingar. Man fann likheter med Debussy "i den lösa impressionistiska formen med dess benägenhet för lätt utströdda klangbisarrier [!] utan tematiskt sammanhang". Det är väl ingen tvekan om att Sibelius här verkligen sett stycket som en studie i ständigt skiftande stämningar, i orkestral färgsättning och olika strukturer. Här finns de mest ömsinta viskningar men också vilda dansanta motiv, en rastlös vals. Analytikerna har varit måna om att framhålla verkets starka impressionistiska element, som att tematiken är gåtfull och aforistisk, koloriten pastellfärgad och metriken ovanligt fri. Man har rent av tyckt sig hitta reminiscenser ur Debussys En fauns eftermiddag. Efter en konsert med Hovkapellet på Operan i Stockholm i mars 1914 skrev den fruktade kritikern Peterson-Berger att "Dryaden och Nattlig ridt och soluppgång äro öfverskrifter som leda fantasin i mycket bestämda banor, men som musiken inte alls bryr sig om att följa. Hvad Dryaden hade för sig, törs jag inte inlåta mig på, men det lät minst sagt konstigt… Båda verken tillhöra tydligen Sibelius sista period, där verklig inspiration icke längre stå honom till buds, då han arbetat i omedveten förtröstan på sitt redan vunna namn." Men det fanns naturligtvis också lyssnare som förstod och som öppnade sina öron och talade om styckets charm och dess "genialt kolorerade" tonspråk. Diktonius talade om "ett friskt fladdrande blad från skogen" andra om "en pärla i raden av antikiserade tonpoem". STIG JACOBSSON


Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1912-12-15 18:15 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON



JEAN SIBELIUS (1865-1957) DRYADEN OP 45:1 Sibelius komponerade en lång rad korta orkesterverk, och bland de allra kortaste är de båda styckena opus 45: Dryaden och Dansintermezzo, tillsammans omkring åtta-nio minuter långa. De är också några av de få som inte direkt hämtat inspiration från det finska nationaleposet Kalevala, i varje fall inte från någon speciell händelse. Sibelius hade 1910 bjudits in för att i oktober hålla ett eget tonsättarporträtt i Kristiania tillsammans med Musikforeningens orkester, och han passade då på att ge en rad egna verk som presenterade olika sidor av hans skapande. Huvudnumret var andra symfonin, men han tog också med den symfoniska dikten Nattlig ritt och soluppgång, några avsnitt ur scenmusiken till Strindbergs Svanevit och erbjöd publiken dessutom två uruppföranden, In Memoriam och Dryaden. Åhörarna var överväldigade av hela konserten och tvingade fram ett extranummer, Valse triste. Det var under arbetet med den karga och sparsmakade fjärde symfonin, den som diktaren Elmer Diktonius kallade "Barkbrödssymfonin" som Sibelius tog en paus för att komponera Dryaden. Kanske såg han det som en klangövning. Likheterna med symfonin är påtagliga. Märkligt är emellertid att det inte finns några pukor i den annars fullvuxna orkestern. Men Dryaden var ett verk som vid olika framföranden väckt frågetecken och funderingar. Man fann likheter med Debussy "i den lösa impressionistiska formen med dess benägenhet för lätt utströdda klangbisarrier [!] utan tematiskt sammanhang". Det är väl ingen tvekan om att Sibelius här verkligen sett stycket som en studie i ständigt skiftande stämningar, i orkestral färgsättning och olika strukturer. Här finns de mest ömsinta viskningar men också vilda dansanta motiv, en rastlös vals. Analytikerna har varit måna om att framhålla verkets starka impressionistiska element, som att tematiken är gåtfull och aforistisk, koloriten pastellfärgad och metriken ovanligt fri. Man har rent av tyckt sig hitta reminiscenser ur Debussys En fauns eftermiddag. Efter en konsert med Hovkapellet på Operan i Stockholm i mars 1914 skrev den fruktade kritikern Peterson-Berger att "Dryaden och Nattlig ridt och soluppgång äro öfverskrifter som leda fantasin i mycket bestämda banor, men som musiken inte alls bryr sig om att följa. Hvad Dryaden hade för sig, törs jag inte inlåta mig på, men det lät minst sagt konstigt… Båda verken tillhöra tydligen Sibelius sista period, där verklig inspiration icke längre stå honom till buds, då han arbetat i omedveten förtröstan på sitt redan vunna namn." Men det fanns naturligtvis också lyssnare som förstod och som öppnade sina öron och talade om styckets charm och dess "genialt kolorerade" tonspråk. Diktonius talade om "ett friskt fladdrande blad från skogen" andra om "en pärla i raden av antikiserade tonpoem". STIG JACOBSSON




Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.




1911-02-08 20:00 Konserthuset, Heden

Göteborgs Symfoniker

Program


JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA



JEAN SIBELIUS (1865-1957) DRYADEN OP 45:1 Sibelius komponerade en lång rad korta orkesterverk, och bland de allra kortaste är de båda styckena opus 45: Dryaden och Dansintermezzo, tillsammans omkring åtta-nio minuter långa. De är också några av de få som inte direkt hämtat inspiration från det finska nationaleposet Kalevala, i varje fall inte från någon speciell händelse. Sibelius hade 1910 bjudits in för att i oktober hålla ett eget tonsättarporträtt i Kristiania tillsammans med Musikforeningens orkester, och han passade då på att ge en rad egna verk som presenterade olika sidor av hans skapande. Huvudnumret var andra symfonin, men han tog också med den symfoniska dikten Nattlig ritt och soluppgång, några avsnitt ur scenmusiken till Strindbergs Svanevit och erbjöd publiken dessutom två uruppföranden, In Memoriam och Dryaden. Åhörarna var överväldigade av hela konserten och tvingade fram ett extranummer, Valse triste. Det var under arbetet med den karga och sparsmakade fjärde symfonin, den som diktaren Elmer Diktonius kallade "Barkbrödssymfonin" som Sibelius tog en paus för att komponera Dryaden. Kanske såg han det som en klangövning. Likheterna med symfonin är påtagliga. Märkligt är emellertid att det inte finns några pukor i den annars fullvuxna orkestern. Men Dryaden var ett verk som vid olika framföranden väckt frågetecken och funderingar. Man fann likheter med Debussy "i den lösa impressionistiska formen med dess benägenhet för lätt utströdda klangbisarrier [!] utan tematiskt sammanhang". Det är väl ingen tvekan om att Sibelius här verkligen sett stycket som en studie i ständigt skiftande stämningar, i orkestral färgsättning och olika strukturer. Här finns de mest ömsinta viskningar men också vilda dansanta motiv, en rastlös vals. Analytikerna har varit måna om att framhålla verkets starka impressionistiska element, som att tematiken är gåtfull och aforistisk, koloriten pastellfärgad och metriken ovanligt fri. Man har rent av tyckt sig hitta reminiscenser ur Debussys En fauns eftermiddag. Efter en konsert med Hovkapellet på Operan i Stockholm i mars 1914 skrev den fruktade kritikern Peterson-Berger att "Dryaden och Nattlig ridt och soluppgång äro öfverskrifter som leda fantasin i mycket bestämda banor, men som musiken inte alls bryr sig om att följa. Hvad Dryaden hade för sig, törs jag inte inlåta mig på, men det lät minst sagt konstigt… Båda verken tillhöra tydligen Sibelius sista period, där verklig inspiration icke längre stå honom till buds, då han arbetat i omedveten förtröstan på sitt redan vunna namn." Men det fanns naturligtvis också lyssnare som förstod och som öppnade sina öron och talade om styckets charm och dess "genialt kolorerade" tonspråk. Diktonius talade om "ett friskt fladdrande blad från skogen" andra om "en pärla i raden av antikiserade tonpoem". STIG JACOBSSON



Medverkande


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.



Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!