Stäng
Meny
fre
22
feb
Kl 18.00

Den maxade kärlekssagan

Kungliga filharmonikerna, Nathalie Stutzmann dirigent, Francois Leleux oboe

Den maxade kärlekssagan

Kungliga filharmonikerna, Nathalie Stutzmann dirigent, Francois Leleux oboe

Förspel och Isoldes kärleksdöd ur Wagners opera Tristan och Isolde må vara bland den mest amorösa och erotiska musik som skrivits, så till den grad intensiv att den i sitt extatiska tillstånd vänslas med döden.

I denna konsert har Kungliga filharmonikerna parat ihop Wagner med Strauss och visar med slug programsättning hur det senromantiskt överdådiga kan kombineras med det klassiskt inspirerade. Man har med glimten i ögat också lånat en idé som var vanlig för 100 år sedan: att avsluta konserten med en uvertyr!

Med sig har orkestern mästeroboisten François Leleux och dirigenten Nathalie Stutzmann som gjorde succé med Händels Messias i Göteborg förra säsongen.

Introduktion till konserten

Kostnadsfri introduktion i Stora salen en timme före konsertstart med musiker ur Symfonikerna.

Program


Wagner Förspel och kärleksdöd ur Tristan och Isolde
17 min

RICHARD WAGNER (1813-1883) FÖRSPEL OCH ISOLDES KÄRLEKSDÖD UR OPERAN TRISTAN OCH ISOLDE Richard Wagners inspiration och text till musikdramat Tristan och Isolde, som fullbordades 1859, bygger på riddarromanen med samma namn av den tyske medeltidsskalden Gottfried von Strassburg, som hämtat sina motiv från olika franska versioner med ursprung i Bretagne och keltiska sagor. I operans tre akter har Wagner använt versromanens mest centrala och dramatiska episoder: den förbjudna kärlekens uppblossande mellan Tristan och Isolde med en kärleksdryck som brandfackla. Isoldes blivande gemål kung Markes avslöjande under de båda älskandes kärleksmöte och slutligen dödsscenen, där Tristan avlider av ett svärdshugg och Isolde förenar sig med honom i döden. Wagner följde sin källa troget, men skapade ett betydligt mera komplicerat och inträngande psykologiskt drama med djupt romantisk symbolik. Hans fascination för filosofen Schopenhauer får en extra dimension i verkets tillkomst genom den starka, men hopplösa kärleken till den gifta Mathilde Wesendonck. Det var tonsättaren själv som ställde samman operans förspel med slutscenen - utan Isoldes sångstämma - till ett separat orkesterverk som framfördes vid en konsert i Wien 1863, två år före operans uruppförande i München. I förspelet finns två centrala motiv ur operan, ouppfylld längtan och extatisk kärlek. Stegringar, höjdpunkter och sensualism i en nyskapande harmonik som skulle bilda skola för många 1900-talstonsättare. Förspelet övergår direkt i slutscenens gripande kärleksdöd, som Wagner själv beskrivit: "Över Tristans lik uppnår den döende Isolde den saligaste uppfyllelse av sin glödande längtan, evig förening i omätliga rymder, utan skrankor, utan band, oupplösligt!" GUNILLA PETERSÉN


