Arkiv

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

PJOTR TJAJKOVSKIJ (1840-1893) SYMFONI NR 4 F-MOLL OP 36 Andante sostenuto. Moderato con anima Andantino in modo di canzona Scherzo: Pizzicato ostinato Finale: Allegro con fuoco 1870-talets sista år blev på många sätt Pjotr Tjajkovskijs "ödesår". Efter ett besök i Bayreuth blev han djupt berörd av Wagners Ringen och även operan Carmen fick ett stort inflytande över hans fortsatta komponerande. De allt mer framträdande - och för hans karriär skadliga - ryktena om hans homosexualitet gjorde att han ingick ett konvenansäktenskap med en tidigare elev, Antonina Miljukova, i juli 1877. Även om hon gått med på ett enbart vänskapligt förhållande blev situationen ohållbar. Tjajkovskij "flydde" redan efter ett par månader till brodern Anatol i St Petersburg. Äktenskapet var över, men paret tog aldrig ut skilsmässa. Tjajkovskijs räddning var Nadesjda von Meck - nybliven rik änka med elva barn - som 1877 blev hans brevvän. Hon beundrade hans musik och stöttade honom. De träffades aldrig, men genom hennes månatliga understöd kunde han klara sin tonsättarverksamhet utan ekonomiska bekymmer. Omkring 1500 brev finns bevarade från 1877-1890, då hon plötsligt bröt kontakten. Hon avled av tuberkulos två månader efter Tjajkovskijs död. Tjajkovskij funderade mycket på ödets makt över människans smärtsamma liv. Fjärde symfonin, hans "ödessymfoni", blev det första av de mästerverk där han helt kunde kanalisera sitt personliga lidande. Den komponerades till största delen i Moskva 1877 och fullbordades i Italien i januari 1878. Fjärde symfonin tillägnades fru von Meck som fick en programförklaring till verket i ett brev. "Introduktionen är kärnan till hela symfonin", skrev Tjajkovskij till henne. "Fanfarmotivet i fagotter och horn symboliserar ödet, den tragiska makt som gäckar vår längtan efter lyckan - en makt som likt ett damoklessvärd ständigt hänger över våra huvuden och förgiftar själen…" Fortsättningens huvudtema uttrycker sedan underkastelse och klagan, ibland avbrutet av ljusa partier. "Så är hela livet: en evig växling av dyster verklighet och fladdrande lyckodrömmar." Satsen avslutas med en kuslig marsch. Andantesatsen - en svärmisk romans - förmedlar ett lidande av annat slag. "Den melankoliska känsla som uppstår när man sitter ensam hemma om kvällen, uttröttad av arbete. Boken man skulle läsa glider ur ens händer och en svärm av minnen dyker upp. Så sorgligt att så mycket redan varit och gått… Men minnen är också kära". Tredje satsen, det välkända "pizzicatoscherzot", kallar han "nyckfulla arabesker, där bilden av en drucken bonde och en slagdänga dyker upp… i fjärran hörs en militärmusikkår passera." Om fjärde satsen skriver han: "Finner du inte lyckan inom dig själv, se på andra. Gå ut bland folket!" För att teckna en färgrik festdag har Tjajkovskij som huvudmotiv lånat en rysk folkvisa, På fältet stod en björk. Men "ödesmotivet" dyker upp som påminnelse om att man aldrig kan glömma sitt lidande. GUNILLA PETERSÉN

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och blir 2021 chefdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första två volymerna av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. Bland priserna de erhållit finns Gramophones Editor's Choice award, tChoc de Classica, Tyska kritikerpriset och Diapason d'Or "Decouverte". 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.

