Göteborgs Konserthus En romantisk konsert

ANTONIN DVORÁK (1841-1904) CELLOKONSERT H-MOLL OP 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale. Allegro moderato Under 1880- och 1890-talen stod Antonin Dvorák på höjden av sin karriär. Han bodde i Prag och försörjde sin familj som tonsättare, dirigent, organist och kompositionslärare vid Pragkonservatoriet. Han älskade hemlandets folkmusik, var redan Tjeckoslovakiens store nationaltonsättare som fick sin inspiration från just "folkets röst" i flera av sina verk och han uppskattades högt även i andra länder. Detta var ett av skälen till att den förmögna Jeanette M Thurber 1891 inbjöd honom att bli direktör för hennes nya National Conservatory of Music i New York (bilden). För hon hade en speciell önskan. Att Dvorák skulle hjälpa och uppmuntra skolans kompositionselever att skapa en amerikansk nationalmusik. Han var först oerhört tveksam till att lämna sitt hemland. Men den stora lönen avgjorde och familjen installerade sig i en lägenhet på Manhattan där man bodde 1892-1895. Snart förstod Dvorák vilken betydelse de amerikaska urinvånarnas och de svartas sånger kunde ha som grund för "en stor och ädel musikalisk tradition… de är Amerikas folksånger och era tonsättare måste ta dem i bruk." 1893 uruppfördes hans mest kända symfoni "Från nya världen", med inspiration från både amerikansk och tjeckisk folkmusik, i Carnegie Hall. Under många år hade Antonin Dvorák inte varit så intresserad av att komponera en hel konsert för cello och orkester. Men vid konservatoriet i New York fanns Victor Herbert som, förutom tonsättare och pedagog, var en välkänd solocellist och konsertmästare i New York Philharmonic Society. Dvorák hörde dennes egen cellokonsert i mars 1894 och insåg äntligen instrumentets många möjligheter. Under sina sista månader i Amerika skrev Dvorák sin cellokonsert som fortfarande är solocellisters och åhörares önskekonsert. Han fick hjälp av landsmannen, cellisten Hans Wihan, med instrumenttekniska detaljer, men avböjde dennes vidlyftiga förslag till solokadens, som Wihan helst själv velat spela. Men liksom Herbert ville Dvorák att solisten och orkestern skulle vara jämbördiga. Konserten börjar därför med ett långt orkesteravsnitt innan cellon kommer in. Det var mycket ovanligt! Den både högromantiska och klassiskt tresatsiga konserten uruppfördes i London i mars 1896 med Dvorák själv på dirigentpulten. Solist var den engelske cellisten Leo Stern. Därefter började dess segertåg över världen. Några hävdar att Dvoráks hemlängtan här speglas i enbart böhmiska influenser, andra hittar även amerikanska tonfall i exempelvis första satsens horntema, i andra satsens vemodiga melodi som citerar hans egen sång "Lämna mig ensam" från opus 82 och i den tredje satsens högtidliga marschinledning. Även mot slutet av finalsatsen kan man höra ett längre avsnitt av sångtemat som Dvorák lade till när han kommit tillbaka till hemlandet, en hyllning till hans just bortgångna svägerska Josefina som alltid tyckt om den sången. Hon som en gång var hans första, men obesvarade kärlek. Johannes Brahms, Dvoráks vän och mentor, lär ha yttrat när han fått se partituret: "Om jag bara hade vetat att man kunde skriva en cellokonsert på det här sättet, så skulle jag ha gjort det för längesedan!" GUNILLA PETERSÉN

