Göteborgs Konserthus Animatopia

Albert Roussel (1869–1937) Spindelns gästabud Prélude – Myrornas entré – Fjärilens dans – Trollsländans dans och begravning Albert Roussel visade sin musikalitet redan som barn, men satsade som 15-åring på en utbildning till marinofficer. Han fick livserfarenheter och fick resa jorden runt, och eftersom det fanns ett piano ombord trivdes han. Han tog avsked från marinen 1898 för att som 29-åring i stället börja studera musik vid Schola Cantorum i Paris. Dessutom blev han själv en omtyckt lärare i kontrapunkt vid samma institution, där han under tolv år undervisade så skilda personligheter som Erik Satie, den flyhänte böhmaren Bohuslav Martinu och den märklige avantgardisten Edgar Varèse, som senare emigrerade till USA. Roussel skulle snabbt ta igen de förlorade åren för att bli det tidiga 1900-talets främste symfoniker i Frankrike. 1913 uruppfördes hans enaktsbalett Spindelns gästabud, ett verk som levde kvar och 25 år senare även togs upp på Parisoperan. Här får vi vara med om all stillsam dramatik som utspelas i insekternas värld. Vi befinner oss i en trädgård som domineras av ett stort spindelnät, där dess ägare ligger på lur och väntar på sina offer. Vi får följa en fjärils dans, när den räddas från spindelns bett av ett fallande äpple som i sin tur ger upphov till en strid mellan maskar och myror. Vi får uppleva dagsländans födelse och hela liv i form av en vals, och dess begravning efter att ha fullföljt sitt korta liv med den äran, medan natten lämnar trädgården i stillhet. Men naturligtvis är det egentligen människans lidelser och girighet som skildras med en ironisk klackspark. Stig Jacobsson

Maurice Ravel (1875–1937) Histoires naturelles (arr Anthony Girard) Påfågeln - Syrsan – Svanen – Kungsfiskaren - Pärlhönan Ravel skrev gärna sånger, och de är lika betydande som hans piano- och orkesterverk, men på ett annat plan. Hans första bevarade verk daterades 1893 och det sista 1933, de var båda sånger. Totalt skrev han ett 50-tal sånger, de flesta till samtida franska poeter, vars många gånger symboliska ord ofta ges känslomässiga tolkningar, inte minst när de kläddes om i hans fingertoppskänsliga orkestersats. Han var inte sällan radikal både i sitt val av texter och i utformandet av musiken. Mest ifrågasatt blev han kanske av samlingen Histoires naturelles (1906), som alltså handlar om enkla episoder ur naturlivet. Texterna skrevs 1896 av Jules Renard (1864–1910). Här får vi möta en självgod och skrikande påfågel, en sprättande syrsa som försöker få ordning på sitt hem innan han låser in sig, en mallig och glupsk svan som har svårt att hitta ett byte, en skygg kungsfiskare som landar på berättarens fiskelina samt en flaxande pärlhöna som jagar gårdens tamfåglar, och Ravel är noga med att tolka Renards direkta och beskrivande ord så naturalistiskt som möjligt, något som tidens kritiker fann både löjligt och förnedrande. Man noterade att såväl skratt som buanden förekom under den konsert där de framfördes första gången 1907. Till de hårdaste kritikerna hörde hans kollegor Fauré och Debussy. Stig Jacobsson

Camille Saint-Saëns (1835–1921) Le Carnaval des Animaux (selected) Ouvertyr och lejonets marsch - Hönor och Tuppar - Akvarium - Svanen - Sköldpaddor - Final Camille Saint-Saëns var en mycket produktiv tonsättare som hade så lätt för att komponera att inte alla tog honom på allvar. Någon menade att han var den störste tonsättaren som inte var ett geni, och menade därmed att han saknade djup personlighet. Han hade alltid gillat att skämta och alltid varit förtjust i djur. Dessa båda karaktärsdrag förenade han i en Stor Zoologisk Fantasi som han kallade Djurens karneval. Han skrev denna närmare 25 minuter långa svit i februari 1888 under en semester i Österrike. Han insåg själv att musiken skulle späda på kritiken mot honom. Ingen skulle ta den på allvar. Så han tillät inga offentliga framföranden och vägrade att låta trycka noterna. Men bara ett par månader efter hans bortgång uruppfördes musiken med stor framgång, den 25 februari 1922. Endast den högtidliga Svanen hade blivit spelad tidigare, och den hade till tonsättarens stora förtret blivit hans mest kända och älskade verk. I introduktionen och den kungliga marschen hör vi lejonen, djurens konung, ryta på ett sätt som kan påminna om fransk barockmusik med låga unisona stråkar och pianots basoktaver. Ingen kan ta miste på att sats 2 handlar om hönor och tuppar. Så mycket mer långsamma är sköldpaddorna, och med en oefterliknelig humor låter Saint-Saëns dem dansa can-can ur Offenbachs Orfeus i underjorden – långsammare än man kan ana. Akvariet skildras i skimrande ljus av bästa impressionistiska slag. Stråkarna är sordinerade och här finns glissandi och glaspärlespel. I samlingen i sin helhet ryms även individer med långa öron, kängurus, fåglar, en gök och så fossilerna med citat ur några kända musikverk, bland andra Saint-Saëns egen Dance macabre. Varpå hela djurvärlden samlas i en glädjefylld final. Stig Jacobsson

