Göteborgs Konserthus Den färgstarka sopransaxen

ANDERS ELIASSON (1947-2013) SYMFONI NR 3 Sinfonia concertante för sopransaxofon och orkester Cerca. Solitudines. Fremiti. Lugubre. Nebbie (satserna spelas utan avbrott) Anders Eliasson blev 66 år gammal. När han dog den 20 maj 2013 hade han börjat fundera på sin femte symfoni. Nu blev det ändå "bara" tre, för den andra symfonin fick tvärstopp efter fem-sex minuter och kom aldrig vidare. Nu ska vi få höra hans tredje symfoni, uruppförd i Trondheim med Ronald Zollman som dirigent den 16 november 1989 som en Sinfonia Concertante för altsaxofon och orkester - något som kan leda tankarna mot Allan Petterssons Symfoni nr 16 (1979) för samma krafter. Viktiga partier för altsaxofon förekommer i flera verk av Eliasson. 1986 skrev han Poem för altsaxofon och piano, i själva verket en instrumental version av sången Längs radien med text av Tomas Tranströmer. Detta Poem spelades första gången av den tyskamerikanske saxofonisten John-Edward Kelly 1988 i São Paolo, och det var också Kelly som spelade saxofon vid uruppförandet av den knappt halvtimmeslånga tredje symfonin. I själva verket hade Kelly och Trondheimorkestern förväntat sig en mer traditionell solokonsert och inte ett mellanting mellan ett solistverk och symfoni. Eliasson hade absolut inget emot solokonserter, tvärtom skrev han lysande sådana för fagott, horn, violin och basklarinett, samt ett par dubbelkonserter. Men en regelrätt konsert för altsaxofon och stråkar fick Kelly vänta på till 2002 då han uruppförde en sådan i Vasa i Finland. Sommaren 1987 träffades Kelly och Eliasson och tonsättaren lät då Kelly förstå att han funderade på att skriva en saxofonkonsert. Han visslade fröet till ett tema som i det färdiga verket dyker upp i Fremiti. Men Eliasson arbetade långsamt och inifrån. Han lät musiken växa fram organiskt efter sina egna förutsättningar i många dimensioner, där hans egen personlighet fick styra. Varje detalj speglar helheten, oavsett om musiken är inåtvänd (som i sats två och fyra) eller utåtriktad. Men det visade sig att materialet ställde egna krav och efter två år meddelade han Kelly att "jag är inte säker på att det blir en konsert, den är större än så". Den hade fått mer symfoniskt innehåll än en vanlig konsert och ändå kretsar allt kring solistens saxofon. Symfoni nr 3 är tillägnad Kelly. Eliasson har med förkärlek använt sig av det italienska språket när han satt titlar på sina verk och när han angett satstitlar har han inte bara använt de traditionella tempobeteckningarna utan bidragit med ord som mera beskriver ett själsligt tillstånd - så är fallet i den tredje symfonin, vars satsbeteckningar skulle kunna översättas: Cerca - sökande, Solitudines - ensamhet, Fremiti - glimtar, Lugubre - sorgset, Nebbie - dimmor. Verket börjar med ett förhoppningsfullt sökande, men frågan är om Eliasson hittar det han söker, för symfonin slutar i ett töcken, frågande. STIG JACOBSSON Vi är alla tacksamma för att altsaxofonisten John-Edward Kelly beställde denna utsökta Symfoni nr 3 från Anders Eliasson 1989. Emellertid har den ännu inte framförts eller spelats in på ett sätt som tonsättaren själv har godkänt. John-Edward Kelly var en mästare på att spela i extremt höga flageolettlägen och utformade sin tolkning för att visa upp sin unika skicklighet. Den inneboende karaktären i detta extremregister är dock instabil. 2008 bad Eliasson mig att framföra hans altsaxofonkonsert på sopransaxofon för att få de mest extrema höjdtonerna att klinga inom sopransaxofonens naturliga, lyriska omfång. Denna version blev så framgångsrik att Anders Eliasson bad mig att också spela hans Symfoni nr 3, tidigare känd under titeln Sinfonia concertante. Emellertid insisterade Eliasson på att detta inte är en solokonsert och att saxofonstämman ska integreras inom orkesterklangen. Därför ska solisten stå i orkestern vid sidan av klarinetterna genom hela framförandet. Som en följd har jag i nio år övat för att så långt jag någonsin förmår uppfylla Anders Eliassons önskan. Den största utmaningen i versionen för sopransaxofon är att omvandla det högsta extremregistret till en lyrisk, skimrande skönhet. ANDERS PAULSSON, 2017

LILI BOULANGER (1893-1918) D'UN SOIR TRISTE Lili Boulanger drabbades som tvååring av en svår lunginflammation och fick leva med sviterna av sjukdomen i resten av sitt korta liv. Immunförsvaret påverkades i en kritisk ålder och hon blev för ett ständigt rov för sjukdomar och infektioner med isolation och ensamhet som följd. Som tonåring började Lili Boulanger komponera på allvar efter att ha spelat och improviserat vid pianot i flera år. Hon satsade allt på musiken och studierna vid Pariskonservatoriet. 1913 vann hon som första kvinna någonsin det stora Rompriset i komposition med sin kantat Faust och Helena. Le Monde Musical skrev: "Vi måste gratulera fröken Boulanger för att hon, trots sin ålder, har en sådan färdighet, en sådan scenkänsla, en rörande musikalitet som stundtals smeker, stundtals upprör, är hård och följsam, med en inneboende förmåga att se och uppnå de exakt rätta uttrycksmedlen. Hennes kantat var tävlingens uppenbarelse." Lili Boulanger uppmärksammades inte bara i Frankrike utan också i USA och Ryssland. Publiken flockades till hennes konserter och hon skrev kontrakt med det stora förlaget Ricordi som gav henne en stadig årsinkomst. D'un soir triste ("En sorgsen kväll") hör till hennes senare verk, mörk och gåtfull musik av egendomlig originalitet och skönhet. Här finns ett allvar och en mognad i uttrycket som förbluffar, med en personligt färgad harmonik och en suverän formkänsla där rytm, dynamik och orkestrering bildar en konstnärlig helhet som känns helt igenom äkta. D'un soir triste var hennes näst sista verk. Det sista, Pie Jesu, dikterade hon för sin berömda syster Nadia Boulanger, känd pedagog och musiker. Lili Boulanger avled kort därefter, 24 år gammal. STEFAN NÄVERMYR

