Arkiv

Violinisten Marja Inkinen Engström tog diplom i violinspel vid Sibelius-akademin (master of music för professor Tuomas Haapanen) och vid Utrechts konservatorium i Holland. Sandor Vegh, Chaim Taub och MiKyung Lee har betytt speciellt mycket för hennes musikaliska utveckling. Marja Inkinen Engström är sedan 1998 stämledare för andraviolinerna i Göteborgs Symfoniker. Hon är även medlem i Haga pianotrio, Göteborg Baroque och framträder ofta som kammarmusiker och solist. På Konserthuset har hon i kammarmusiksammanhang och som solist samarbetat med musiker som cellisterna Lynn Harrell och Daniel Müller-Schott, pianisten Christian Zacharias och altviolinisten Brett Dean samt kolleger i Symfonikerna. Sedan 2002 undervisar hon violin, orkesterspel och kammarmusik på Högskolan för scen och musik i Göteborg samt även på andra institutioner. Marja Inkinen Engström spelar på en Francesco Ruggieri från 1680 som ägs av Göteborgs Symfoniker.

Sedan 2002 är Sara Trobäck förste konsertmästare i Göteborgs Symfoniker. Hon har studerat för Tibor Fülep på Musikhögskolan i Göteborg och för György Pauk på Royal Academy of Music i London. I samband med sin examenskonsert 2001 erhöll hon akademins prestigefyllda Professional Diploma och Dove-priset. Sara Trobäck har även deltagit i mästarkurser för Lord Yehudi Menuhin, Ruggiero Ricci och Joshua Bell och brittisk tv filmade ett spännande musikaliskt möte mellan henne och den ryske violinvirtuosen Maxim Vengerov. Som solist har hon bland annat framträtt med Göteborgs Symfoniker, Svenska kammarorkestern, Stockholm sinfonietta och Helsingborgs symfoniorkester. 2010 uruppförde hon en violinkonsert av Johannes Jansson som tillägnats henne och Göteborgs Symfoniker. Londondebuten skedde sommaren 1999 då hon framförde Tjajkovskijs violinkonsert med London Soloists i St Martin-in-the-Fields. Sara Trobäck har även konserterat i Skottland, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal och Kina. 2002 bildade Sara tillsammans med solocellisten Claes Gunnarsson och pianisten Per Lundberg Trio Poseidon. Trion har spelat in två cd varav en med Göteborgs Symfoniker och Neeme Järvi, Beethovens trippelkonsert. Sara Trobäck spelar på en Giovanni Battista Guadagnini som lånas ut av Järnåkerfonden.

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINSONAT NR 1 A-MOLL OP 105 Mit leidenschaftlichen Ausdruck Allegretto Lebhaft Det är allmänt bekant att Robert Schumann led av psykisk ohälsa även om han under långa perioder kunde komponera och leda musikverksamheten i de städer han bosatt sig i. Inte sällan inträffade emellertid situationer som medförde konflikter. Han anförtrodde konsertmästaren, Joseph Wasielewski, i orkestern i Düsseldorf att han varit "mycket förbannad på vissa personer" när han skrev sin första violinsonat. Schumann hade varit dirigent och ledare för stadens orkester under ett par år men efter vissa misshälligheter fått sina befogenheter begränsade till att bara framföra sina egna verk. Kanske var ilskan inspirerande för han behövde bara en knapp vecka (12-16 september 1851) för att skriva hela sin första violinsonat. Trots att den inte är mycket längre än 15 minuter är det en symfoniskt upplagd sonat i tre satser. Normalt skrev han sonater i fyra satser (som till exempel den dubbelt så långa violinsonaten nr 2 d-moll op 121, skriven bara ett par månader senare). Men om man så önskar kan man se Allegretto-satsen som en kombination av långsam sats och scherzo. Med lidelsefullt uttryck inleder Schumann sonaten med en rik och intensiv klang, där violinen presenterar huvudtemat till ett vildsint pianoackompanjemang. Med bibehållen intensitet fortlöper hela satsen och dess stämning återkommer efter det korta allegrettot i finalen som rymmer ett tema som är besläktat med en viktig episod ur scherzot i den tredje symfonin "den Rhenska" (som uruppförts i Düsseldorf ett drygt halvår tidigare). Även om finalen är fylld av en pådrivande energi så är det kanske ändå just denna korta men underbart varma och lyriska episod som stannar i minnet. STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) TRE STYCKEN OP 116 Scène de danse Danse caractéristique Rondeau romantique Jean Sibelius skrev åtskilliga stycken för violin och piano, inte så konstigt kanske då hans första mål med musiken var att bli en strålande violinsolist. Det var också violinspel han studerade då han först reste ut i Europa och hans första anställning var som orkesterviolinist. Under studieåren skrev han många verk för sitt instrument och en andra våg inträffade under de första krigsåren. Därefter kom ett nyvaknat intresse sent i livet. Åren efter 1925 skrev han tolv underbara småstycken (när det gäller tid, inte när det gäller kvalitet!) fördelade på tre opus: 106, 115 och 116. De sista tillkom 1929, och efter det året skulle Sibelius verkligen inte komponera många verk - då kom det som brukar kallas "tystnaden i Järvenpää". Han har verkligen inte förlorat något av sitt mästerskap, tvärtom kan man i de två första satserna kanske ana ett nytänkande med harmoniska djärvheter och nästan groteska tankar (i närheten av Prokofjev). Det avslutande, romantiska rondot, är däremot ett idylliskt, balanserat avslut på all den musik han skrev för violin. STIG JACOBSSON

