Göteborgs Symfoniker
Tillgänglig till 13 december 2022

Prokofjev: Symfoni nr 7

Inspelning med Göteborgs Symfoniker, 19 maj 2022, Göteborgs Konserthus.

Prokofjev gav sin sjunde symfoni en enkel form, ovanligt genomskinlig instrumentering och med ganska raka rytmer. Man kan säga att den kraftfulle Prokofjev man lärt känna genom åren nu gett vika för en resignerad och nostalgisk skugga. Till åren var han inte mer än 62, men hans sista år präglades av sjukdom och han åldrades snabbt. Samtidigt är symfonin ovanligt klar och omedelbart tillgänglig vilket har sin bakgrund i att musiken skrevs för ungdomar – den var avsedd för ett ungdomsprogram i sovjetiska radion. Hur som helst blev detta Prokofjevs sista helt nya verk.

Uruppförandet den 11 mars 1952 gavs i sovjetisk radio och blev den sista konsert tonsättaren bevistade, han avled fem månader senare. Själv var han ängslig över hur symfonin skulle tas emot – hade den möjligen blivit alltför enkel? Men han mötte bara välvilja och symfonin skulle bli ofta spelad. Den tilldelades Leninpriset 1957.

Första satsen börjar i ciss-moll med ett snarare melankoliskt än tragiskt tema. Musiken blir efterhand alltmer rastlös när stråkarna tar över den breda melodin. Allegrettot är mer en vals än de sarkastiska scherzon man vant sig vid hos Prokofjev. Andantet har en ömsint inledning och presenterar efter hand en rad variationer på huvudtemat. Finalens vivace bjuder på lekfull humor och en rad spirituella teman. Här finns till och med en hurtig marsch, sprakande orkestrerad, och slutligen letar vi oss tillbaka till inledningens ciss-moll, och så avsåg han att avsluta symfonin. Men under repetitionerna började han undra om inte ett mer bejakande slut trots allt skulle vara att föredra. Han behöll emellertid det ursprungliga slutet, och angav att det skulle kunna användas som ett alternativ.

Det blev en lyrisk och lättillgänglig symfoni, säkert med minnen från påhoppet 1948 då Sovjets politbyrå anklagade Prokofjev, Sjostakovitj och andra modernister för ”formalism”. Men här finns ändå en hel del substans och konstnärlig resning. Som lyssnare märker man inte mycket av sjuklingen Prokofjev, men själv var han för svag för att skriva rent partituret – det arbetet utförde vännen och pianisten Anatoly Vedernikov.

Dessvärre fick Prokofjev aldrig uppleva tövädret efter Stalin – slumpen gjorde att de avled samma dag den 5 mars 1953.

 

Luta dig tillbaka och njut.

 

Få nyhetsbrev från GSOplay

Håll dig uppdaterad om nya konserter på GSOplay.

Program

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 7 7 CISS-MOLL OP 131 Moderato Allegretto Andante espressivo Vivace Prokofjev gav sin sjunde symfoni en enkel form, ovanligt genomskinlig instrumentering och med ganska raka rytmer. Man kan säga att den kraftfulle Prokofjev man lärt känna genom åren nu gett vika för en resignerad och nostalgisk skugga. Till åren var han inte mer än 62, men hans sista år präglades av sjukdom och han åldrades snabbt. Samtidigt är symfonin ovanligt klar och omedelbart tillgänglig vilket har sin bakgrund i att musiken skrevs för ungdomar – den var avsedd för ett ungdomsprogram i sovjetiska radion. Hur som helst blev detta Prokofjevs sista helt nya verk. Uruppförandet den 11 mars 1952 gavs i sovjetisk radio och blev den sista konsert tonsättaren bevistade, han avled fem månader senare. Själv var han ängslig över hur symfonin skulle tas emot – hade den möjligen blivit alltför enkel? Men han mötte bara välvilja och symfonin skulle bli ofta spelad. Den tilldelades Leninpriset 1957. Första satsen börjar i ciss-moll med ett snarare melankoliskt än tragiskt tema. Musiken blir efterhand alltmer rastlös när stråkarna tar över den breda melodin. Allegrettot är mer en vals än de sarkastiska scherzon man vant sig vid hos Prokofjev. Andantet har en ömsint inledning och presenterar efter hand en rad variationer på huvudtemat. Finalens vivace bjuder på lekfull humor och en rad spirituella teman. Här finns till och med en hurtig marsch, sprakande orkestrerad, och slutligen letar vi oss tillbaka till inledningens ciss-moll, och så avsåg han att avsluta symfonin. Men under repetitionerna började han undra om inte ett mer bejakande slut trots allt skulle vara att föredra. Han behöll emellertid det ursprungliga slutet, och angav att det skulle kunna användas som ett alternativ. Det blev en lyrisk och lättillgänglig symfoni, säkert med minnen från påhoppet 1948 då Sovjets politbyrå anklagade Prokofjev, Sjostakovitj och andra modernister för ”formalism”. Men här finns ändå en hel del substans och konstnärlig resning. Som lyssnare märker man inte mycket av sjuklingen Prokofjev, men själv var han för svag för att skriva rent partituret – det arbetet utförde vännen och pianisten Anatoly Vedernikov. Dessvärre fick Prokofjev aldrig uppleva tövädret efter Stalin – slumpen gjorde att de avled samma dag den 5 mars 1953. Stig Jacobsson

Medverkande

Göteborgs Symfoniker

Santtu-Matias Rouvali dirigent