Stäng
Meny

Arkiv

4 konserter

2018-10-05 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON


LEONARD BERNSTEIN (1918-1990) SERENAD FÖR VIOLIN, STRÅKORKESTER, HARPA OCH SLAGVERK Phaedrus: Pausanias - Lento. Allegro Aristophanes - Allegretto Erixymachus - Presto Agathon - Adagio Socrates: Alcibiades - Molto tenuto. Allegro molto vivace Den store dirigenten Leonard Bernstein är som tonsättare mest känd för sina musikaler, speciellt West Side Story. Men hans tre symfonier, baletter, mässan och många andra verk börjar allt oftare dyka upp på estraderna. Till dessa stora konsertverk räknas också den halvtimmeslånga Serenad för soloviolin, stråkorkester, harpa och slagverk. Det var när Bernstein befann sig på smekmånad i Mexico 1951 som han fick beställning på ett nytt verk från Koussevitzky Music Foundation. Han hade då på nytt läst Platons dialog Gästabudet, och fick idén att tolka några av dess episoder i musik, därför fick också verket underrubriken "Symposium". Han kom emellertid inte i gång med arbetet förrän 1953 och blev inte färdig förrän i augusti 1954. Uruppförandet ägde rum i Venedig den 12 september 1954 då Isaac Stern var solist till Israels filharmoniska orkester och tonsättaren själv dirigerade. Samtidigt som Bernstein förnekat att det ska finnas något litterärt program till verket så har han själv skrivit en sorts bruksanvisning till de fem satserna. Själva ramberättelsen är det gästabud som Socrates håller hemma hos Agathon tillsammans med en rad av tidens kända tänkare - och det ämne som ska avhandlas är kärleken. I första satsen är det Phaedrus som inleder gästabudet med ett lyriskt tal till Eros ära, kärleksguden. Pausanius fortsättar med att beskriva dualismen mellan älskaren och den älskade. Men musiken är ett klassiskt sonatallegro baserat på det inledande fugatoavsnittet. Det är typiskt för Bernstein att låta en ny sats i ett verk bygga på material från den föregående. Andra satsen låter komediförfattaren Aristophanes berätta om kärlekens alla sagomyter. En helt annan aspekt lägger läkaren Erixymachus på sin vetenskapliga redogörelse över kärlekens kroppsliga funktioner - musiken är en blandning av mystik och humor. Gästabudsdialogens kanske mest rörande avsnitt är värden Agathons åsikter om kärlekens kraft och charm, och musikaliskt blir detta en enkel tredelad sång. Så slutar Bernstein sin Serenad med att Socrates berättar om sitt besök hos sierskan Diotima och citerar hennes tal om kärlekens demonologi. Detta är en långsam inledning med större mening än någon av de tidigare satserna och detta fungerar som en mycket utarbetad repris av mellandelen av Agathonsatsen. Alcibiades låter sitt gäng av berusade ushers (sluskar) avbryta Socrates, och det sker i ett utarbetat rondo som pendlar mellan agitation och dansmusik, och allt slutar i ett orgiastiskt firande. STIG JACOBSSON


25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade han framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Med sitt naturliga förhållningssätt till musiken har Baiba Skride tilldragit sig intresse från flera av vår tids ledande orkestrar och dirigenter. Med sina personliga tolkningar, sin känslighet och musikaliska glädje är hon ständigt efterfrågad. Bland prestigefyllda orkestrar hon framträtt med finns Berlins filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig, symfoniorkestrarna i Boston och Chicago, New York Philharmonic, Concertgebouworkestern i Amsterdam och London Symphony Orchestra. Hon har samarbetat med dirigenter som Marin Alsop, Christoph Eschenbach, Ed Gardner, Susanna Mälkki och Santtu-Matias Rouvali. I sommar har hon varit solist med NHK-orkestern i Japan under ledning av Jukka-Pekka Saraste samt framträtt vid festivalen i Tanglewood med Andris Nelsons och Boston Symphony. De turnerar under hösten med Bernsteins Serenad i Elbfilharmonin i Hamburg, Musikverein i Wien, Kulturcentrat i Luzern, Parisfilharmonin samt Concertgebouw i Amsterdam. Under säsongen kommer hon bland annat att vara solist med Münchens filharmoniker, City of Birmingham Symphony Orchestra, Oslofilharmonin, Helsingfors stadsorkester, Bilbaos symfoniorkester, Polska Radions Nationalorkester samt orkestrarna i Baltimore, Houston, Toronto, Vancouver och Utah. Våren 2019 uruppför hon Sebastian Curriers violinkonsert, en sambeställning av Boston Symphony och Concertgebouw med följande turné till Spanien, Japan och Kina. Baiba Skride framträder också med Skride-kvartetten i Europa. Hon har gjort ett flertal inspelningar och den senaste dubbel-cd:n med konserter av Bernstein, Korngold och Rózsa kom nyligen ut. Här spelar hon tillsammans med Tamperes filharmoniker och Göteborgs Symfoniker under ledning av Santtu-Matias Rouvali. Aktuell är också en inspelning med Skridekvartetten samt musik av Bartók med WDR-orkestern i Köln. Baiba Skride har gästat Göteborg tre gånger tidigare samt turnerat med orkestern i Tyskland och Belgien som solist i Sibelius violinkonsert.