R Strauss Oboekonsert
26 min

RICHARD STRAUSS (1864-1949) OBOEKONSERT D-DUR Allegro moderato Andante Vivace. Allegro (satserna spelas i en följd) Richard Strauss kunde på sin ålderdom blicka tillbaka på en enastående musikalisk karriär. I sin ungdom hade han förtrollat världen med den ena briljanta symfoniska dikten efter den andra (däribland Till Eulenspiegel, Also sprach Zarathustra, Tod und Verklärung, En alpsymfoni, Ein Heldeleben), och i varje nytt verk hade han behandlat orkestern alltmer virtuost. Dessa orkesterfyrverkerier är oerhört tacksamma när världsorkestrar vill visa upp sin eminenta förmåga. Senare skulle Strauss förtrolla operapubliken med en lång rad nyskapande operor, däribland den eleganta Rosenkavaljeren eller den orientaliskt orgiastiska Salome. Vad han än företog sig blev det stora framgångar. Hans hundratals Lieder är fortfarande i högsta grad levande. När andra världskriget utbröt var Strauss 75 år gammal och hade alltså uppnått en ålder då man borde kunna unna sig lugn och ro. Men inte Strauss! Han fortsatte att komponera, om än långsammare. Medan han ännu var bosatt i bayerska Garmisch fick han besök av en amerikansk soldat, John de Lancy, som tillika var försteoboist i Pittsburgh Orchestra. På frågan om inte Strauss kunde tänka sig att skriva något för oboe blev svaret ett kortfattat "Nej!". Men tanken låg och grodde. När nazisterna gjorde situationen i Tyskland alltför besvärande, valde Strauss att leva i exil i Schweiz. Det var också i Baden han den 25 oktober 1945 fullbordade sin charmerande oboekonsert i D-dur. Och det märkliga är att härmed hade den nu 80-årige mästaren komponerat ett av sina allra sista verk, och en av 1900-talets främsta solokonserter för detta instrument. Uruppförandet ägde rum i Zürich den 26 februari 1946 av Tonhalle Orchester dirigerad av Volkmar Andreae och med Marcel Saillet som solist. Idégivaren de Lancy fick rätten att när han så önskade spela verket i Amerika. Problemet var bara att de Lancy flyttat till Philadelphia Orchestra där han inte var försteoboist, och det var bara denne som kunde erbjudas solistuppdrag i orkestern. De Lancy lär endast en gång ha spelat konserten offentligt, den 30 augusti 1946. I sina ålderdomsverk fjärmade sig Strauss ofta från sin ungdoms orkestrala överdåd, för att i stället ägna sig åt en avskalad och sparsmakad mognad utan överdrifter. Oboekonserten skrev han för en liten orkester som består av träblåsare, två horn och stråkar, som en Mozartorkester - men han använder de små resurserna på ett sätt som avslöjar att han var en mästerlig hantverkare och en stor konstnär. Solostämman visar också med all önskvärd tydlighet att han var väl förtrogen med oboens alla tekniska och artistiska möjligheter. Här finns virtuosa skalor och hopp, men framför allt vackra cantilenor. I första satsen blandas oboeklangen inte sällan med flöjt och klarinett, och hela satsen känns som en hyllning till Mozart. Utan paus fortsätter musiken i ett andante med en melodi i oboen som ger sig ut på många äventyr. Finalen inleds med ett vivace, ett scherzo som skulle kunna leda tankarna till orkesterdikten Don Juan och övergår sedan i ett älskvärt allegro. STIG JACOBSSON