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SYMFONI NR 1 C-MOLL OP 68 Un poco sostenuto. Allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Più andante. Allegro non troppo, ma con brio Med sin första symfoni visste Johannes Brahms att det var upp till bevis. Robert Schumann hade långt tidigare, innan Brahms ens skrivit något enda verk för orkester, pekat ut honom som den som skulle föra in musiken på nya banor. Brahms egna ord om hur förfärligt det är att höra stegen från jätten Beethoven bakom sig är berömda. Samtidigt gjorde han inte situationen ett dugg lättare genom att underteckna en stridsskrift mot Wagner och den nytyska skolan 1860. Det var startpunkten på striden mellan wagnerianer och brahmsianer. Här blev striden om det man symboliskt skulle kunna kalla "Beethoven-bysten" avgörande. Wagner hade nämligen hävdat att hans allkonstverk var den logiska fortsättningen på den utveckling som nått sin tidigare höjdpunkt med Beethovens nionde symfoni. Wagners musikdrama var helt enkelt framtiden. Att Brahms vände sig tillbaka direkt till Beethovens symfonier - dels till femte, dels till nionde symfonin - har ibland uppfattats som ett konservativt drag, men det är riktigare att se det som ett sätt att vrida just Beethoven ur händerna på Wagner. Femmans inflytande över Brahms första symfoni ligger i den närmast arketypiska formen för hur en mollsymfoni går från mörker till ljus, från c-moll till C-dur. Nian fick bidra med mer: brospannet som löper från de stort upplagda yttersatserna, där finalen har en långsam introduktion som går från tragedi till jubelsång - en jubelsång som dessutom lånar drag ifrån föregångaren. Just här ligger det moment som gör att man kan säga att Brahms försöker visa sin arvsrätt: i stället för att som Beethoven låta jubelsången inkludera den mänskliga rösten (An die Freude) vill han utföra samma förvandlingsnummer inom den instrumentala musikens ramar. Den konservative visar sig i sin konservatism vara progressiv. På ett mer personligt plan låter Brahms också förhållandet till paret Schumann ingå i väven. Analytiskt har det visats att ett motiv Robert Schumann i sina kompositioner knutit till sin hustru Clara återfinns i en rad av symfonins motiv (första gången man hör det är i de djupa stråkarnas motstämma till huvudtemat i första satsens allegro). Det skulle göra symfonin till Brahms "Clara-symfoni", vilket kanske är att ta i, men helt säkert är att horntemat som bryter av dunklet i finalens inledning hade tecknats ner på ett vykort Johannes skickade till Clara 1868. Han skulle ha hört det i Alperna, spelat på alphorn, och skickade det nu som gratulation på hennes 49-årsdag. 1876, åtta år senare, fanns det med i den nu fullbordade symfonin. Den hade han börjat få i tankarna i mitten av 1850-talet då han av Schumann korats till den som skulle stå för musikens framtid. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Den franska dirigenten och sångaren Nathalie Stutzmann är med sina parallella karriärer som altsolist och dirigent en musikpersonlighet utöver det vanliga. Hon är sedan 2018 chefdirigent för Kristiansands symfoniorkester i Norge och sedan 2017 förste gästdirigent för RTÉ National Symphony Orchestra i Dublin, Irland. Hon är också regelbunden gästdirigent hos symfoniorkestern i São Paulo, Brasilien. I december 2017 dirigerade hon första gången Göteborgs Symfoniker i tre uppmärksammade konserter med Händels Messias och i februari 2019 var hon dirigent för Kungliga filharmonikerna vid deras gästspel i Göteborg. Nathalie Stutzmann dirigerar orkestrar som Philadelphia Orchestra, Rotterdams filharmoniker, Royal Liverpool Philharmonic och National Symphony Orchestra i Washington där hon förra säsongen genomförde en serie med sex konserter. Denna säsong ger hon sina första konserter med London Symphony Orchestra och Los Angeles Philharmonic Orchestra. Som operadirigent har hon på senare tid lett uppmärksammade föreställningar vid Chorégies d'Orange-festivalen i Provence och på operan i Monte Carlo. Nathalie Stutzmann studerade dirigering för Jorma Panula i Helsingfors och har haft Sir Simon Rattle och Seiji Ozawa som mentorer. År 2009 grundade hon sin egen kammarorkester, Orfeo 55, som var verksam fram till 2019. Som sångerska har Nathalie Stutzmann kallats "världens bästa alt" (BR Klassik) och har hyllats för sina tolkningar av Mahler, Brahms och Schubert med världsledande orkestrar och dirigenter. Hennes nära samarbete med pianisten Inger Södergren har resulterat i fler än 300 konserter samt inspelningar av sångcykler av Schubert, Schumann, Brahms, Poulenc och Chausson.

Brasilianske cellisten Antonio Meneses studerade för Antonio Janigro i Tyskland och vann 1977 förstapris i den prestigefyllda ARD-tävlingen och 1982 förstapris och guldmedalj vid Tjajkovskijtävlingen i Moskva. Han framträder sedan dess med de stora symfoniorkestrarna i Berlin, London, Amsterdam, Wien, Paris, New York, Philadelphia, Washington och Tokyo. Bland dirigenter han samarbetat med finns Claudio Abbado, Herbert Blomstedt, Semyon Bychkov, Riccardo Chailly, Sir Andrew Davis, Charles Dutoit, Daniele Gatti, Neeme Järvi, Mariss Jansons, Riccardo Muti, André Previn, Yuri Temirkanov och Christian Thielemann. 1998-2008 var Antonio Meneses medlem i legendariska Beaux Arts Trio. Han har också samarbetat med Vermeerkvartetten och framträder regelbundet med pianisterna Menahem Pressler och Maria João Pires. Bland hans många inspelningar finns Richard Strauss Don Quijote med altviolinisten Wolfram Christ och Brahms dubbelkonsert med Anne-Sophie Mutter, båda under ledning av Herbert von Karajan (DG). Antoni Meneses har också spelat in den kompletta cellomusiken av Villa-Lobos (Naïve & BIS), David Popper och C P E Bach (Pan Records) samt J S Bachs sex cellosviter, och den kompletta musiken för cello och piano av Schubert respektive Schumann. Bland hans senare inspelningsprojekt finns verk för cello och orkester av Elgar, Gál, Schumann, Volkmann och Tjajkovskij (Avie). Antonio Meneses ger mästarklasser i Madrid, Siena och Tokyo samt vid Domaine Forget-festivalen i Kanada. Han är sedan 2008 lärare vid Berns konservatorium i Schweiz.