PELLÉAS OCH MÉLISANDE OP 46 Vid slottsporten Mélisande På stranden vid havet Vid en källa i parken De trenne blinda systrar Pastorale Mélisande vid spinnrocken Mellanaktsmusik Mélisandes död Det sena 1800-talet var vetenskapens och den realistiska konstens tid. Men i många konstnärskretsar frodades i stället intresset för saga och fantasi. Inom symbolismen dyrkade man skymningen, natten, skogens tystnad, blommornas färger och dofter, sömnen, drömmen och slutligen döden. Med dunkelt antydningsrika framställningar ville man låta ana en djupare världsordning än den som gick att upptäcka i middagssolens eller båglampans sken. Den belgiske symbolisten Maurice Maeterlincks skådespel Pelléas et Mélisande utspelar sig i en djup skog med ett stort gammalt slott. En prins finner den skygga prinsessan Mélisande och gifter sig med henne, men hon dras obevekligt till hans bror. En guldring faller ned i en källa. Mörkret sänker sig. Den som bäst förstår vad som sker är den blinda kungen. 1905 sattes Maeterlincks pjäs upp på Svenska teatern i Helsingfors. Jean Sibelius komponerade scenmusiken som han snart omarbetade till konsertsvit. Musikkritikern Karl Flodin skrev uppskattande att Sibelius musik är "en verklig fors av tankar, motiv, melodiska infall och rytmiska mönster", men att "tonbilderna" också är insvepta i en "dämpad, fin och återhållen atmosfär". Tobias Lund

LUONNOTAR OP 70 I Finlands nationalepos Kalevala börjar världens skapelse när Ilmatar, himladottern, lämnar sin luftiga tillvaro och blir havande med havet. I 700 år flyter hon omkring med Väinämöinen i magen, utan att kunna föda. En and söker en plats att bygga bo och Ilmatar sträcker upp sitt ena knä ur havet. Men när hennes egen smärta blir för stark gör hon ett kast med benen. Fågelboet sjunker, äggen spricker och av bitarna blir jord, himmel, sol, måne och stjärnor. Av denna skapelseberättelse gjorde Sibelius en tondikt för sopran och orkester. Han kallade den Luonnotar (Naturens dotter), vilket är ett annat namn på Ilmatar. Stycket har beskrivits som ett av hans mest "obevekligt finska". Det är en tolkning som stämmer med den nationalromantiska bilden av Sibelius. En annan tolkning framträder om man tänker på Luonnotar som en parallell till exempelvis Stravinskys Våroffer, som uruppfördes i Paris några få månader innan Luonnotars premiär på Gloucester Music Festival i England. Primitivismen i Våroffer bygger på föreställningar om det nationellt ryska men innebar också ett viktigt steg i utvecklingen av ett modernt, internationellt tonspråk. Detsamma gäller för Luonnotar. Inslaget av repetitiva musikmönster kan uppfattas som en länk mellan Anton Bruckner och den amerikanska minimalismen. Och när Sibelius till sist skildrar hur världen tar form, rör sig musiken bort från tonaliteten och bildar ett klangfält som är ganska svårt att förena med kompositörens uttalade aversion mot "den moderna tendensen" i samtidens musik. Berättelsen om Ilmatar/Luonnotar är förresten inte baserad på finsk folkdikt utan är ett eget bidrag av Elias Lönnrot som sammanställde och utgav Kalevala. Inspirationen kan han ha fått från indisk mytologi. Tobias Lund

SYMFONI NR 2 "VAARBRUD" Allegro con anima. Lento. Con moto. Tempo primo. Maestoso festivo alla marcia Lento religioso quasi adagio Molto con moto 38 min Rued Langgaard skrev sin första symfoni redan som 15-årig. När han var 20 år gav Berlinfilharmonikerna en konsert med enbart hans musik. Konserten blev en stor framgång, ja rentav den största i Langgaards liv. Hemma i Danmark blev han efterhand en isolerad figur i ett musikliv som helt dominerades av Carl Nielsen. I strid med den rådande, antiromantiska trenden höll han fast vid de landvinningar som han ansåg att inte minst Niels W Gade hade gjort. Ändå vävde han ibland också in nyare stilar i sin musik. Det viktiga, menade han, var inte om en stil var gammal eller ny utan om den kunde användas för att förmedla ett andligt budskap. I Langgaards tankevärld var musiken ett religiöst språk och en plats där man kunde erfara Gud. Detta synsätt präglar andra symfonin, Vaarbrud (Vårbrytning), som Langgaard skrev under en sommar i Blekinge. En anteckning tyder på att han tänkte sig denna musik som en framställning först av naiv, jordbunden glädje, sedan av insikt och ensamhet, och slutligen, i sista satsen med dess sopransolo, av jubel inför Guds härlighet. I Emil Rittershaus dikt, som sopranen sjunger, tonar vårvinden som en orgel och näktergalen håller skogens vackraste predikan. Enligt Langgaard kunde några ord från slutet av Goethes Faust nästan kunna stå som motto för symfonin: "Allt förgängligt är bara liknelser". Langgaard bearbetade symfonin i omgångar, ända fram till 1933. I kväll får vi dock höra originalversionen från 1914. Tobias Lund

1902 bildades Kungliga Filharmonikerna som sedan 1926 har sitt hem i Stockholms Konserthus. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Kungliga Filharmonikerna medverkar även vid högtidligheterna i samband med Nobelprisutdelningen och vid utdelningen av Polar Music Prize. Sedan 2008 är finländaren Sakari Oramo Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Bland orkesterns tidigare chefdirigenter finns storheter som Fritz Busch, Antal Dorati, Gennady Rozhdestvensky, Yuri Ahronovitch och Paavo Berglund. Sakari Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-2008. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under våren 2015 gick turnén till Schweiz med konserter i Genève, Zürich, S:t Gallen och Bern. I november 2015 gjorde orkestern och Sakari Oramo återigen en turné, nu med start i klassiska Musikverein i Wien och därefter konserter i Baden-Baden, Luxemburg, Köln och Hamburg. Intresset för orkesterns konserter har varit överväldigande och internationella musikbedömare är eniga - Kungliga Filharmonikerna är en orkester i världsklass! Nu senast, i augusti 2016, gästspelade man i Concertgebouw i Amsterdam och den nederländska pressen talade om en "fantastisk upplevelse" och utdelade högsta betyg. Förutom turnéerna och alla konserterna i Stockholms Konserthus har orkestern även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med chefdirigenten Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammis-vinnare 2016.

Finske Sakari Oramo är Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Han tillträdde posten 2008 och har kontrakt till 2020. Han är även huvuddirigent vid operan i Karleby (Kokkola) i Finland, och konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester, liksom BBC Symphony Orchestras chefdirigent. Genom åren har Sakari Oramo dirigerat flera Promskonserter med både Kungliga Filharmonikerna och BBC Symphony Orchestra, den senare även vid berömda Last Night of the Proms - senaste gången i september 2016. Åren 2000-2008 var Sakari Oramo chefdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra. Han har även dirigerat orkestrar som Berlinfilharmonikerna, San Francisco Symphony Orchestra, Staatskapelle Dresden, Oslofilharmonikerna, New York Philharmonic, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam, Chicago Symphony Orchestra och Wienfilharmonikerna. Han finns representerad på en lång rad cd, inte minst flera prisbelönade tillsammans med Kungliga Filharmonikerna. I maj 2016 utsågs Sakari Oramo till årets dirigent av Royal Philharmonic Society i London.

Den finska sopranen Anu Komsi har hyllats för sin musikaliska mångsidighet och dynamiska koloraturstämma. Hon är lika hemmastadd på operascenen som på konsertpodiet och framträder regelbundet i Europa och USA. Anu Komsi ger också sångaftnar och framträder i kammarmusiksammanhang med musik som sträcker sig från renässansen till nutida tonsättare. New York Magazine beskrev hennes scenframträdande som "pyrotekniskt och följsamt". Hon engageras av ledande operahus och orkestrar i New York, London, Paris, Sao Paolo, Berlin, Köln, Frankfurt, Rom, och Stockholm. Hon har en stor repertoar och gestaltar ofta huvudroller i operor av Alban Berg, Offenbach, Verdi och Mozart. När hon debuterade vid festspelen i Salzburg 2011 hyllades hon av pressen som "en förträfflig anti-opera-hjältinna". Bland hennes senaste framgångar finns rollen som Eva i Stockhausens Donnerstag aus Licht vid Baseloperan 2016. Bland ledande orkestrar hon framträtt med finns New York Philharmonic, Berlins filharmoniker, BBC Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic, Bayerska Radions symfoniorkester samt flera nordiska orkestrar. Hon har samarbetat med dirigenter som Sir Roger Norrington, Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert, Franz Welser-Möst och Sakari Oramo. Anu Komsi är sedan 2005 konstnärlig chef för sin operafestival i Karleby som också rönt internationellt intresse.