FANNY MENDELSSOHN HENSEL (1805-1847) UVERTYR C-DUR Fanny Mendelssohn Hensel, äldst av judiske bankiren Abraham Mendelssohn Bartholdys fyra barn, föddes i Hamburg 1805, före Felix (1809), Rebecka (1811) och Paul (1812). 1811 flydde alla till Berlin där farfar Moses var berömd upplysningsfilosof. Alla barnen döptes lutherkristet i mars 1816. Fanny Mendelssohn Hensel skrev nära 500 verk (cirka 250 sånger, 28 kör- och 125 pianostycken) men nekades av fadern och Felix en karriär på detta område efter att 14-årig ha debuterat som tonsättare. Enda orkesterstycket är den sällan spelade uvertyren. Familjens konserter varje söndag med musiker ur Berlins hovkapell och Fannys 20 röster starka kör blev ett forum för både Fanny och Felix, med ofta 200 lyssnare - bland dem Liszt, Humboldt, Goethe och Hegel - i verk av Beethoven, Weber, Bach och Mozart. En enda gång, 1838, spelade Fanny Mendelssohn Hensel offentligt. Kritikern Rellstab fann henne lika begåvad som Felix - som gav ut fem sånger och en duett av henne i sitt eget namn. Bara ett fåtal gav hon ut själv, främst från 1829 som maka till hovmålaren Wilhelm Hensel. Musiken spreds i avskrifter i vänkretsen. Uvertyren komponerades i början av 1830-talet, men osäkert är om hon själv fick höra den. En lugn början följs av glansfullt stråkarbete. Hon dog 41 år gammal och Felix mindre än två år senare vid 38 års ålder. Och det var Fanny Mendelssohn Hensel, inte brodern, som myntade begreppet "sånger utan ord". ROLF HAGLUND

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

ROBERT SCHUMANN (1810-56) SYMFONI NR 1 B-DUR OP 38 "VÅRSYMFONIN" Andante un poco maestoso. Allegro molto vivace Larghetto Scherzo: Molto vivace. Trio I: Molto più vivace. Trio II Allegro animato e grazioso Schumanns Symfoni nr 1 uruppfördes av 50 man starka Gewandhausorkestern i Leipzig ledd av Felix Mendelssohn den 31 mars 1841. Året innan hade Schumann gift sig med Clara Wieck som rått honom börja skriva för orkester och inte bara för röst eller piano. Med "Vårsymfonin" tänkte Schumann också på sin egen "kärleksvår" med henne. Stycket döptes efter dels Adolf Böttgers Vårdikt, dels Friedrich Rückerts Liebesfrühling. Dagböckerna talade dock om en "symfonisk eld", inspirerad av Schuberts C-dur-symfoni, nr 9. Halva utbudet av hans symfoniska verk tillkom detta år, 1841. Skissen till symfonin skrevs på fyra dagar i januari, låt vara även nattetid, varpå han den följande månaden nagelfor varje not, innan han vågade visa resultatet för den drygt året äldre Mendelssohn. Uruppförandet blev en sensation. Publiken längst bak stod upp för att upptäcka hur klangen skapats. Själv bad dock Schumann förlaget ordna en ny uppspelning, då med dirigenten Ferdinand David som berättade för Mendelssohn om tonsättarens egenhet: "I går var han hos mig och när han moltigit i en timme förstod jag att han ville höra symfonin om igen inför publik." Det skedde den 13 augusti 1841. Som i Beethovens "Pastoralsymfoni" antydde Schumann då ett program, "Vårens ankomst - Afton; idyll - Glada lekar - Full vår", men beslöt därpå att lämna all tolkning till lyssnarna själva. I brev till tonsättarkollegan Louis Spohr kommenterade han dock året därpå sin avsikt: han hade alls inte velat skildra sin egen vårupplevelse. Full vinter rådde ännu då musiken skrevs, i stället fanns hela hoppet om en ny vår för varje människa och även för Schumann. Den känslan ville han förmedla i inledningens fanfar för horn och trumpeter innan våren själv kom på plats i ett fjärilsfladdrande flöjtsolo. ROLF HAGLUND

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.

Den tyske dirigenten Karl-Heinz Steffens har ett mycket gott rykte som dirigent både i opera- och symfonirepertoaren. Han är chefdirigent för Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz som under hans ledning erhållit ECHO-utmärkelsen för bästa orkesterinspelning och tyska musikförläggarnas pris för bästa konsertprogram. Ett viktigt projekt är framförandet av Bruckners samtliga symfonier under ett antal säsonger. Karl-Heinz Steffens är flitigt efterfrågad som gästdirigent och på senare tid arbetat med orkestrar som Bayerska Radions symfoniorkester, Berlins filharmoniker, Helsingfors stadsorkester, Münchens filharmoniker och Tonhalleorkestern i Zürich. I England har han ett nära samarbete med Philharmonia Orchestra och där framfört Brahms symfonier och Ein deutsches Requiem, spelat Brahms klarinettkvintett samt turnerat med orkestern i Spanien. Som operadirigent har han varit gäst hos Den norske opera, La Scala, Staatsoper unter den Linden i Berlin och operan i Zürich. Innan han inledde sin dirigentkarriär var Karl-Heinz Steffens en respekterad soloklarinettist både i Bayerska Radions symfoniorkester och Berlins filharmoniker.

