2020-09-17 20:00 Stora salen
Program
DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 9 ESS-DUR OP 70 Allegro Moderato Presto Largo Allegretto (Satserna tre till fem spelas i en följd) 27 min Sjostakovitjs nionde symfoni har något mystiskt över sig. Redan dess tillkomst vållar huvudbry. Sjostakovitj själv verkar inte ha dokumenterat arbetet med symfonin och de källor som finns till hands får man helt enkelt bestämma sig för att lita på eller inte. Enligt David Rabinovich sa Sjostakovitj 1944 att han ville skriva en symfoni för orkester, kör och sångsolister "om han kunde hitta en lämplig text". Men det fanns en tvekan också, Sjostakovitj ville inte utsätta sig för jämförelser som kunde te sig "oblyga", med syftning på en annan berömd nionde symfoni för samma styrkor: Beethovens. Som vi vet är Sjostakovitjs nia instrumental och till karaktären mycket olik Beethovens monumentala musik. Tonsättaren kallade symfonin "ett glatt litet stycke, musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det". Vad hände det där märkliga halvåret tills symfonin var klar sommaren 1945? Uppenbarligen ganska mycket, men det frapperande är att Sjostakovitj så snabbt vände på kuttingen och skrev en ljus och lekfull nia - som samtidigt är den kortaste av hans 15 symfonier. Sparade han ursprungsidén till trettonde symfonin, Babij Jar för solister kör och orkester, en uppgörelse med nazisternas avrättning av judar på sovjetiskt territorium? Förmodligen inte, ursprungsidén fann förmodligen inte bäring eller led brist på livskraft, ett av de uppslag som helt enkelt mår allra bästa av att städas undan. Dessa "kunde-varit-verk" som det är så oerhört intressant att spekulera i och fantisera om. Beethovens tia, eller varför inte en Brahms femma? STEFAN NÄVERMYR
JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 3 C-DUR OP 52 Allegro moderato Andantino con moto, quasi allegretto Moderato. Allegro ma non tanto Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli en universell tonsättare som anammar de klassiska formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på den gigantomani som präglade stora delar av den europeiska musiken under tillkomstperioden 1903-1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde symfoni, "De tusendes symfoni". Richard Strauss och Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där klangen nästan blev ett självständigt element. Sibelius tänkte sig i stället en wienklassisk storlek på orkestern, och det var bara ett av många tecken på neddragning: här rådde ekonomi med temana, ekonomi med klangerna och en ekonomisk längd på knappa 30 minuter. Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna. Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i stillhet. Enkelhet präglar också det följande andantet (det får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är uppbyggd. Ett är att den består av fyra variationer med kontrasterande mellanavsitt insprängda. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt enkelt är ett rondo och detta resonemang har mycket som talar för sig. Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas som en sammanlänkning av två korta, nästan avkortade satser, ett scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion växer fram och slutar som en jublande sång. Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har den sagts föregripa den kommande neoklassicismen hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl skulle kunna vara skriven för Sankt Petersburg och de ideal som rådde där. Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det riktigt originella i Sibelius formtänkande - och det utmynnar i en säregen musik. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD
Medverkande
"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste var chefdirigent för WDR-orkestern i Köln 2010-2019, en period då han byggde upp orkestern och framgångsrikt ledde den på turnéer till Österrike, Spanien, de baltiska staterna och Asien. Han var chefdirigent för Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Oslofilharmonin 2006-2013, och är Chefdirigent Laureate för båda orkestrarna. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, New York Philharmonic Orchestra, Boston Symphony Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Under senare år har Jukka-Pekka Saraste varit verksam inom operan och ledde bland annat ett scenframförande av Mendelssohns Elias på Theater and der Wien 2019. Denna säsong kommer han att dirigera en uppsättning av Korngolds Die tote Stadt på Finska Nationaloperan. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers femte och nionde symfonier med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Näktergalen samt de kompletta symfonierna av Brahms respektive Beethoven.