Paus
25 min


R Strauss Tod und Verklärung
24 min

RICHARD STRAUSS ((1864-1949) TOD UND VERKLÄRUNG, TONDIKT OPUS 24 Tod und Verklärung uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent vid en musikfest i Eisenach den 21 juni 1890. Den svåröversatta titeln - kanske Död och insikt - inspirerades liksom musiken av hans Schopenhauer-läsning. Stycket tillägnades ungdomsvännen Friedrich Rösch, en jurist och musiker med vilken han 1898 skulle instifta ett tonsättarförbund, Genossenschaft Deutscher Tonsetzer, av Strauss kallat hans verkliga livsverk som viktigt steg på vägen mot fria musikers materiella trygghet. En annan vän till Strauss, violinisten och tonsättaren Alexander Ritter, skrev på vers en utförlig introduktion, tryckt i programbladet vid uruppförandet och långt därefter; alltför länge, tyckte en del kritiker om dess patetiska ton. I korthet gick tiraderna, skrivna sen han hört musiken, ut på att introduktionslargot skildrade en dödssjuk man, medan tickande synkoper i violiner och altfioler fångade hjärtslagen. Allegro molto agitato tog upp kampen för liv och död, med utgången given, meno mosso hur han såg hela sitt liv passera förbi, och moderatot hur den insikt han sökt till sist tedde sig. En som inte föll till föga var den engelske kritikern Ernest Newman som även fann musiken överdriven: "för spektakulär, alltför briljant genomförd, alltför fylld av pompa och ståhej, när detta är en resa man måste anträda i stilla ensamhet." Strauss verkar ha tyckt något liknande. Senare skrev han till vännen och musikhistorikern Friedrich von Hausegger och berättade hur han sex år tidigare fått idén till en tondikt om en mans sista timmar i livet. Brevet gav en mer behärskad skildring av avsikten. Han sammanfattade musikens innehåll i åtta punkter: den sjuke i halvslummer med tung och oregelbunden andning - hur vänskapen och livets rikedom i drömmen får honom att le - hur han därpå vaknar med fruktansvärda smärtor och feberfrossa - då detta släppt erinrar han sig sin barndom, ungdom och sina passioner - men smärtan återkommer - han ser hur hans och alla andras ideal visar sig fåfänga - dödsögonblicket närmar sig - och slutligen anar han i kosmos evighet ändå de ideal som inte uppfyllts under jordelivet. Det var uppenbarligen inte döden Strauss ville gestalta utan döendet, och när döden till sist närmade sig honom själv efter en rad hjärtattacker konstaterade han lugnt att döden i verkligheten tedde sig precis så som han redan komponerat i Tod und Verklärung. I de sena sångerna, Vier letzte Lieder, som komponerades strax före hans död, citerade han i avslutningssången, den underbara Im Abendrot, själva insiktstemat ur Tod und Verklärung, när sopranen sjunger "är det så döden är?" ROLF HAGLUND


Wagner Förspel till Mästersångarna i Nürnberg
10 min

RICHARD WAGNER (1813-1883) FÖRSPEL TILL MÄSTERSÅNGARNA I NÜRNBERG Mästersångarna i Nürnberg står ganska ensam bland Wagners alla operor. Den är för all del lika lång - ja, faktiskt bland de allra längsta - och den kräver minst lika stora resurser såväl av orkester som av sångare. Som vanligt svarade han också själv för librettot. Men den behandlar inte mytiska ämnen utan är mer jordnära och har till och med många lustiga poänger. Detta är nämligen Wagners enda komiska opera och den tog honom 23 år att fullborda. 1845 påbörjade han skisserna till Mästersångarna i Nürnberg men först 1861 hade han texten färdig, och året därpå började han skriva uvertyren. Inte förrän 1868 var hela operan fullbordad. Premiären ägde rum den 21 juni i München. Vi behöver här inte gå in på hela intrigen. Den är fylld av 1500-talets riddarpoesi och trubadursång men också av skråväsendets virrvarr av regler och förordningar - vilka även gällde för sångare! Wagner komponerade förspelet i mars 1862. Musiken speglar operans huvudroller och de melodier mästersångarna förknippas med, med en flerstämmig mittdel. Förspelet avslutas med samma ståtliga teman som inlett den, men nu med än mer prakt och glans. STIG JACOBSSON


Medverkande


Kungliga filharmonikerna

Kungliga Filharmonikerna bildades 1902 och har sedan 1926 haft sitt hem i Konserthuset Stockholm. Orkestern arbetar aktivt med att förnya och bredda den traditionella symfoniska repertoaren, till exempel genom de världen över uppmärksammade och hyllade tonsättarfestivalerna, regelbundna uruppföranden av nyskriven musik samt nydanande arbeten med spelmusikkonserter. Orkestern medverkar även årligen vid högtidliga Nobelprisutdelningen. På den egna filmkanalen KonserthusetPlay kan man världen över, utan kostnad, se och höra Kungliga Filharmonikerna i en mängd konserter. Finländaren Sakari Oramo är sedan 2008 Kungliga Filharmonikernas chefdirigent och konstnärlige rådgivare. Oramos företrädare var amerikanen Alan Gilbert 2000-08, som numera är Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent. Med turnéer har orkestern tillsammans med Sakari Oramo befäst sin ställning på den internationella arenan. Under de senaste åren har orkestern framträtt i bland annat Schweiz, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Man har givit konserter i klassiska arenor som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam, och den tyska tidningen Die Welt har utnämnt Kungliga Filharmonikerna till "en av världens bästa orkestrar". Orkestern har även fått stor internationell uppmärksamhet för en rad skivinspelningar tillsammans med Sakari Oramo, som Carl Nielsen-cykeln - cd:n med Symfoni nr 1 och 3 tilldelades BBC Music Magazine Award - och Sirens med musik av Anders Hillborg som blev Grammisvinnare 2016. 2017 släpptes cd:n Distant Light (Decca), med Kungliga Filharmonikerna, Sakari Oramo och stjärnsopranen Renée Fleming. Fleming var därefter med Kungliga Filharmonikerna på sensommarturnén 2017 i Europa. Våren 2018 turnerade Kungliga Filharmonikerna i Spanien och Italien och i september 2018 gick resan till Japan och tre konserter i Suntory Hall i Tokyo. I vår väntar en turné i Schweiz.


Nathalie Stutzmann Dirigent

Den franska dirigenten och sångaren Nathalie Stutzmann är med sina parallella karriärer som altsolist och dirigent en extraordinär musikpersonlighet. Hon är sedan september 2017 chefdirigent för RTÉ National Symphony Orchestra i Dublin, Irland, och från 2018 chefdirigent för Kristiansands symfoniorkester i Norge. Hon är också knuten som gästdirigent hos symfoniorkestern i São Paulo, Brasilien. I december 2017 dirigerade hon första gången Göteborgs Symfoniker i tre uppmärksammade konserter med Händels Messias. Nathalie Stutzmann framträder regelbundet med orkestrar som Philadelphia Orchestra, Hamburgs symfoniorkester, Orchestre National de Lyon, Rotterdam Philharmonic, Royal Liverpool Philharmonic, Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och National Symphony Orchestra i Washington där hon den här säsongen genomför en serie med sex konserter. Som operadirigent ledde hon nyligen en uppmärksammad föreställning av Arrigo Boitos Mefistofele vid Chorégies d'Orange-festivalen i Provence och en likaså hyllad uppsättning av Wagners Tannhäuser på operan i Monte Carlo. Nathalie Stutzmann studerade dirigering för Jorma Panula i Helsingfors och har haft Sir Simon Rattle och Seiji Ozawa som mentorer. År 2009 grundade hon sin egen kammarorkester, Orfeo 55, som har sin bas i franska Metz. Som sångerska har Nathalie Stutzmann bland mycket annat uppmärksammats för sina tolkningar av Mahler: tredje och åttonde symfonierna tillsammans med Berlins filharmoniker och Simon Rattle, Das Lied von der Erde med Oslofilharmonikerna under Jukka Pekka Saraste och Kindertotenlieder med National Symphony Orchestra i Washington.


Francois Leleux oboe

Franske François Leleux började spela oboe redan som sexåring och antogs på Conservatoire National Supérieur de Musique i Paris när han var 14 år. Som 18-åring utsågs han till solooboist i Parisoperans orkester, en position han senare haft i flera andra europeiska orkestrar. Leleux anses i dag av många vara världens främste på sitt instrument och har framträtt med orkestrar som Berlins filharmoniker, New York Philharmonic, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestre National de France och Japans radioorkester NHK. Han samarbetar med dirigenter som Mariss Jansons, Sir Colin Davis, Myung-whun Chung, Daniel Harding, Thomas Dausgaard och Alan Gilbert och framträder ofta på scener som Théâtre des Champs-Élysées i Paris, operahuset i Sydney och Musikverein i Wien. Han har också varit Artist-in-Residence hos Strasbourgs filharmoniker och har i många år haft ett nära samarbete med Orchestre de Paris. François Leleux är numera både dirigent och oboesolist och gör den här säsongen en rad konserter med City of Birmingham Symphony Orchestra, Oslofilharmonikerna och Frankfurts radioorkester. Han genomför också en Europaturné tillsammans med Camerata Salzburg och violinisten Lisa Batiashvili som han för övrigt är gift med. Förutom sin intensiva dirigent- och solokarriär är François Leleux också professor i oboespel vid högskolan för musik och teater i München.


Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Välj vilka listor du vill prenumerera på:


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev