Evenemanget är inte längre aktuellt
Orkesterkollegan från Stockholm kommer på sitt årliga gästspel, efterlängtat av många.
Kungliga filharmonikerna och chefdirigenten Sakari Oramo har i år en raritet gömd i bagaget: excentrikern Rued Langgaards andra symfoni ”Vårbrud”. På andra planhalvan är det välbekant musik: Sibelius Luonnotar (”den ädla ungmön”) från Kalevalalegenden och den vackra skådespelsmusiken till Pelléas och Melisande.
Introduktion till konserten
Kostnadsfri introduktion en timme innan konsertstart i Stora salen.
Program
Sibelius Pelléas och Mélisande
26 min
PELLÉAS OCH MÉLISANDE OP 46
Vid slottsporten
Mélisande
På stranden vid havet
Vid en källa i parken
De trenne blinda systrar
Pastorale
Mélisande vid spinnrocken
Mellanaktsmusik
Mélisandes död
Det sena 1800-talet var vetenskapens och den realistiska konstens tid. Men i många konstnärskretsar frodades i stället intresset för saga och fantasi. Inom symbolismen dyrkade man skymningen, natten, skogens tystnad, blommornas färger och dofter, sömnen, drömmen och slutligen döden. Med dunkelt antydningsrika framställningar ville man låta ana en djupare världsordning än den som gick att upptäcka i middagssolens eller båglampans sken.
Den belgiske symbolisten Maurice Maeterlincks skådespel Pelléas et Mélisande utspelar sig i en djup skog med ett stort gammalt slott. En prins finner den skygga prinsessan Mélisande och gifter sig med henne, men hon dras obevekligt till hans bror. En guldring faller ned i en källa. Mörkret sänker sig. Den som bäst förstår vad som sker är den blinda kungen.
1905 sattes Maeterlincks pjäs upp på Svenska teatern i Helsingfors. Jean Sibelius komponerade scenmusiken som han snart omarbetade till konsertsvit. Musikkritikern Karl Flodin skrev uppskattande att Sibelius musik är "en verklig fors av tankar, motiv, melodiska infall och rytmiska mönster", men att "tonbilderna" också är insvepta i en "dämpad, fin och återhållen atmosfär".
Tobias Lund
Sibelius Luonnotar
12 min
LUONNOTAR OP 70
I Finlands nationalepos Kalevala börjar världens skapelse när Ilmatar, himladottern, lämnar sin luftiga tillvaro och blir havande med havet. I 700 år flyter hon omkring med Väinämöinen i magen, utan att kunna föda. En and söker en plats att bygga bo och Ilmatar sträcker upp sitt ena knä ur havet. Men när hennes egen smärta blir för stark gör hon ett kast med benen. Fågelboet sjunker, äggen spricker och av bitarna blir jord, himmel, sol, måne och stjärnor.
Av denna skapelseberättelse gjorde Sibelius en tondikt för sopran och orkester. Han kallade den Luonnotar (Naturens dotter), vilket är ett annat namn på Ilmatar. Stycket har beskrivits som ett av hans mest "obevekligt finska". Det är en tolkning som stämmer med den nationalromantiska bilden av Sibelius. En annan tolkning framträder om man tänker på Luonnotar som en parallell till exempelvis Stravinskys Våroffer, som uruppfördes i Paris några få månader innan Luonnotars premiär på Gloucester Music Festival i England. Primitivismen i Våroffer bygger på föreställningar om det nationellt ryska men innebar också ett viktigt steg i utvecklingen av ett modernt, internationellt tonspråk. Detsamma gäller för Luonnotar. Inslaget av repetitiva musikmönster kan uppfattas som en länk mellan Anton Bruckner och den amerikanska minimalismen. Och när Sibelius till sist skildrar hur världen tar form, rör sig musiken bort från tonaliteten och bildar ett klangfält som är ganska svårt att förena med kompositörens uttalade aversion mot "den moderna tendensen" i samtidens musik.
Berättelsen om Ilmatar/Luonnotar är förresten inte baserad på finsk folkdikt utan är ett eget bidrag av Elias Lönnrot som sammanställde och utgav Kalevala. Inspirationen kan han ha fått från indisk mytologi.
Tobias Lund
Langgaard Symfoni nr 2
28 min
SYMFONI NR 2 "VAARBRUD"
Allegro con anima. Lento. Con moto. Tempo primo. Maestoso
festivo alla marcia
Lento religioso quasi adagio
Molto con moto
38 min
Rued Langgaard skrev sin första symfoni redan som 15-årig. När han var 20 år gav Berlinfilharmonikerna en konsert med enbart hans musik. Konserten blev en stor framgång, ja rentav den största i Langgaards liv. Hemma i Danmark blev han efterhand en isolerad figur i ett musikliv som helt dominerades av Carl Nielsen. I strid med den rådande, antiromantiska trenden höll han fast vid de landvinningar som han ansåg att inte minst Niels W Gade hade gjort. Ändå vävde han ibland också in nyare stilar i sin musik. Det viktiga, menade han, var inte om en stil var gammal eller ny utan om den kunde användas för att förmedla ett andligt budskap. I Langgaards tankevärld var musiken ett religiöst språk och en plats där man kunde erfara Gud.
Detta synsätt präglar andra symfonin, Vaarbrud (Vårbrytning), som Langgaard skrev under en sommar i Blekinge. En anteckning tyder på att han tänkte sig denna musik som en framställning först av naiv, jordbunden glädje, sedan av insikt och ensamhet, och slutligen, i sista satsen med dess sopransolo, av jubel inför Guds härlighet. I Emil Rittershaus dikt, som sopranen sjunger, tonar vårvinden som en orgel och näktergalen håller skogens vackraste predikan. Enligt Langgaard kunde några ord från slutet av Goethes Faust nästan kunna stå som motto för symfonin: "Allt förgängligt är bara liknelser".
Langgaard bearbetade symfonin i omgångar, ända fram till 1933. I kväll får vi dock höra originalversionen från 1914.
Tobias Lund