Ryska Alina Pogostkina, sedan 1992 bosatt i Tyskland, vann 2005 Sibeliustävlingen i Helsingfors och har sedan dess framträtt vid några av världens mest prestigefyllda festivaler och konserthus. Hon har samarbetat med dirigenter som Vladimir Ashkenazy, David Zinman, Sakari Oramo, Paavo Järvi och Gustavo Dudamel. Denna säsong har hon bland annat framträtt med Santa Cecilia-akademin och Mikko Franck, Berlins radioorkester och Osmo Vänskä samt Budapests festivalorkester och Marin Alsop. Alina Pogostkina inledde säsongen för BBC Symphony Orchestra under Sakari Oramos ledning med att spela Alban Bergs violinkonsert. Alina Pogostkina har också framträtt med Finska Radions symfoniorkester, Philharmonia Orchestra, Halléorkestern, NHK-orkestern i Japan, Franska Radions filharmoniker, Deutsches Symphonie Orchester Berlin och Mahler Chamber Orchestra. Dessutom kan hon räkna in stora framgångar med Los Angeles Philharmonic, San Francisco Symphony, Franska Nationalorkestern och St Petersburgs filharmoniker. Hon framträder också vid flertalet internationella festivaler, inklusive festspelen i Salzburg och Edinburgh. Som hängiven kammarmusiker har hon bland annat samarbetat med musiker som Steven Isserlis, Yuri Bashmet, Gidon Kremer, Menahem Pressler, Christoph Eschenbach, Pekka Kuusisto, Maxim Rysanov, Jörg Widmann och Joshua Bell.

JEAN SIBELIUS (1865-1957) FINLANDIA OP 26:7 Jean Sibelius komponerade hösten 1899 "Musik till historiska tablåer arrangerade av Kaarlo Bergbom och med text av Eino Leino och Jalmari Finne för en festföreställning vid Pressens dagar den 4 november 1899". Evenemanget ägde rum på Svenska Teatern i Helsingfors. Officiellt gavs föreställningen för att stärka Pressens pensionsfond, men det var inte obekant för någon att detta var ett sätt att protestera mot att ett 20-tal finska tidningar under det senaste året förbjudits att komma ut. Finland hade sedan 1809 varit annekterat av Ryssland och 1899 hade tsar Nikolaus II undertecknat det så kallade februarimanifestet som kraftfullt inskränkte Finlands självstyre. En intensiv russifieringskampanj hade inletts i storfurstendömet Finland och resulterat i en halv miljon underskrifter mot tsaren. Censuren skärptes och tiderna hårdnade. Under Pressens dagar visades en rad historiska tablåer som målade upp fosterländska situationer ur historien. Det var en förtäckt kritik mot samtidens förhållanden som ingen kunde missförstå. Sibelius skrev musikaliska vinjetter till alla tablåerna och han dirigerade även orkestern. Den näst sista tablån utspelas "Under stora ofreden 1713-1721" och beskrev hur "kriget, frosten, hungern och kölden hota dem alla med undergång", och musiken hade en dunkel kraft som var typisk för sin upphovsman. Den allra sista tablån kallades "Finland vaknar", och det blev en grande finale. Dessa båda avsnitt kombinerades när Sibelius senare gjorde en konsertversion av sin musik. Resultatet blev ett genialt verk, men även om Sibelius i åtskilliga brev hade uttalat sitt oinskränkta stöd för frihetssträvandena så var det inte hans idé att kalla stycket Finlandia. En anonym person hade föreslagit att Sibelius skulle komponera en uvertyr med titeln Finlandia till världsutställningen i Paris år 1900 och Sibelius fann idén utmärkt. Han insåg också att med materialet från Pressens dagar skulle han nå det bästa tänkbara resultatet. Stycket uruppfördes i denna form den 2 juli 1900 i Paris, och Robert Kajanus dirigerade. Det har senare visat sig att det var baron Axel Carpelan som kommit med idén, en person som kom att betyda mycket för Sibelius skapande. Musiken ägde sprängstoff och blev ett viktigt inslag i frihetskampen. Stycket var så laddat att det länge inte fick spelas under sin egen titel. När det spelades i Estland 1904 gick det under det neutrala namnet Impromptu, och även andra namn har förekommit. I dag är det en symbol för Finland, känt över hela världen. Innehållet kan sägas börja med ett hot mot tsarregimen, och i mollinledningen av den snabba delen anar man frihetens ljus. När musiken övergår i dur växer den heroiska kampviljan. Så följer den berömda hymnen, Finlandiahymnen, som senare frigjorts som körstycke med text av V A Koskenniemi och där man känner folkets frihetslängtan och framtidstro. I den grandiosa finalen firas segern. STIG JACOBSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

