Publiken idag är samma blandning av unga och gamla som när jag började, med en övervikt mot de äldre och det är inte en brist. Det är snarare ett kvitto på musikupplevelsens generationsöverskridande förmåga. Den klassiska musikskatten återupptäcks av nya generationer, blir levande i det flyktiga nuet.
Vi lever med musiken under en hel vecka för att till slut leverera under en konsert där den framförs i ett flöde i tiden. Även om det går att läsa noterna i ett partitur så är det ändå i konsertögonblicket som den lever. Det är en jättelång tradition, men inte nån museiverksamhet.
Kontakten med kollegerna är oerhört viktig; vi är ett vi som sakta, liksom publiken, hela tiden byts ut, men ändå är desamma på något vis. Jag går i pension snart och jag ser att där jag är nu, där var mina gamla kära kolleger från 80-talet då. Det känns som om det har gått väldigt fort. Vi byts ut, men musiken byggs hela tiden på med nya verk. Det är väldigt svårt att säga vad av det nyskrivna som är hållbart om 100 år.
När jag tänker efter så har jag inte så mycket fritid egentligen. Jag delar min tid mellan repetitioner och konserter, undervisning och att komponera, ett växelbruk. Komponerandet gör jag på små lediga stunder, men det måste finnas något slags disciplin i det också. Det är ganska svårt för man behöver komma in i det, när man väl gör det är det svårt att stoppa. Då glömmer man tid och rum.
Jag har bland annat tonsatt dikter av Harry Martinsson och kanske har de någon slags livskraft. Jag älskar texterna, jag läser dem med nöje. De har framförts flera gånger för stråkkvartett, harpa, piano och en röst. De är så fina i sig själva och kanske kommer jag att tonsätta flera sen när jag blir pensionär.
Orkestern är just som en stråkkvartett; de två konsertmästarna, två andrafioler, två altfioler och två cellister sitter i en ring runt dirigenten. Resten av den enorma stråkstyrkan är som en kör som spelar samma sak som de som sitter längst fram. De utökas av träblås, brass och slagverk och kontrabasarna som förstärker baslinjen. De är jätteviktiga, men behövs inte när man spelar stråkkvartett.
När vi spelar verk av de stora senromantiska kompositörerna Mahler och Richard Strauss, finns det ögonblick när det blir en förtätad stämning i salen. Då det är svårt att sitta och prassla med en tablettask.
Det spelar enormt stor roll vem som dirigerar. Vi kan spela ganska bra utan dirigent också, men riktigt bra blir det först när någon lyckas samla alla krafter åt samma håll och formar flödet från alla enskilda musiker. Det görs i stunden, i nuet, under repetitionsarbetet och konserten.
Allt som hänt de senaste åren fick mig att känna att jag verkligen älskar att spela. Jag älskar att sitta i orkestern, den klangkroppen som orkestern är… Det är makalöst.
Jan Alm berättade för Ulla M Andersson