Erik Satie (1866-1925) La pieuvre (ur Sports et Divertissements) Embryons dessechés: Edriophtalma Préludes Flasques (pour un chien) Véritable Préludes Flasques (pour un chien) Satie har blivit känd för att han gav sina verk märkliga och rent absurda titlar. Kanske för att retas med Debussy som ibland använde överdrivet poetiska titlar som Den sjunkna katedralen, Steg i snön, Reflexer i vatten, Trädgårdar i regn. Satie fortsatte i samma stil, och döpte sina verk så att alla skulle lägga märke till dem: Förtorkade foster (1913) är en svit i tre satser som handlar om foster av sjögurka, ringmask och kräftdjur. I andra satsen citerar han Chopins bekanta sorgmarsch, men skriver i noterna att det är den ”berömda mazurkan av Schubert.” Slappa preludier (för en hund) följdes av Verkligt slappa preludier (för en hund) (1912). Kände han sig kanske som en kuvad hund? Han hade i alla fall svårt att avsluta sina stycken. Den tidens mest kände pianist, Ricardo Viñes kommenterade att de var typiska ”klockan 9 på morgonen-stycken” som enligt tonsättaren ska spelas ”Som en näktergal som fått tandvärk”. Normalt anger en tonsättare på vilket sätt musiken ska framföras, det är vanligt med t ex Allegro, élegico, andante, snabbt, långsamt, sorgesamt – men Satie utvecklar också den sidan och anger ibland att man ska spela Med förvåning, Utan att darra för mycket, Ät inte för mycket, Besvära er inte, Öppna huvudet, Beväpna er med klarsyn. Ibland blev det hela anekdoter, förmodligen ditsatta för att göra pianisten på gott humör. Trots att samtiden ofta gjorde narr av honom, har han påverkat så många tonsättares sätt att se på musiken att han måste tas på allvar. Samlingen Sports et Divertissements (1914) är illustrationer till ett album med 20 teckningar av Charles Martin. Han hade tolkat olika sporter, och Satie har i förordet föreslagit att pianisten ska vända blad med ett leende, eftersom detta är ett rent vimsigt verk. Bland de inte sällan oväntade sporterna återfinner vi Picknick, Havsbad, Tango, Fyrverkeri och en halv minut långa La pieuvre; ett ord som kan översättas som bläckfisk, men också som kvinnlig vampyr. Stig Jacobsson

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Sten Cranner är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hon är även Première Artiste Invitée vid Orchestre Philharmonique de Radio France, Associate Artist hos London Symphony Orchestra samt utsedd till förste gästdirigent vid Lausanne Chamber Orchestra med start 2024-2025. Barbara Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Den bortgångne dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw har varit en stor influens och inspiration för hennes utveckling som musiker. Barbara Hannigan har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört över 90 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, Stockhausen, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin och Abrahamsen. De senaste säsongerna har hon med stor framgång uppfört Poulencs opera La Voix Humaine i nyproduktion, uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Iceland Symphony Orchestra, John Zorns Split the Lark och Star Catcher, Zosha di Castris In the Half Light med Toronto Symphony Orchestra, och ett nytt projekt med pianisterna Katia och Marielle Labeque inspirerat av Hildegard von Bingens liv och musik. Säsongen 2023-2024 inkluderar världspremiärer av John Zorn, Salvatore Sciarrino och Jan Sandström. Säsongen 2022-2023 gjorde Barbara Hannigan dirigentdebut med Royal Concertgebouw Orchestra, Montreal Symphony Orchestra och Orchestre de Chambre de Lausanne. Hon har nära samarbeten med Orchestre Philharmonique de Radio France, LSO, Santa Cecilia, Danska Radions symfoniorkester och Münchenfilharmonin. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Fem kritikerrosade inspelningar följde, inklusive Wien: Fin de Siècle med pianisten Reinbert de Leeuw, La Passione med verk av Nono, Haydn och Grisey, och 2023 kom Infinite Voyage tillsammans med Emerson String Quartet med verk av Schönberg, Hindemith, Berg och Chausson. Våren 2024 släpper hon Messiaens extatiska sångverk med pianisten Bertrand Chamayou. 2022 utsågs hon till Artist of the Year av tidskriften Gramophone. Hon utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Barbara är bosatt i Finistère, på Frankrikes nordvästra kust, tvärs över Atlanten där hon växte upp i Waverley, Kanada.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hon är även Première Artiste Invitée vid Orchestre Philharmonique de Radio France, Associate Artist hos London Symphony Orchestra samt utsedd till förste gästdirigent vid Lausanne Chamber Orchestra med start 2024-2025. Barbara Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Den bortgångne dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw har varit en stor influens och inspiration för hennes utveckling som musiker. Barbara Hannigan har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört över 90 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, Stockhausen, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin och Abrahamsen. De senaste säsongerna har hon med stor framgång uppfört Poulencs opera La Voix Humaine i nyproduktion, uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Iceland Symphony Orchestra, John Zorns Split the Lark och Star Catcher, Zosha di Castris In the Half Light med Toronto Symphony Orchestra, och ett nytt projekt med pianisterna Katia och Marielle Labeque inspirerat av Hildegard von Bingens liv och musik. Säsongen 2023-2024 inkluderar världspremiärer av John Zorn, Salvatore Sciarrino och Jan Sandström. Säsongen 2022-2023 gjorde Barbara Hannigan dirigentdebut med Royal Concertgebouw Orchestra, Montreal Symphony Orchestra och Orchestre de Chambre de Lausanne. Hon har nära samarbeten med Orchestre Philharmonique de Radio France, LSO, Santa Cecilia, Danska Radions symfoniorkester och Münchenfilharmonin. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Fem kritikerrosade inspelningar följde, inklusive Wien: Fin de Siècle med pianisten Reinbert de Leeuw, La Passione med verk av Nono, Haydn och Grisey, och 2023 kom Infinite Voyage tillsammans med Emerson String Quartet med verk av Schönberg, Hindemith, Berg och Chausson. Våren 2024 släpper hon Messiaens extatiska sångverk med pianisten Bertrand Chamayou. 2022 utsågs hon till Artist of the Year av tidskriften Gramophone. Hon utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Barbara är bosatt i Finistère, på Frankrikes nordvästra kust, tvärs över Atlanten där hon växte upp i Waverley, Kanada.