JEAN SIBELIUS (1865-1957) FINLANDIA OP 26:7 Jean Sibelius komponerade hösten 1899 "Musik till historiska tablåer arrangerade av Kaarlo Bergbom och med text av Eino Leino och Jalmari Finne för en festföreställning vid Pressens dagar den 4 november 1899". Evenemanget ägde rum på Svenska Teatern i Helsingfors. Officiellt gavs föreställningen för att stärka Pressens pensionsfond, men det var inte obekant för någon att detta var ett sätt att protestera mot att ett 20-tal finska tidningar under det senaste året förbjudits att komma ut. Finland hade sedan 1809 varit annekterat av Ryssland och 1899 hade tsar Nikolaus II undertecknat det så kallade februarimanifestet som kraftfullt inskränkte Finlands självstyre. En intensiv russifieringskampanj hade inletts i storfurstendömet Finland och resulterat i en halv miljon underskrifter mot tsaren. Censuren skärptes och tiderna hårdnade. Under Pressens dagar visades en rad historiska tablåer som målade upp fosterländska situationer ur historien. Det var en förtäckt kritik mot samtidens förhållanden som ingen kunde missförstå. Sibelius skrev musikaliska vinjetter till alla tablåerna och han dirigerade även orkestern. Den näst sista tablån utspelas "Under stora ofreden 1713-1721" och beskrev hur "kriget, frosten, hungern och kölden hota dem alla med undergång", och musiken hade en dunkel kraft som var typisk för sin upphovsman. Den allra sista tablån kallades "Finland vaknar", och det blev en grande finale. Dessa båda avsnitt kombinerades när Sibelius senare gjorde en konsertversion av sin musik. Resultatet blev ett genialt verk, men även om Sibelius i åtskilliga brev hade uttalat sitt oinskränkta stöd för frihetssträvandena så var det inte hans idé att kalla stycket Finlandia. En anonym person hade föreslagit att Sibelius skulle komponera en uvertyr med titeln Finlandia till världsutställningen i Paris år 1900 och Sibelius fann idén utmärkt. Han insåg också att med materialet från Pressens dagar skulle han nå det bästa tänkbara resultatet. Stycket uruppfördes i denna form den 2 juli 1900 i Paris, och Robert Kajanus dirigerade. Det har senare visat sig att det var baron Axel Carpelan som kommit med idén, en person som kom att betyda mycket för Sibelius skapande. Musiken ägde sprängstoff och blev ett viktigt inslag i frihetskampen. Stycket var så laddat att det länge inte fick spelas under sin egen titel. När det spelades i Estland 1904 gick det under det neutrala namnet Impromptu, och även andra namn har förekommit. I dag är det en symbol för Finland, känt över hela världen. Innehållet kan sägas börja med ett hot mot tsarregimen, och i mollinledningen av den snabba delen anar man frihetens ljus. När musiken övergår i dur växer den heroiska kampviljan. Så följer den berömda hymnen, Finlandiahymnen, som senare frigjorts som körstycke med text av V A Koskenniemi och där man känner folkets frihetslängtan och framtidstro. I den grandiosa finalen firas segern. STIG JACOBSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

