Göteborgs Konserthus Järvis hyllning till Stenhammar

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) REVERENZA OP 31 Wilhelm Stenhammar är Sveriges första stora mästare under 1900-talet. Han var en lysande pianist som spelade Beethovens och Mozarts konserter som solist, och han turnerade runt hela landet med pianoaftnar eller som kammarmusiker. Han var också en av tidens främsta svenska dirigenter och som sådan chef för Göteborgssymfonikerna under många år. Dessutom var han en romantisk tonsättare med ett klassiskt och klart tonspråk. Hans båda symfonier och pianokonserter, serenaden för orkester, körverk, stråkkvartetter, sånger och pianostycken hör till den mest älskade svenska standardrepertoaren. Han var mycket självkritisk, och efter att ha lyssnat till kollegan och vännen Jean Sibelius andra symfoni, ville han inte längre höra talas om sin egen första - och han väntade i decennier innan han vågade sig på sin andra. Stycket Reverenza har en säregen bakgrund. "Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan", skrev Stenhammar i ett brev. Han vill skriva om "flöjter och oboer som kvintilerar som trastar", om "långa sugande stråkfraser" om "något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft". Han befann sig i Florens när han i mars 1907 började tänka på Serenad för orkester. Det blev en krävande uppgift och först vid nyåret 1914 var den då sexsatsiga serenaden fullbordad och dedicerad "Till min hustru". Musiken uruppfördes den 20 januari samma år men han drog genast in verket för revidering, och var inte klar med den förrän fem år senare - den nya versionen uruppfördes den 3 mars 1920. Då hade han tagit bort den ursprungligen andra satsen eftersom han kände att Serenaden blev för lång. Men denna strålande sats kom att leva ett eget liv under namnet Reverenza, Den spelas numera inte sällan som ett fristående stycke, en sorts menuettpastisch, om man inte väljer att låta den klinga på sin ursprungliga plats vid framföranden av Serenaden. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) ROMEO JULIA, SVIT (bearbetning Hilding Rosenberg) 1922 fick Wilhelm Stenhammar uppdraget att skriva musik till Lorensbergsteaterns uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia. Han hade tidigare komponerat musikinslag till fem Shakespeare-pjäser på göteborgsteatern. Till föreställningen av Romeo och Julia skrev Stenhammar en musik som i mycket erinrar om Som ni behagar, dock i mer slutna former. Det blev därför ganska lätt att senare få fram en konsertsvit ur partituret. I början av den första akten fick man höra en pastoral för kammarorkester som framförallt i sin andra del har en ljus och luftig klang som man vill föreställa sig smälte väl samman med dekoren. Till olika episoder i den första akten med alla dess inslag av uppträdanden och fester skrev han också en svit med danser. Samtliga danser står mycket nära stilstudien och pastischen, betydligt mer än tonspråket i exempelvis Griegs Holbergssvit. BO WALLNER

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) SENTIMENTAL ROMANS NR 1 A-DUR OP 28 SENTIMENTAL ROMANS NR 2 F-MOLL OP 28 Även om Stenhammars tonspråk oftast är klart och samlat står han i några verk mycket nära nationalromantiken, och tydligast märks detta kanske i de två sentimentala romanserna för violin och orkester. Det är musik som genomsyras av skira midsommarminnen med en tydlig nordisk känsla. Ordet sentimental har med tiden skiftat i betydelse, här ska det snarast tolkas som känslig och ömsint. Dessa små läckerheter komponerades 1910 och hör sannerligen till den svenska violinromantikens omistliga guldkorn. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) SENTIMENTAL ROMANS NR 1 A-DUR OP 28 SENTIMENTAL ROMANS NR 2 F-MOLL OP 28 Även om Stenhammars tonspråk oftast är klart och samlat står han i några verk mycket nära nationalromantiken, och tydligast märks detta kanske i de två sentimentala romanserna för violin och orkester. Det är musik som genomsyras av skira midsommarminnen med en tydlig nordisk känsla. Ordet sentimental har med tiden skiftat i betydelse, här ska det snarast tolkas som känslig och ömsint. Dessa små läckerheter komponerades 1910 och hör sannerligen till den svenska violinromantikens omistliga guldkorn. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) SÅNGEN, SYMFONISK KANTAT FÖR SOLI, KÖRER OCH ORKESTER OP 44 Del I Tempo Andante, poco rubato Del II Molto adagio, solenne I början av 1920 var det dags för Kungliga musikaliska akademin i Stockholm att börja tänka på sitt 150-årsjubileum som inträffade året därpå. Man gav Wilhelm Stenhammar uppdraget att komponera festmusik, och av tradition borde det bli en kantat med lämplig text. Det var Stenhammar som något överraskande föreslog att hans kollega, tonsättaren Ture Rangström, skulle erbjudas att författa texten. Denne hade ju själv skrivit texterna till åtskilliga av sina romanser och visat sig vara en lyhörd poet. Resultatet av deras ansträngningar blev den ambitiösa kantaten Sången vars båda delar åtskiljs av ett innerligt och koralbetonat adagio. Stenhammar berättar i ett brev till Rangström: "När jag föreslog dig som textförfattare, bestämdes jag av två skäl. Det ena var övertygelsen, att du vad innehållet beträffar skulle kunna prestera en verkligt musiknyttig, musikeggande text. Härvidlag har du ej heller svikit mina förväntningar. Men jag trodde också, att du såsom själv tonsättare skulle ha ett finare och mer förstående öra för eventuella formella invändningar och önskemål från komponistens sida än en vanlig "diktare"." Det finns en rik korrespondens mellan vännerna bevarad när det gäller verkets framväxt - men Stenhammar skrev i augusti att han behövt flera dagar "för att sansa sig efter den första förskräckelsen. Förskräckelsen, ja! I första ögonblicket, som förresten var ett mycket långt ögonblick - på minst 24 timmar, var jag bara överväldigad av en förlamande tanke: omöjligt!" Och så vidtar det tålmodiga arbetet på det som inte blev en tredje symfoni för röster och instrument, men väl en tvådelad kantat. Stenhammar sätter igång det hela dramatiskt och patetiskt, med intensiva arioson och orkesterfanfarer. Nog finns här en del storsvenska drömmar om man så vill. Och för att balansera detta mot andra delens enklare och mer friskt musikantiska stämning behövdes ett mellanspel, det innerliga och koralbetonade adagio som under namnet Mellanspel har blivit en älskad och ofta separat spelad meditation. Kantaten Sången kom att kräva stora resurser och detta förde i sin tur med sig att akademin tvingades skjuta upp första framförandet en månad - nu gick det av stapeln den 18 december 1921. Många av kritikerna reagerade surt på Rangströms alltför högtravande text, andra var förvånade över att Stenhammar anammat ett som de tyckte modernare tonspråk än som var lämpligt i sammanhanget. Vad som än är skälet måste man dessvärre erkänna att kantaten inte kommit att framföras speciellt ofta - långt ifrån så ofta som detta centrala verk i svensk repertoar för kör och orkester förtjänar. STIG JACOBSSON