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) HAVET På havet från gryning till middagstid Vågornas lek Dialog mellan vind och hav Claude Debussy, som vid 13 års ålder börjat studera piano och komposition vid Pariskonservatoriet, är etablerad som en både hatad och älskad tonsättare. Egensinnigt skapar han "sitt" tonspråk vad gäller harmonik, melodik, rytm och form som kommer att inspirera utvecklingen inom den europeiska konstmusiken långt in på 1900-talet. Paris är en spännande kulturmetropol kring sekelskiftet 1900. De impressionistiska konstnärerna Monet, Renoir och Cézanne har redan varit verksamma några årtionden, symbolismens poeter Verlaine och Mallarmé likaså. Världsutställningarna i staden 1889 och 1890 är en rejäl kick för de franska tonsättarna med bland annat Fjärran Österntema och möte med den javanesiska gamelanmusiken. Både Debussy och Ravel får tonsättaruppdrag för den ryske impressarion Djaghilevs Ryska balett som kommer till Paris 1909. Stravinsky är dess ryske tonsättare, spännande inspiratör i ett helt nytt danskoncept där diktare, konstnärer, tonsättare, koreografer och dansare skapar allkonstverk där alla delar är lika viktiga. Detta påverkar naturligtvis Debussy och Ravel. Man kan därför inte säga att den ene eller andre enbart influeras av impressionism, symbolism, panteism, expressionism eller orientalism. Renässans- och barockmusik får ett uppsving och jazzen gör sitt intåg i Europa. "Tre symfoniska skisser" är Debussys blygsamma underrubrik till ett verk som snarare har symfonins proportioner i en dock helt nyskapande "debussyistiskt" genomtänkt konstruktion. "Att skapa ordning genom frihet" var hans motto. Liksom i tidigare orkesterverk och i operan Pelléas och Mélisande frångår tonsättaren alla vedertagna regler för respektive genre. Teman förändras ständigt och ersätts av nya, lika kortlivade och ogripbara. Och den klassiska symfonins strängt formella byggstenar finns inte i Havet. Ändå är Debussy mycket noggrann i sitt komponerande, varje klanglig och dynamisk process är noga genomtänkt och går att analysera i minsta detalj. De tre satserna kompletterar varandra och bör spelas tillsammans. Liksom Ravel är Debussy också en personlig och framstående instrumentationsmästare som utnyttjar varje instruments särart i den intrikata orkesterväven. Debussy påbörjade sin havsmusik i Bourgogne 1903 och avslutade den 1905 i engelska Eastbourne, vid havet. Det är lätt att se impressionisterna Turners eller Monets havsmålningar framför sig när man läser titeln Havet och dess beskrivande satsbeteckningar. Men här finns inget stillastående betraktande. Allt är känslor i ständig rörelse, i färger, skuggor och variationer framkallade av tonsättarens och våra egna stämningar och visioner. Det räcker så. GUNILLA PETERSÉN

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Saxofonisten Anders Paulsson (f 1961) har gjort världskarriär med sin sopransaxofon och är sannolikt den förste musikern med en solistkarriär på detta i klassiska sammanhang sällsynta instrument. Sedan debuten i Carnegie Hall 1992 har Anders Paulsson framträtt som solist i 25 länder och uruppfört verk av 50-talet tonsättare i bland annat Alice Tully Hall i New York, Berlinfilharmonin, Concertgebouw i Amsterdam och Wigmore Hall i London. Han har framträtt som solist med Kungliga filharmonikerna, Sveriges Radios symfoniorkester och Sankt Petersburgs filharmoniker och har samarbetat med dirigenter som John Storgårds, Lü Jia, Okko Kamu, Johannes Gustavsson, Eva Ollikainen, Fabio Mastrangelo och Lan Shui. Anders Paulssons bakgrund som klassiskt skolad musiker - utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Conservatoire de Bordeaux och Manhattan School of Music i New York - kompletterad med en förkärlek för improvisation har gjort att han har haft förmånen att samarbeta med artister som Anne Sofie von Otter, Håkan Hagegård, Gunnar Idenstam, Alice Babs och The Real Group. Han spelade för fredspristagaren Nelson Mandela 1993 och har framträtt i 17 minusgrader vid nyårsfirandet på Skansen och inför 55 000 åhörare på Yankee Stadium i New York. Han spelade också när Carl XVI Gustaf firades med en festkonsert på 60-årsdagen. Anders Paulsson har gjort 22 inspelningar. Den senaste innehåller svenska konserter för sopransaxofon av Rolf Martinsson, Sven David Sandström och Anders Eliasson och hyllades av Gramophone. Anders Paulsson är också verksam som kompositör och var 2013-2014 Composer-in-Residence vid MIAGI Youth Symphony Orchestra i Sydafrika. Hans orkesterverk Kumulipo Reflections uruppfördes av Hawaiis symfoniorkester.