JEAN SIBELIUS (1865-1957) FINLANDIA OP 26:7 Jean Sibelius komponerade hösten 1899 "Musik till historiska tablåer arrangerade av Kaarlo Bergbom och med text av Eino Leino och Jalmari Finne för en festföreställning vid Pressens dagar den 4 november 1899". Evenemanget ägde rum på Svenska Teatern i Helsingfors. Officiellt gavs föreställningen för att stärka Pressens pensionsfond, men det var inte obekant för någon att detta var ett sätt att protestera mot att ett 20-tal finska tidningar under det senaste året förbjudits att komma ut. Finland hade sedan 1809 varit annekterat av Ryssland och 1899 hade tsar Nikolaus II undertecknat det så kallade februarimanifestet som kraftfullt inskränkte Finlands självstyre. En intensiv russifieringskampanj hade inletts i storfurstendömet Finland och resulterat i en halv miljon underskrifter mot tsaren. Censuren skärptes och tiderna hårdnade. Under Pressens dagar visades en rad historiska tablåer som målade upp fosterländska situationer ur historien. Det var en förtäckt kritik mot samtidens förhållanden som ingen kunde missförstå. Sibelius skrev musikaliska vinjetter till alla tablåerna och han dirigerade även orkestern. Den näst sista tablån utspelas "Under stora ofreden 1713-1721" och beskrev hur "kriget, frosten, hungern och kölden hota dem alla med undergång", och musiken hade en dunkel kraft som var typisk för sin upphovsman. Den allra sista tablån kallades "Finland vaknar", och det blev en grande finale. Dessa båda avsnitt kombinerades när Sibelius senare gjorde en konsertversion av sin musik. Resultatet blev ett genialt verk, men även om Sibelius i åtskilliga brev hade uttalat sitt oinskränkta stöd för frihetssträvandena så var det inte hans idé att kalla stycket Finlandia. En anonym person hade föreslagit att Sibelius skulle komponera en uvertyr med titeln Finlandia till världsutställningen i Paris år 1900 och Sibelius fann idén utmärkt. Han insåg också att med materialet från Pressens dagar skulle han nå det bästa tänkbara resultatet. Stycket uruppfördes i denna form den 2 juli 1900 i Paris, och Robert Kajanus dirigerade. Det har senare visat sig att det var baron Axel Carpelan som kommit med idén, en person som kom att betyda mycket för Sibelius skapande. Musiken ägde sprängstoff och blev ett viktigt inslag i frihetskampen. Stycket var så laddat att det länge inte fick spelas under sin egen titel. När det spelades i Estland 1904 gick det under det neutrala namnet Impromptu, och även andra namn har förekommit. I dag är det en symbol för Finland, känt över hela världen. Innehållet kan sägas börja med ett hot mot tsarregimen, och i mollinledningen av den snabba delen anar man frihetens ljus. När musiken övergår i dur växer den heroiska kampviljan. Så följer den berömda hymnen, Finlandiahymnen, som senare frigjorts som körstycke med text av V A Koskenniemi och där man känner folkets frihetslängtan och framtidstro. I den grandiosa finalen firas segern. STIG JACOBSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Den unge dirigenten och pianisten Lahav Shani har av många beskrivits som en sensation. Han har redan framträtt med många av världens mest prestigefyllda orkestrar och förra säsongen tog han över chefdirigentskapet för Rotterdams filharmoniker efter Yannick Ne?zet-Se?guin och blev därmed den yngste chefdirigenten någonsin i orkesterns historia. Det är även klart att han från säsongen 2019/20 efterträder legendariske Zubin Mehta som chefdirigent för Israels symfoniorkester, en orkester han sedan 18-årsåldern haft ett nära samarbete med både som pianosolist i Tjajkovskijs pianokonsert 2007 och ordinarie medlem i kontrabasstämman. Efter flera konserter under 2015 och en följande Europaturné 2016 tillsammans med Wiens symfoniorkester utsågs han 2017, 28 år gammal, till orkesterns förste gästdirigent. Han samarbetar också regelbundet med Berlins Staatskapelle, både vid orkesterkonserter och på Berliner Staatsoper där han våren 2019 ska dirigera en föreställning med Mozarts Don Giovanni. Han är också aktuell med konserter, som solist, dirigent, eller båda samtidigt, med Wienfilharmonikerna, Bayerska radioorkestern, Orchestre de Paris, Londonsymfonikerna, Concertgebouworkestern i Amsterdam och Kungliga filharmonikerna i Stockholm, för att nämna några. Han har varit gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker två gånger, senast 2016 då han bland annat dirigerade Brahms fjärde symfoni. Lahav Shani är född in Tel Aviv 1989 och började studera piano vid sex års ålder. Dirigering studerade han vid musikhögskolan Hanns Eisler i Berlin där han hade Daniel Barenboim som mentor. Han tog 2013 hem förstapriset i dirigering vid den internationella Gustav Mahler-tävlingen i Bamberg.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 1 D-DUR "TITAN" Langsam. Schleppend. Im Anfang sehr gemächlich Kräftig bewegt, doch nicht zu schnell. Trio. Recht gemächlich Feierlich und gemessen, ohne zu schleppen Stürmisch bewegt När den 27-årige Gustav Mahler 1887 ombads fullborda Carl Maria von Webers efterlämnade komiska opera Die drei Pintos befruktade det hans eget skapande. Inspirerad började han omedelbart skissa på en egen symfoni som fullbordades i sin femsatsiga version i mars 1888. Den 20 november året därpå uruppfördes den första symfonin i Budapest med tonsättaren själv som dirigent. Musiken väckte våldsam kritik, för det här var något man inte hade väntat sig. Mahler hade gjort sig känd som en lysande operadirigent men som tonsättare var han praktiskt taget okänd, och nu kom han med en ambitiös, stilistiskt brokig och märkligt personlig symfoni. Visst handlar den om honom själv, som allt annat han skrivit. "Så länge min erfarenhet kan sammanfattas i ord, skriver jag ingen musik om den. Mitt behov av att uttrycka mig själv musikaliskt - symfoniskt - börjar där de musikaliska känslorna vacklar vid den dörr som leder till den andra världen - den värld där saker och ting inte längre skiljs åt av tid och rum." Från början var symfonin femsatsig och det fanns ett utförligt program till varje sats, men Mahler har senare förnekat allt ickemusikaliskt innehåll i symfonin, trots att den ofta fått behålla namnet "Titan", hämtat från en roman av Jean Paul som antydde en hjältestämning. Vid kommande framföranden uteslöt Mahler en av de fem satserna, Blumine. Få verk av Mahler har sedan genomgått så många revideringar - ända fram till 1898. När man på 1960-talet hittade första versionen kunde man konstatera att skillnaderna var stora. Den första satsen kallades ursprungligen "Vår utan slut" och bygger på den pastorala sången Ging heut Morgen übers Feld ur den då ännu ouppförda sångsviten Lieder eines fahrenden Gesellen (1885). Inledningen är manande: det börjar med en oförglömlig känsla av rymd och stillhet. Kanske tänkte Mahler på när han lämnats ensam i skogen av sin far med tillsägningen att inte flytta på sig förrän fadern kom tillbaka - och det dröjde många timmar. Efterhand bryter tematiska fragment fram: hornsignaler, trumpetfanfarer, fågelsång. Det blir snabbare och ljusare och musiken når en första klimax innan allt kollapsar och vi är tillbaka i inledningens stillhet. Därpå upprepas hela denna process med nya teman och förvandlingar av de gamla, och en ännu mer överväldigande höjdpunkt. Andra satsen gick först under namnet "Fulla segel" och speglar en längtan till naturen och livliga, österrikiskt inspirerade bonddanser. "Sorgmarsch à la Callot" kallade han den tredje satsen, och konstnärens åsyftade etsning visar hur den döde jägaren bärs på bår av skogens djur. Det är en parodisk bild och en i högsta grad parodisk musik, som bygger på den kända barnvisan Broder Jakob i en ironisk, grotesk och bitter mollversion. I triodelen förekommer ytterligare ett citat ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Finalen är ett sårat hjärtas förtvivlan. Rubriken på satsen lånade han från Dante: "Från inferno till paradiset". Nog kan musiken tyckas börja i helvetet, och nog var Mahler i alla fall en bra bit på väg till paradiset. Men ända fram nådde han inte ännu, det gjorde han först i andra symfonin - och den påbörjades omedelbart efter den första. STIG JACOBSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Den unge dirigenten och pianisten Lahav Shani har av många beskrivits som en sensation. Han har redan framträtt med många av världens mest prestigefyllda orkestrar och förra säsongen tog han över chefdirigentskapet för Rotterdams filharmoniker efter Yannick Ne?zet-Se?guin och blev därmed den yngste chefdirigenten någonsin i orkesterns historia. Det är även klart att han från säsongen 2019/20 efterträder legendariske Zubin Mehta som chefdirigent för Israels symfoniorkester, en orkester han sedan 18-årsåldern haft ett nära samarbete med både som pianosolist i Tjajkovskijs pianokonsert 2007 och ordinarie medlem i kontrabasstämman. Efter flera konserter under 2015 och en följande Europaturné 2016 tillsammans med Wiens symfoniorkester utsågs han 2017, 28 år gammal, till orkesterns förste gästdirigent. Han samarbetar också regelbundet med Berlins Staatskapelle, både vid orkesterkonserter och på Berliner Staatsoper där han våren 2019 ska dirigera en föreställning med Mozarts Don Giovanni. Han är också aktuell med konserter, som solist, dirigent, eller båda samtidigt, med Wienfilharmonikerna, Bayerska radioorkestern, Orchestre de Paris, Londonsymfonikerna, Concertgebouworkestern i Amsterdam och Kungliga filharmonikerna i Stockholm, för att nämna några. Han har varit gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker två gånger, senast 2016 då han bland annat dirigerade Brahms fjärde symfoni. Lahav Shani är född in Tel Aviv 1989 och började studera piano vid sex års ålder. Dirigering studerade han vid musikhögskolan Hanns Eisler i Berlin där han hade Daniel Barenboim som mentor. Han tog 2013 hem förstapriset i dirigering vid den internationella Gustav Mahler-tävlingen i Bamberg.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Amerikanen Kent Nagano blev 2006 chefdirigent för Montreals symfoniorkester och 2015 konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera och filharmoniska orkester. 2013-2019 var han förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker och tillsammans genomförde de projekt som en turné till Kina samt framförandet av Sibelius sju symfonier vid firandet av tonsättarens 150-årsdag. 2006-2013 var Kent Nagano konstnärlig ledare för Bayerska statsoperan i München. Tillsammans med Montreals symfoniorkester har han bland annat framfört Mahlers och Beethovens symfonier, operor av Wagner samt konsertserier med musik av Dutilleux och Boulez. Som gästdirigent har Kent Nagano framträtt med flera av världens ledande orkestrar. Bland aktuella orkestrar han samarbetat med finns Münchens filharmoniker, Bayerska Radions symfoniorkester, London Symphony Orchestra, Tonhalle-orkestern i Zürich och Santa Cecilia-orkestern i Rom. En viktig period i Kent Naganos karriär var hans tid som konstnärlig ledare och chefdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin 2000-2006. Han utsågs sedan till orkesterns hedersdirigent. Kent Nagano har också varit chefdirigent för operan i Los Angeles. Han tillbringade sin första yrkesverksamma tid i Boston där han arbetade vid operan och som assisterande dirigent till Seiji Ozawa hos Bostons symfoniorkester. Kent Naganos framgångar i USA ledde till europeiska utnämningar: konstnärlig ledare för Nationaloperan i Lyon (1988-1998) och för Halléorkestern i Manchester (1991-2000). Kent Nagano har gjort ett stort antal skivinspelningar med orkestrarna i Montreal och Berlin. Tillsammans med Göteborgs Symfoniker har han spelat in Richard Strauss En alpsymfoni, Ein Heldenleben och Tod und Verklärung på två cd (Farao Classics) och vokalverk av Hillborg, Gefors och Boldemann med Anne Sofie von Otter som solist (DG). I höstas kom den kritikerrosade utgåvan av Musorgskijs opera Boris Godunov som spelades in live med Göteborgs Symfoniker, Göteborgs Symfoniska Kör och ryska sångsolister (BIS).

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sydkoreanska Han-Na Chang är konstnärlig ledare och chefdirigent för Trondheims symfoniorkester. Under förra säsongen, som var hennes första som ledare för orkestern, hyllades hon för sensationella framföranden av Beethovens Eroicasymfoni och Mahlers symfoni nr 7. Under denna säsong fortsätter hon att utveckla orkesterns kärnrepertoar där Beethoven och Mahler är fortsatt viktiga, men också musik av Brahms, Dvorák, Bruckner, Richard Strauss och Sjostakovitj. Vid sidan av chefdirigentskapet i Trondheim är Han-Na Chang en mycket eftertraktad gästdirigent. Förutom Göteborgs Symfoniker gästar hon den här säsongen Toronto Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna, Finska Radions symfoniorkester och Danska Nationalorkestern. Hon har tidigare framträtt med orkestrar som Staatskapelle Dresden, WDR-orkestern i Köln, Bambergs symfoniorkester, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Kungliga filharmonikerna och symfoniorkestrarna i Singapore och Tokyo. Han-Na Changs började sin karriär som cellist. Vid elva års ålder vann hon 1994 den internationella Rostropovitj-tävlingen och framträdde därefter som solist med en rad av världens främsta orkestrar: Berlins filharmoniker, New York och Los Angeles Philharmonic, London Symphony Orchestra, Bayerska Radions symfoniorkester, Philadelphia Orchestra, Orchestre de Paris, för att nämna några. Hennes skivinspelningar på EMI Classics har belönats med priser som ECHO Klassik och Gramophones prestigefyllda Concerto of the Year Award. Han-Na Chang har också studerat filosofi vid Harvarduniversitetet och är för närvarande Goodwill-ambassadör för Röda Korset i Sydkorea.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

