Arkiv

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) EXCELSIOR! SYMFONISK UVERTYR OP 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON