Göteborgs Konserthus Orkesterprakt med Rouvali

JEAN SIBELIUS SYMFONI NR 6 D-MOLL OP 104 Allegro molto moderato Allegretto moderato Poco vivace Allegro molto 1920 genomled Sibelius en av sina många kriser. Kanske på grund av åldern: som 55-åring fick han på allvar uppleva yngre generationers nya värderingar och självpåtagna tolkningsföreträde, paradigmskiften som drabbar alla som råkar bli äldre. Ett världskrig hade utplånat det gamla och tvingat fram nya metoder att överleva och se framåt. Musiken hade sett en rasande utveckling. Sibelius var i estetisk mening ingen traditionalist, det visar hans sju symfonier som var och en är den andra olik (fast människan och tonsättaren känns igen i alla partitursidor), men han var heller ingen bildstormare. Redan kring 1915 hade han inlett arbetet med det som skulle bli sjätte och sjunde symfonierna, men det var ingen lätt resa han företog sig. I februari 1920 verkar arbetet med sjätte symfonin ha avstannat. Han skriver i dagboken: "Jag åldras och ungdomen kommer med nya ideal och tar intresset hos människorna för dessa. Skall mitt lifs afton finna mig slö och resignerad, stilla väntande på döden?" Hans fråga ter sig skrämmande profetisk. Efter sjunde symfonin och Tapiola (1926) väntade en 30 år lång, musikalisk tystnad från finländaren i Ainola. Det handlade i grund och botten om att vara sann mot sig själv, och Sibelius fann att hans röst inte längre var relevant. Men på 1920-talet fanns fortfarande en livaktig glöd kvar. Femte symfonin hade framgångar i USA (med Stokowski i Philadelphia och Stransky i New York). Sibelius fick också ett välbetalt erbjudande om att bli lärare vid den prestigefyllda Eastman-Rochester-skolan, men efter många turer tackade han nej: "Att nu lämna komponerandet vore själfmord." Hösten 1922 tar arbetet med sjätte symfonin ny fart och i januari 1923 är det mesta klart. Uruppförandet skedde i Helsingfors den 19 februari 1923. Bara någon vecka senare fick symfonin svensk premiär i Stockholm, och den 10 april tog Sibelius symfonin till Göteborg. Julius Rabe skrev i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning: "Sibelius-konserten i går blev utan gensägelse den största dagen under detta nu snart flydda musikår. Den hade både en mäktig inre betydenhet och yttre festivitas. Och det fanns hos publiken denna villighet att taga emot och låta sig hänföras, som ger åt en konsert ett så ovärderligt tillskott av stämning och resonans, som svetsar samman allmänhetens tusenhövdade skara till en ödmjukt lyssnande församling, där individerna försvinna och gå upp i en kollektiv personlighet." Hösten samma år besökte Stenhammar - som flyttat till Stockholm 1922 - Helsingfors för att spela sin andra pianokonsert under Robert Kajanus ledning. Stenhammar skriver till Olga Bratt: "Sista dagen jag var där, innan tåget gick på middagen, hade Kajanus bjudit mig och Sibelius på lunch på Societetshuset. Vi stodo just framme vid det allmänna smörgåsbordet, då Sibban plötsligt ryckte mig med sig bort i ett hörn - du vet hans tafatta, stammiga sätt: "Du, det var tre saker jag ville säga dig. Först ville jag fråga, om du ville låta mig få den utomordentliga äran att få tillägna dig min sjätte symfoni - och så måste jag beklaga att vi som du vet inte ha någon kung som kan dekorera dig - och så för det tredje: när du träffar din svägerska Fru Bratt, så måste du hälsa henne från mej att jag lever mycket sobert och är mycket måttlig med starka drycker." STEFAN NÄVERMYR

CARL NIELSEN (1865-1931) VIOLINKONSERT OP 33 Præludium: Largo. Allegro cavalleresco Intermezzo: Poco adagio. Rondo: Allegretto scherzando Carl Nielsen hade i slutet av april 1911 avslutat sin tredje symfoni, och i juni besökte han Edvard Griegs änka Nina hemma på Troldhaugen utanför Bergen. Det var en hyllnings- och minnesvisit - den norske mästaren var död sedan fyra år tillbaka. Fylld av minnen inspirerades Nielsen efter att suttit nere vid sjön i åtskilliga timmar till sin första solokonsert, den för violin. Vid samma plats hade också Grieg komponerat åtskilliga verk. Arbetet med violinkonserten hade kommit i gång, och första satsen var fullbordad i december. Det är ingen tvekan om att Nielsen ställdes inför stora problem. Det finns i konsertformen en inbyggd, konservativ och romantisk tradition som hänger ihop med själva situationen: solisten måste få framträda som hjälte i en virtuos, konsertant stämma och detta krav motarbetade den konstnärligt spännande, nyskapande och frigörande stil som gjorde sig alltmer tydlig i Nielsens övriga verk. "Å ena sidan skulle det ju vara ordentlig musik och å andra skulle det vara meningslöst att skriva just en konsert om man inte tog hänsyn till instrumentet. Men det är just här det kniper, ty alltför utdragna passager kan jag inte finna mig i" konstaterade tonsättaren. Mer än något annat av hans större orkesterverk är också violinkonserten hållen i romantisk tradition. Solostämman är ytterst krävande och Peder Møller, som uruppförde konserten, var i många år ensam om att ha den på repertoaren. Nielsens violinkonsert är melodiskt generös. Solostämman är rikt utarbetad och står klart fram mot den kraftfulla orkestersatsen, som förvisso inte bara ackompanjerar utan även deltar i det symfoniska bygget så att musiken blir en duell mellan solist och orkester. Men den konflikt Nielsen kände, resulterade också i en för konserter ovanlig formell struktur. Den består av bara två satser, som båda inleds med ett långsamt parti. I båda satserna finns också längre, virtuosa solokadenser. Kritiken tog fasta på de stora humoristiska drag som finns i konserten, men man tyckte att det fanns en hel del galghumor också. Någon fann att Nielsen närde ett hänsynslöst förakt för alla gällande regler, men de flesta erkände att det var fråga om en rik och betydande konsert. I dansk musikhistoria intar den en rangställning. I dag står det klart att den vid sidan av Sibelius är den viktigaste violinkonserten som skrivits i Norden. Stig Jacobsson

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 7 C-DUR OP 105 Adagio. Vivacissimo. Allegro molto moderato (symfonin spelas utan avbrott) Carl Nielsen skrev sex symfonier, hans lika gamla kollega Jean Sibelius skrev sju. Det tycks som om Sibelius planerade symfonierna nr 5, 6 och 7 i ett enda stort svep. Men under det tålamodsprövande arbetet med att i detalj skriva ner visionerna, utvecklade sig materialet på annat sätt än han tänkt sig. Vi vet från hans brev att han planerade den sjunde symfonin som en tresatsig symfoni som skulle avslutas med ett "hellenskt rondo". Men han funderade mycket och fastställde att "när det gäller symfoni nr 6 och 7 kanske jag ändrar mina planer, beroende på hur idéerna utvecklas. Som alltid är jag slav under mina teman och måste underkasta mig deras krav." Den sjunde symfonin fick till slut bara en sats. Han nämnde sitt arbete första gången i december 1917, men det var först den 2 mars 1924 den 20 minuter långa symfonin fullbordades. När musiken uruppfördes av Stockholms Konsertförening den 24 mars, kallades den "Fantasia sinfonica". Han dirigerade själv och skrev dagen efter hem till hustrun Aino: "I går konsert med stor framgång. Mitt nya verk är nog ett av mina bästa." Även om verket har en enda obruten sats, kan man i strukturen hitta flera väl avgränsade partier. Det inleds med ett adagio där Sibelius presenterar en mångfald kontrasterande motiv som med tiden får spela viktiga roller. Så samlar sig stråkarna till en passage han kallat "Hymn", varpå musiken blir mer energisk och rastlös i ett vivacissimo. Denna storm dör bort och ett scherzoaktigt allegro molto moderato leder in oss i en lyckovärld. Trombonen lotsar oss in i epilogen och en klart lysande avslutning. Man kan associera till ljusa sommarnätter, susande furor, brusande forsar - men Sibelius har säkert bara inspirerats av musikens egen inneboende kraft. Stig Jacobsson

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.

Med sitt naturliga förhållningssätt till musiken har den lettiska violinisten Baiba Skride tilldragit sig intresse från flera av vår tids ledande orkestrar och dirigenter. Bland prestigefyllda orkestrar hon framträtt med finns Berlins filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig, symfoniorkestrarna i Boston och Chicago, New York Philharmonic, Concertgebouworkestern i Amsterdam och London Symphony Orchestra. Hon har samarbetat med dirigenter som Marin Alsop, Christoph Eschenbach, Ed Gardner, Susanna Mälkki, Santtu-Matias Rouvali, Andris Nelsons och Yannick Nézet-Séguin. Hon har framträtt över 15 gånger med Göteborgs Symfoniker, inklusive en turné till Tyskland och Belgien samt en inspelning av amerikanska violinkonserter med Santtu-Matias Rouvali (Orfeo).