Jag vill hålla nyfikenheten vaken. Under de 25 år jag har varit anställd i orkestern har jag tagit lektioner för folk i Tyskland, England och USA. Hantverket måste hela tiden finputsas för att det ska funka. Idéer om sätt att göra saker och ting lagras i huvudet och det tar tid att grotta ner sig i det.

Just nu lägger jag om min vänsterhand, lär bort fingersättningar som jag lärde mig som ung. Det är ganska skönt att få utrymme att göra det, men kräver mycket mer disciplin än när allt funkar som vanligt.

Pandemin ställer mycket på sin spets, särskilt inom kulturen. Jag tänker mycket på att om man vill ha kvar ett kulturliv som vi har i Sverige, så måste man värna dem som utgör detta kulturliv; institutionerna, frilansarna, de fria konstnärerna, ljus- och ljudtekniken runt omkring. Om man inte värnar det som har byggts upp under lång tid, den långsamma kvaliteten, då riskerar man att det försvinner. Och det tar lång tid att bygga upp igen.

Något av det roligaste och mest utmanande för mig under tidigare säsong var programmet Girl Crazy med vår gästdirigent Barbara Hannigan. Och nu kommer hon tillbaka igen! Hon gör så roliga program, det är alltid annorlunda, uppfriskande, en vitamininjektion. Man kan inte köra på rutin med henne, det är kul när man inte kan det.

Hennes sätt att jobba på gör att man tvingas lyssna mera, tänja gränserna för hur man brukar göra. Hon jobbar alltid utan hängslen och livrem. Du kan få en cue och så får du spela på den. Men det räcker ju gott om det är välrepeterat, då behöver du inte ha nån som står och dirigerar. Det är som med big bands, det är ingen som står där framme och skär ut salami. Nej, det kommer några cues ibland som är viktiga för timingen och så får man sköta resten själv. Man klarar sig långt på att göra så, men för många av oss är det ovant.

En annan dirigent som jag gillar är Mario Venzago, det blir helt underbara konserter med honom. Han har en otrolig kunskap och en förmåga att förmedla den. Särskilt Schumann är han fantastiskt bra på. I programmen kombinerar han ofta helt nyskriven musik med klassiker på ett annorlunda sätt. Jag minns att vi gjorde Den mirakulösa mandarinen, en balett av Béla Bartók med dansare, berättare och ljus på scenen. Sånt tycker jag är kul. Ser verkligen fram mot hans besök när firandet av Göteborgs 400-årsjubileum blir av.

Ida Rostrup berättade för Ulla M. Andersson