Göteborgs Konserthus INSTÄLLT: MAHLERS HIMMELSKA MUSIK

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 4 G-DUR FÖR ORKESTER OCH SOPRAN Bedächtig. Nicht Eilen In gemächlicher Bewegung. Ohne Hast Ruhevoll (Poco Adagio) Sehr behaglich 1806-1808 gav de tyska författarna Achim von Arnim och Clemens Brentano ut tre samlingar med hemlandets gamla folkliga dikter och sånger, Des Knaben Wunderhorn - Pojkens magiska horn. I den begynnande romantikens känsla för nationalism fick deras publicering en stor betydelse för de tyskspråkiga ländernas tonsättare under lång tid framåt, ja faktiskt under hela seklet. Gustav Mahler hade haft böckerna i sitt hem sedan han var ung och tidigt komponerat musik till några av texterna. Det stora genombrottet kom 1884 med hans första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen - En vägvandrares sånger - som dels bygger direkt på Wunderhorntexter, dels inspirerats av dem. 1887-1901 kom ytterligare ett 20-tal. Han skrev ofta för sång och orkester och i hans andra, tredje och fjärde symfonier, som just kallas "Wunderhornsymfonierna" har han använt texter ur Arnims/Brentanos samlingar. När Mahler skulle komponera sin fjärde symfoni 1899 utgick han från en av sina orkestersånger från 1892, Das himmlische Leben (Det himmelska livet). Han hade tänkt använda den som sista sats i sin väldiga tredje symfoni men insåg att sången inte riktigt passade där. Den innehöll dock så mycket musikaliskt material att han istället kunde bygga fjärde symfonin kring den genom stämningsskapande, återkommande och varierade motiv i de tre första satserna och låta den enkla, naiva sången ljuda i dess helhet i fjärde och sista satsen. Fjärde symfonin innebar ett nytänkande i Mahlers symfoniska skapande. Den är kortare än symfonierna nr 2 och nr 3, orkesterbesättningen är inte lika omfattande och den har ingen programförklaring som rubrik till varje sats, som Mahler tidigare haft, även om han till en början hade haft en skiss att utgå ifrån. Det är också oftast en "gladare" och mera "lekfull", nästan kammarmusikalisk symfoni, fylld av melodier och dansrytmer. Man kan höra reminiscenser av wienklassikernas och särskilt Haydns musik i den, av österrikiska ländler och valsmelodier. Det har nog sin förklaring i att Mahler vid komponerandet sedan två år hade det arbete i Wien han länge eftertraktat - chef för Hovoperan och dirigent för Wienfilharmonikerna efter sju år i Hamburg. Om man ändå vill hitta ett slags övergripande program enligt hans första skiss och den avslutande Wunderhornsången så är symfonin en särskilt skrämmande vandring från det jordiska till det himmelska livet efter döden. I första satsen finns bjällerklang och paradismotiv som blandas med marschrytmer och wienskt gemyt i stråkar och blåsare. I andra satsen, ett scherzo, möter vi visserligen en spöklik, kuslig dödsdans i ett violinsolo med strängarna stämda en ton högre än normalt, men det ska låta "som en spelman på fiddla, Freund Hein spielt auf" var Mahlers uppmaning. Vännen Hein, medeltida namn på Döden, spelar upp! Och i blåsarna hörs skrämmande valsrytmer. Så tredje satsen. Ruhevoll. En lugn och gripande variationssats. "Gudomligt glada och djupt sorgsna melodier" enligt tonsättaren. Ett adagio som bara Mahler kan skriva. Mot slutet ett kraftigt orkesterutbrott som övergår i "himmelska" klanger i stråkar och harpa. Portarna öppnas till paradiset. "När människan, nu full av förundran, frågar vad allt detta betyder, svarar barnet honom med den fjärde satsen: Detta är himmelskt liv!" förklarar tonsättaren. Och det himmelska livet är fyllt av glädje, sång, dans, musicerande och framför allt av mat och dryck. Att ett lamm och en oxe dödas hör till den rustika inramningen. Så naiv, oemotståndligt lycklig och folklig ljuder Wunderhorntexten genom Mahlers musik. Det var inte den Mahler åhörarna kände igen och ville höra vid uruppförandet i München november 1901, men i dag står den fjärde symfonin ofta på orkesterrepertoaren världen över. GUNILLA PETERSÉN

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är från och med denna säsong förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, en titel hon delar med Christoph Eschenbach. Hon besökte senast Göteborg i december 2018 för tre framföranden av Stravinskys opera Rucklarens väg i regi av Linus Fellbom - en föreställning som höjdes till skyarna av recensenterna: "Ett lika spänstigt som svängigt och oavbrutet njutbart musicerande" (Martin Nyström, DN). Det var också invigningsproduktionen för Barbara Hannigans mentorprojekt Equilibrium Mentoring Initiative som ger unga artister möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Barbara Hannigan gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som dirigent är hon aktuell med engagemang hos London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Cleveland Orchestra, Ludwig-orkestern, Toronto Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Münchens filharmoniker. Som sångerska samarbetar Barbara Hannigan med världens ledande orkestrar och dirigenter som Sir Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman och Antonio Pappano. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Hon har gjort över 85 uruppföranden. Bland Barbara Hannigans oförglömliga rollgestaltningar på operascenen finns titelrollen i Alban Bergs opera Lulu på Hamburgoperan och La Monnaie i Bryssel. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Hon har också framträtt på Lincoln Center i New York och Covent Garden i London. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Barbara Hannigan är ledamot av Kungliga musikaliska akademin i Stockholm och erhöll 2018 det stora Rolf Schock-priset.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är från och med denna säsong förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, en titel hon delar med Christoph Eschenbach. Hon besökte senast Göteborg i december 2018 för tre framföranden av Stravinskys opera Rucklarens väg i regi av Linus Fellbom - en föreställning som höjdes till skyarna av recensenterna: "Ett lika spänstigt som svängigt och oavbrutet njutbart musicerande" (Martin Nyström, DN). Det var också invigningsproduktionen för Barbara Hannigans mentorprojekt Equilibrium Mentoring Initiative som ger unga artister möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Barbara Hannigan gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som dirigent är hon aktuell med engagemang hos London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Cleveland Orchestra, Ludwig-orkestern, Toronto Symphony Orchestra, Danska Radions symfoniorkester och Münchens filharmoniker. Som sångerska samarbetar Barbara Hannigan med världens ledande orkestrar och dirigenter som Sir Simon Rattle, Kent Nagano, Esa-Pekka Salonen, Andris Nelsons, David Zinman och Antonio Pappano. Hennes starka engagemang i vår tids musik har också lett till samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Karlheinz Stockhausen, Salvatore Sciarrino och Hans Abrahamsen. Hon har gjort över 85 uruppföranden. Bland Barbara Hannigans oförglömliga rollgestaltningar på operascenen finns titelrollen i Alban Bergs opera Lulu på Hamburgoperan och La Monnaie i Bryssel. Omtalad är också rollen som Marie i Berndt Alois Zimmermanns Die Soldaten på Bayerska statsoperan i München, för vilken hon belönades med det tyska teaterpriset Der Faust. Hon har också framträtt på Lincoln Center i New York och Covent Garden i London. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och fick både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon har tidigare fått en rad utmärkelser för sina inspelningar, bland annat Gramophone och Edison award och Victoires de la Musique. Barbara Hannigan är ledamot av Kungliga musikaliska akademin i Stockholm och erhöll 2018 det stora Rolf Schock-priset.