Katia och Marielle Labèque är kända för sitt samspel och sin energi. De blev internationellt kända för sin samtida tolkning av Gershwins Rhapsody in Blue och har sedan dess framträtt över hela världen. De har spelat med prestigefyllda orkestrar som Berlin Philharmonic, Bayerischer Rundfunk, Boston Symphony, Chicago Symphony, Leipzig Gewandhaus, Filarmonica della Scala, London Symphony, London Philharmonic, Los Angeles Philharmonic och New York Philharmonic och arbetat med storheter som John Adams, Sir Colin Davis, Semyon Bychkov, Gustavo Dudamel, Gustavo Gimeno, Mirga Grazinyte-Tyla, Pietari Inkinen, Louis Langrée, Zubin Mehta och Barbara Hannigan. De har framträtt med English Baroque Soloists och Sir John Eliot Gardiner, Il Giardino Armonico och Giovanni Antonini, Musica Antica och Reinhard Goebe, med Venice Baroque och Andrea Marcon, Il Pomo d’Oro och Maxim Emelyanichev samt turnerat med orkestern The Age of Enlightenment och Sir Simon Rattle. Systrarna Labèque spelar på festivaler och arenor som Wien Musikverein, Hamburg Musikhalle, Munich Philharmonie, Carnegie Hall, Royal Festival Hall, La Scala, Berlin Philharmonie och BBC Proms. De spelade för en rekordpublik på över 100 000 besökare på Wiens sommarnattskonsert i Schönbrunn. Projektet Electric Fields med Barbara Hannigan med musik av Hildegard av Bingen hade premiär i Disney Hall 2023, följt av konserter på Aix en Provence Festival och Elbphilharmonie i Hamburg. Systrarna Labèque gästade senast Göteborgs Symfoniker våren 2016 i Philip Glass Konsert för två pianon.

Franske barytonsångaren Laurent Naouri studerade i Marseille och på Guildhall School of Music and Drama i London och rör sig från tidig barock till samtida opera. Han har framträtt på många av Europas främsta operahus, samt i städer som New York, Dallas och Tokyo. Naouri debuterade på Opéra Garnier i rollen som Thésée i Rameaus Hippolyte et Aricie, följt av Eugene Onegin på Opéra de Nancy. På Opéra Bastille gjorde han roller som greve Des Grieux i Massenets Manon och Figaro i Figaros bröllop. Roller inom barocken har inkluderat Rameaus Platée och Les Indes galantes och Händels Alcina. På senare tid har han sjungit roller i Prokofjevs Den brinnande ängeln, i Romeo och Julia, Hoffmanns äventyr, Askungen, Simson och Delila på The Met, i La Traviata vid Théâtre des Champs Elysées, Viva la Mammà vid Grand Théâtre de Genève, Pelléas et Mélisande i Helsingfors, Madama Butterfly och många fler. Han ger också solokonserter med sin fru Natalie Dessay och pianisten Maciej Pikulski.

David Dencik är svensk-dansk skådespelare och känd från såväl nordisk film och tv som Hollywoodfilm. Han har haft roller i filmer som Tinker, Tailor, Soldier, Spy; The Girl with the Dragon Tattoo och Bondfilmen No Time to Die, liksom i tv-serier som Chernobyl och Quicksand. Sitt svenska genombrott fick han 2005 i Lasermannen. Han har också medverkat i Jane Campions Top of the Lake och i det danska kriminaldramat Kastanjemannen. Hösten 2023 syntes han bland annat i dramaserien Huset.