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) VIOLINSONAT NR 2 D-DUR OP 94B Moderato Scherzo: Presto Andante Allegro con brio Mitt under brinnande krig skrev Sergej Prokofjev sommaren 1943 en sonat för flöjt och piano. Han påbörjade den i Kazakstan och fullbordade den på andra sidan Uralbergen dit han som så många av sina kolleger tagit sig för att kunna arbeta i lugn och ro, långt ifrån krigets oro. Prokofjevs huvuduppgift var då att komponera baletten Askungen. Men istället för att skildra krigets fasor valde han att knyta an till en solig klassisk tonkonst med gamla dansrytmer och genomskinlig struktur. Det var väl ett sätt att fjärma sig från den skrämmande verkligheten. Den första satsen bjuder på ett brett lyriskt tema, den andra avkräver sina musiker ett briljant virtuoseri. Mozarts anda vilar över den sångbara tredje satsen och i den narraktiga finalen sneglar han på Haydn. Sonaten blev snabbt en så stor framgång att den kände ryske violinisten David Ojstrach - som tillägnats och uruppfört Prokofjevs första violinsonat - beklagade att den nya sonaten inte var skriven för violin. Tillsammans med tonsättaren, som var förtjust i idén, gjorde han därför en version för violin och i den formen blev sonaten till och med mer känd och älskad än i originalversionen. Sonaten flödar från den stillsamt tankfulla första satsen till den glädjerika finalen över av Prokofjevs melodiska rikedom. Här finns den sorts neoklassicism som också genomsyrar hans första symfoni, "Den klassiska". Naturligtvis var det Ojstrach som än en gång var den förste som spelade versionen för violin, i Moskva i juni 1944, med Lev Orbin vid pianot. STIG JACOBSSON

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINSONAT NR 1 A-MOLL OP 105 Mit leidenschaftlichen Ausdruck Allegretto Lebhaft Det är allmänt bekant att Robert Schumann led av psykisk ohälsa även om han under långa perioder kunde komponera och leda musikverksamheten i de städer han bosatt sig i. Inte sällan inträffade emellertid situationer som medförde konflikter. Han anförtrodde konsertmästaren, Joseph Wasielewski, i orkestern i Düsseldorf att han varit "mycket förbannad på vissa personer" när han skrev sin första violinsonat. Schumann hade varit dirigent och ledare för stadens orkester under ett par år men efter vissa misshälligheter fått sina befogenheter begränsade till att bara framföra sina egna verk. Kanske var ilskan inspirerande för han behövde bara en knapp vecka (12-16 september 1851) för att skriva hela sin första violinsonat. Trots att den inte är mycket längre än 15 minuter är det en symfoniskt upplagd sonat i tre satser. Normalt skrev han sonater i fyra satser (som till exempel den dubbelt så långa violinsonaten nr 2 d-moll op 121, skriven bara ett par månader senare). Men om man så önskar kan man se Allegretto-satsen som en kombination av långsam sats och scherzo. Med lidelsefullt uttryck inleder Schumann sonaten med en rik och intensiv klang, där violinen presenterar huvudtemat till ett vildsint pianoackompanjemang. Med bibehållen intensitet fortlöper hela satsen och dess stämning återkommer efter det korta allegrettot i finalen som rymmer ett tema som är besläktat med en viktig episod ur scherzot i den tredje symfonin "den Rhenska" (som uruppförts i Düsseldorf ett drygt halvår tidigare). Även om finalen är fylld av en pådrivande energi så är det kanske ändå just denna korta men underbart varma och lyriska episod som stannar i minnet. STIG JACOBSSON