2018-10-04 19:00 Vara Konserthus

Göteborgs Symfoniker

Program


LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON


LEONARD BERNSTEIN (1918-1990) SERENAD FÖR VIOLIN, STRÅKORKESTER, HARPA OCH SLAGVERK Phaedrus: Pausanias - Lento. Allegro Aristophanes - Allegretto Erixymachus - Presto Agathon - Adagio Socrates: Alcibiades - Molto tenuto. Allegro molto vivace Den store dirigenten Leonard Bernstein är som tonsättare mest känd för sina musikaler, speciellt West Side Story. Men hans tre symfonier, baletter, mässan och många andra verk börjar allt oftare dyka upp på estraderna. Till dessa stora konsertverk räknas också den halvtimmeslånga Serenad för soloviolin, stråkorkester, harpa och slagverk. Det var när Bernstein befann sig på smekmånad i Mexico 1951 som han fick beställning på ett nytt verk från Koussevitzky Music Foundation. Han hade då på nytt läst Platons dialog Gästabudet, och fick idén att tolka några av dess episoder i musik, därför fick också verket underrubriken "Symposium". Han kom emellertid inte i gång med arbetet förrän 1953 och blev inte färdig förrän i augusti 1954. Uruppförandet ägde rum i Venedig den 12 september 1954 då Isaac Stern var solist till Israels filharmoniska orkester och tonsättaren själv dirigerade. Samtidigt som Bernstein förnekat att det ska finnas något litterärt program till verket så har han själv skrivit en sorts bruksanvisning till de fem satserna. Själva ramberättelsen är det gästabud som Socrates håller hemma hos Agathon tillsammans med en rad av tidens kända tänkare - och det ämne som ska avhandlas är kärleken. I första satsen är det Phaedrus som inleder gästabudet med ett lyriskt tal till Eros ära, kärleksguden. Pausanius fortsättar med att beskriva dualismen mellan älskaren och den älskade. Men musiken är ett klassiskt sonatallegro baserat på det inledande fugatoavsnittet. Det är typiskt för Bernstein att låta en ny sats i ett verk bygga på material från den föregående. Andra satsen låter komediförfattaren Aristophanes berätta om kärlekens alla sagomyter. En helt annan aspekt lägger läkaren Erixymachus på sin vetenskapliga redogörelse över kärlekens kroppsliga funktioner - musiken är en blandning av mystik och humor. Gästabudsdialogens kanske mest rörande avsnitt är värden Agathons åsikter om kärlekens kraft och charm, och musikaliskt blir detta en enkel tredelad sång. Så slutar Bernstein sin Serenad med att Socrates berättar om sitt besök hos sierskan Diotima och citerar hennes tal om kärlekens demonologi. Detta är en långsam inledning med större mening än någon av de tidigare satserna och detta fungerar som en mycket utarbetad repris av mellandelen av Agathonsatsen. Alcibiades låter sitt gäng av berusade ushers (sluskar) avbryta Socrates, och det sker i ett utarbetat rondo som pendlar mellan agitation och dansmusik, och allt slutar i ett orgiastiskt firande. STIG JACOBSSON


25 min


LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON


Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade han framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åkte han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Denna säsong debuterar han med Berlins filharmoniker, New York Philharmonic och Concertgebouworkestern. Den första volymen av Sibelius kompletta symfonier med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker (Alpha) har hyllats av en enig kritikerkår. 2018 utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. Flera inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Med sitt naturliga förhållningssätt till musiken har Baiba Skride tilldragit sig intresse från flera av vår tids ledande orkestrar och dirigenter. Med sina personliga tolkningar, sin känslighet och musikaliska glädje är hon ständigt efterfrågad. Bland prestigefyllda orkestrar hon framträtt med finns Berlins filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig, symfoniorkestrarna i Boston och Chicago, New York Philharmonic, Concertgebouworkestern i Amsterdam och London Symphony Orchestra. Hon har samarbetat med dirigenter som Marin Alsop, Christoph Eschenbach, Ed Gardner, Susanna Mälkki och Santtu-Matias Rouvali. I sommar har hon varit solist med NHK-orkestern i Japan under ledning av Jukka-Pekka Saraste samt framträtt vid festivalen i Tanglewood med Andris Nelsons och Boston Symphony. De turnerar under hösten med Bernsteins Serenad i Elbfilharmonin i Hamburg, Musikverein i Wien, Kulturcentrat i Luzern, Parisfilharmonin samt Concertgebouw i Amsterdam. Under säsongen kommer hon bland annat att vara solist med Münchens filharmoniker, City of Birmingham Symphony Orchestra, Oslofilharmonin, Helsingfors stadsorkester, Bilbaos symfoniorkester, Polska Radions Nationalorkester samt orkestrarna i Baltimore, Houston, Toronto, Vancouver och Utah. Våren 2019 uruppför hon Sebastian Curriers violinkonsert, en sambeställning av Boston Symphony och Concertgebouw med följande turné till Spanien, Japan och Kina. Baiba Skride framträder också med Skride-kvartetten i Europa. Hon har gjort ett flertal inspelningar och den senaste dubbel-cd:n med konserter av Bernstein, Korngold och Rózsa kom nyligen ut. Här spelar hon tillsammans med Tamperes filharmoniker och Göteborgs Symfoniker under ledning av Santtu-Matias Rouvali. Aktuell är också en inspelning med Skridekvartetten samt musik av Bartók med WDR-orkestern i Köln. Baiba Skride har gästat Göteborg tre gånger tidigare samt turnerat med orkestern i Tyskland och Belgien som solist i Sibelius violinkonsert.


1998-04-18 15:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LEONARD BERNSTEIN (1918-1990) SERENAD FÖR VIOLIN, STRÅKORKESTER, HARPA OCH SLAGVERK Phaedrus: Pausanias - Lento. Allegro Aristophanes - Allegretto Erixymachus - Presto Agathon - Adagio Socrates: Alcibiades - Molto tenuto. Allegro molto vivace Den store dirigenten Leonard Bernstein är som tonsättare mest känd för sina musikaler, speciellt West Side Story. Men hans tre symfonier, baletter, mässan och många andra verk börjar allt oftare dyka upp på estraderna. Till dessa stora konsertverk räknas också den halvtimmeslånga Serenad för soloviolin, stråkorkester, harpa och slagverk. Det var när Bernstein befann sig på smekmånad i Mexico 1951 som han fick beställning på ett nytt verk från Koussevitzky Music Foundation. Han hade då på nytt läst Platons dialog Gästabudet, och fick idén att tolka några av dess episoder i musik, därför fick också verket underrubriken "Symposium". Han kom emellertid inte i gång med arbetet förrän 1953 och blev inte färdig förrän i augusti 1954. Uruppförandet ägde rum i Venedig den 12 september 1954 då Isaac Stern var solist till Israels filharmoniska orkester och tonsättaren själv dirigerade. Samtidigt som Bernstein förnekat att det ska finnas något litterärt program till verket så har han själv skrivit en sorts bruksanvisning till de fem satserna. Själva ramberättelsen är det gästabud som Socrates håller hemma hos Agathon tillsammans med en rad av tidens kända tänkare - och det ämne som ska avhandlas är kärleken. I första satsen är det Phaedrus som inleder gästabudet med ett lyriskt tal till Eros ära, kärleksguden. Pausanius fortsättar med att beskriva dualismen mellan älskaren och den älskade. Men musiken är ett klassiskt sonatallegro baserat på det inledande fugatoavsnittet. Det är typiskt för Bernstein att låta en ny sats i ett verk bygga på material från den föregående. Andra satsen låter komediförfattaren Aristophanes berätta om kärlekens alla sagomyter. En helt annan aspekt lägger läkaren Erixymachus på sin vetenskapliga redogörelse över kärlekens kroppsliga funktioner - musiken är en blandning av mystik och humor. Gästabudsdialogens kanske mest rörande avsnitt är värden Agathons åsikter om kärlekens kraft och charm, och musikaliskt blir detta en enkel tredelad sång. Så slutar Bernstein sin Serenad med att Socrates berättar om sitt besök hos sierskan Diotima och citerar hennes tal om kärlekens demonologi. Detta är en långsam inledning med större mening än någon av de tidigare satserna och detta fungerar som en mycket utarbetad repris av mellandelen av Agathonsatsen. Alcibiades låter sitt gäng av berusade ushers (sluskar) avbryta Socrates, och det sker i ett utarbetat rondo som pendlar mellan agitation och dansmusik, och allt slutar i ett orgiastiskt firande. STIG JACOBSSON




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.





1998-04-17 18:00 Stora salen

Göteborgs Symfoniker

Program



LEONARD BERNSTEIN (1918-1990) SERENAD FÖR VIOLIN, STRÅKORKESTER, HARPA OCH SLAGVERK Phaedrus: Pausanias - Lento. Allegro Aristophanes - Allegretto Erixymachus - Presto Agathon - Adagio Socrates: Alcibiades - Molto tenuto. Allegro molto vivace Den store dirigenten Leonard Bernstein är som tonsättare mest känd för sina musikaler, speciellt West Side Story. Men hans tre symfonier, baletter, mässan och många andra verk börjar allt oftare dyka upp på estraderna. Till dessa stora konsertverk räknas också den halvtimmeslånga Serenad för soloviolin, stråkorkester, harpa och slagverk. Det var när Bernstein befann sig på smekmånad i Mexico 1951 som han fick beställning på ett nytt verk från Koussevitzky Music Foundation. Han hade då på nytt läst Platons dialog Gästabudet, och fick idén att tolka några av dess episoder i musik, därför fick också verket underrubriken "Symposium". Han kom emellertid inte i gång med arbetet förrän 1953 och blev inte färdig förrän i augusti 1954. Uruppförandet ägde rum i Venedig den 12 september 1954 då Isaac Stern var solist till Israels filharmoniska orkester och tonsättaren själv dirigerade. Samtidigt som Bernstein förnekat att det ska finnas något litterärt program till verket så har han själv skrivit en sorts bruksanvisning till de fem satserna. Själva ramberättelsen är det gästabud som Socrates håller hemma hos Agathon tillsammans med en rad av tidens kända tänkare - och det ämne som ska avhandlas är kärleken. I första satsen är det Phaedrus som inleder gästabudet med ett lyriskt tal till Eros ära, kärleksguden. Pausanius fortsättar med att beskriva dualismen mellan älskaren och den älskade. Men musiken är ett klassiskt sonatallegro baserat på det inledande fugatoavsnittet. Det är typiskt för Bernstein att låta en ny sats i ett verk bygga på material från den föregående. Andra satsen låter komediförfattaren Aristophanes berätta om kärlekens alla sagomyter. En helt annan aspekt lägger läkaren Erixymachus på sin vetenskapliga redogörelse över kärlekens kroppsliga funktioner - musiken är en blandning av mystik och humor. Gästabudsdialogens kanske mest rörande avsnitt är värden Agathons åsikter om kärlekens kraft och charm, och musikaliskt blir detta en enkel tredelad sång. Så slutar Bernstein sin Serenad med att Socrates berättar om sitt besök hos sierskan Diotima och citerar hennes tal om kärlekens demonologi. Detta är en långsam inledning med större mening än någon av de tidigare satserna och detta fungerar som en mycket utarbetad repris av mellandelen av Agathonsatsen. Alcibiades låter sitt gäng av berusade ushers (sluskar) avbryta Socrates, och det sker i ett utarbetat rondo som pendlar mellan agitation och dansmusik, och allt slutar i ett orgiastiskt firande. STIG JACOBSSON




Medverkande


"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.





Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!