Arkiv

JEAN SIBELIUS (1865-1957) NOCTURNE UR KUNG KRISTIAN II Sibelius skrev en hel del musik till teatern under sin karriär och även om det ofta handlade om kortare satser och illustrerande eller stämningsskapande passager så utformade han den musikaliska gestaltningen med säker fingertoppskänsla. Tänk bara på den kongeniala musiken till Nobelpristagaren Maurice Maeterlincks ödesmättade triangeldrama Pelléas och Mélisande eller den bitterljuva Valse triste till Arvid Järnefelts drama Döden (Kuolema). Till Sibelius tidiga verk för teatern hör skådespelsmusiken till Kung Kristian II av författaren Adolf Paul (1863-1943), bördig från Brommö i Vänern men av tysk-italiensk härstamning och uppväxt i Finland. Han var under större delen av sitt liv verksam i Berlin där han rumlade med August Strindberg och Edvard Munch på Zum schwarzen Ferkel ("Det lortiga ungsvinet", där Heinrich Heine och Robert Schumann tidigare varit stamgäster). Sibelius och Adolf Paul lärde känna varandra vid Helsingfors musikinstitut där de båda studerade för tonsättaren och pianisten Ferruccio Busoni. Som författare var socialisten Adolf Paul djärv och radikal - en rebell som chockerade med våld och sexualitet i sina böcker. Hans novellsamling The Ripper om Jack Uppskäraren refuserades av Bonniers för att den var för obscen. Det historiska skådespelet Kung Kristian II däremot, om "Kristian Tyrann" och Stockholms blodbad 1520 (skildrat i svitens ballad), gick hem hos de breda folklagren och hyllades med stående ovationer vid premiären i Helsingfors 1898. Sibelius satte efteråt samman fem episoder till en svit med en nykomponerad nocturne avsedd för kärleksscenen mellan Kung Kristian och Dyveke, en kvinna av folket. STEFAN NÄVERMYR

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som av en kritiker kallades "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

JEAN SIBELIUS (1865-1957) VALSE TRISTE I själva verket är Valse triste ett mycket tragiskt stycke musik. Det skrevs till skådespelet Kuolema (Döden), författat av Sibelius svåger Arvid Järnefelt. I inledningsscenen vakar Paavali över sin döende mor. Han är trött och somnar. Ett strålsken materialiseras i rummet; det hörs från fjärran en tvekande musik som kommer närmare och närmare. Snart är vi medvetna om rytmen och melodin till en vals. Modern reser sig ur sin dödskoma, först haltande, sedan med svepande rörelser, med sin långa vita svepning fladdrande som en balklänning dansar hon vals som en vålnad i det underliga ljuset. Hon bjuder upp osynliga partners, men ingen vill titta henne i ögonen. Hon sjunker tillbaka på sängen, andfådd och utmattad; reser sig upp igen och dansar med ökad energi. Det knackar hårt på dörren, som om beniga nävar anfaller den. Plötsligt försvinner de spöklika dansarna, musiken dör bort, och när kvinnan vänder sig mot den öppnade dörren, ger hon ifrån sig ett skrik, som om hon tittat in i Dödens ansikte. Sonen vaknar upp och finner sin mor död. STIG JACOBSSON