Ett starkt minne med orkestern var när jag spelade Sibelius andra symfoni för första gången, det var med Gustavo Dudamel i Berwaldhallen i Stockholm. Orkestern kunde stycket så bra och hade spelat det mycket, så det var bara ett enda rep. Det var under min provtid och jag blev ganska stressad.
Jag var på helspänn, kände energin och viljan från orkestern, en blandning av spänning, svett och delvis lite skräck också. Och det blev magiskt, speciellt tillsammans med Gustavo som påverkat orkestern så mycket. Musiken bara flöt fram minns jag, det blev nån slags flow.
När jag kom till orkestern var den i början av ett generationsskifte som fortfarande pågår och jag var yngst. Det finns en tradition och ett arv som de äldre i orkestern lämnar efter sig och det är viktigt att vi nya förstår det. Samtidigt kan vi yngre komma in med ny kraft och nya idéer som kan förändra saker. När det kommer in en ny musiker som är jätteentusiastisk och verkligen kan sitt jobb, då blir det spännande.
Det går förstås inte att alla i orkestern ska påverka, det är dirigenten som har kontroll över processen. Men som alternerande stämledare kan jag ibland ge lite input. Det är viktigt att vi i stämman utvecklas tillsammans och kan prata om arbetsprocessen.
Första gången jag var på en fotbollsmatch var det 60 000 personer i publiken. Jag är ett stort fotbollsfan, hade fått gratisbiljetter och det var inte ens ett lag som jag gillade. Men jag blev så engagerad och tagen av atmosfären. Det är nåt liknande när man går på en konsert, tror jag. Det är nånting med att vi lyssnar tillsammans med andra som gör det så speciellt.
Jag älskar att jobba med vår dirigent Santtu Matias Rouvali. Han försöker utmana oss att spela på andra sätt. Att ändra spelstil låter enkelt, men det är det inte.
Santtu är ung och också lite annorlunda, okonventionell, oortodox kanske. Han säger saker som gör att vi skrattar, samtidigt som han är väldigt seriös. Jag blir alltid glad när han kommer.
När det öppnade igen var det kanske inte samma gäng som kom på konserterna som före pandemin. För ett tag sedan spelade vi ett ganska vanligt program och folk applåderade mellan varje sats. Det brukar vara ett tecken på att det är en publik som inte är så van vid klassiska konserter. Kärnpubliken brukar var lite äldre, kanske är de ännu inte helt bekväma med att komma tillbaka. Vi är förstås jättetacksamma för alla som kommer och jag vet att publiken verkligen uppskattar att vi spelar igen.
Att inte kunna resa har varit det svåraste för oss i orkestern som har familj någon annanstans. Men jag hoppas att vi kan lära oss något positivt av pandemin ändå, hur vi kan rädda klimatet och ställa om. Hur vi kan öka förståelsen för varandra och visa mer empati.
Jun Sasaki berättade för Ulla M Andersson