CARL NIELSEN (1865-1931) SYMFONI NR 4, "DET UUDSLUKKELIGE" Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Hos Nielsen samlas en rad egenskaper som kan synas oförenliga. Han kom ur en romantisk tradition men blev efterhand en radikal; till naturen var han enkel och positiv men utvecklades till en musikalisk filosof och estet, han var en hantverkets mästare men samtidigt i högsta grad musikaliskt experimentell. Eklektisk eller nyskapande, det är bara att välja. Nielsen själv var öppen för nya idéer och tvekade inte att lämna invanda vägar. Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. "Det uudslukkelige", den outsläckliga, var Nielsens egen och mycket betydelsefulla undertitel till den fjärde symfonin (1916). Efter den traditionella första symfonin och den gemytliga andra började Nielsen att på allvar visa framfötterna i den tredje symfonin. Den kan betraktas som en vändpunkt i hans konstnärliga utveckling och fyran var ett viktigt steg mot den radikala femte symfonin och den avslutande sjätte som ofta benämns gåtfull eller undflyende. Fjärde symfonin är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonins fyra satser spelas utan avbrott men deras respektive karaktär framgår av tempobeteckningarna (hastigt, något mindre hastigt, något mindre långsamt, själfullt/hastigt). Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. Endast musiken kan ge ett abstrakt uttryck av livet, i motsats till de andra konsterna som måste skapa modeller och symbolisera. Musiken löser problemet enbart genom att vara sig själv; för musik är lika med liv medan de andra konsterna endast avbildar livet. Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." STEFAN NÄVERMYR

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VIOLINKONSERT E-MOLL OP 64 Allegro molto appassionato Andante Allegretto non troppo. Allegro molto vivace (Satserna spelas utan avbrott) Mendelssohns Violinkonsert i e-moll, skriven för solisten Ferdinand David, var hans andra efter en Bach-präglad konsert i d som han skrev vid 13-års ålder men drog in. I juli 1838 erbjöds David en ny konsert till vintern, "I e-moll; inledningen ger mig dock ingen ro". David lovade öva "så att himlens änglar fröjdades". Väntan blev dock sex år lång innan premiären kunde ske i Leipzig den 13 mars 1845 med David och Gewandhausorkestern, där David var konsertmästare, dirigerad av danske Niels W Gade. Något nytt var övergången till andra satsen utan paus, liksom att solisten tog upp öppningstemat, inte orkestern, och att en solokadens kom redan i genomföringen - något även Sibelius och Tjajkovskij skulle anamma. Succén var omedelbar. Tidens främsta solister tog upp konserten som kom att bli något av en symbol för Leipzig. I dag avbildas öppningstemat i det "notsystem" Gewandhaus-terrasserna bildar mot floden, för tio år sen döpt till Mendelssohn-Ufer. Konsertens betydelse och långa tillkomsttid förklaras av Mendelssohns kärlek till Beethovens violinkonsert från 1805, men också av den känsla av frihet han erfor i Leipzig efter tomheten han känt i Berlin. Han slapp därifrån genom att inför kung och byråkrati frivilligt halvera lönen. Shakespeares djupa originalitet var vid denna tid hans ideal och i den andan (liksom En midsommarnattsdröm) tillkom konserten sedan tonsättare och solist brevledes vänt och vridit på varje detalj innan verket släpptes till förläggaren. Musiken, som var ett av hans sista verk för orkester, sägs visa att "man kan jubla även i moll", som i den magiska öppningssatsen före ett drömskt andante i C-dur - med drag av Lied ohne Worte - och en final i E-dur. Utom alla originella inslag vi lättare hör i dag förmådde konserten också gå till en stor publiks öra. ROLF HAGLUND

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.