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Sedan 2002 är Sara Trobäck förste konsertmästare i Göteborgs Symfoniker. Hon har studerat för Tibor Fülep på Musikhögskolan i Göteborg och för György Pauk på Royal Academy of Music i London. I samband med sin examenskonsert 2001 erhöll hon akademins prestigefyllda Professional Diploma och Dove-priset. Sara Trobäck har även deltagit i mästarkurser för Lord Yehudi Menuhin, Ruggiero Ricci och Joshua Bell och brittisk tv filmade ett spännande musikaliskt möte mellan henne och den ryske violinvirtuosen Maxim Vengerov. Som solist har hon bland annat framträtt med Göteborgs Symfoniker, Svenska kammarorkestern, Stockholm sinfonietta och Helsingborgs symfoniorkester. 2010 uruppförde hon en violinkonsert av Johannes Jansson som tillägnats henne och Göteborgs Symfoniker. Londondebuten skedde sommaren 1999 då hon framförde Tjajkovskijs violinkonsert med London Soloists i St Martin-in-the-Fields. Sara Trobäck har även konserterat i Skottland, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal och Kina. 2002 bildade Sara tillsammans med solocellisten Claes Gunnarsson och pianisten Per Lundberg Trio Poseidon. Trion har spelat in två cd varav en med Göteborgs Symfoniker och Neeme Järvi, Beethovens trippelkonsert. Sara Trobäck spelar på en Giovanni Battista Guadagnini som lånas ut av Järnåkerfonden.

Mezzosopranen Martina Dike är internationellt etablerad i det dramatiska facket. Bland hennes roller finns Brangäne i Tristan och Isolde, Fricka i Rhenguldet och Valkyrian (samtliga Wagner), huvudrollen i Bizets Carmen och Eboli i Verdis Don Carlos, alla framförda på Kungliga operan. Hon har också framträtt på Frankfurtoperan och festspelen i Bayreuth i flera Wagner-roller samt på operascener som Aix-en Provence och La Monnaie i Bryssel. Bland dirigenter hon arbetat med finns René Jacobs, Kent Nagano, Christian Thielemann och Manfred Honeck. På konsertscenen har Martina Dike sjungit verk som Mahlers andra symfoni, Wagners Tristan och Isolde, Beethovens Symfoni nr 9, Verdis och Mozarts rekvier, Bachs Juloratorium och Stravinskys Oedipus Rex. Martina Dike medverkar på flera inspelningar, bland annat Rhenguldet och Valkyrian från Frankfurtoperan och Ringen i Bayreuth. Hon har framträtt med Göteborgs Symfoniker åtskilliga gånger, senast 2012 i Wagners Ragnarök med Kent Nagano.

Barytonsångaren Fredrik Zetterström har varit engagerad vid flertalet skandinaviska operahus, bland dem Drottningholms slottsteater, Kungliga operan, Malmö Opera, Göteborgsoperan, Folkoperan och Det Kongelige. 2010 gjorde han rolldebut som Wotan i uppsättningen av Wagners Nibelungens ring på Wermland Opera. Han har även uppträtt vid Brooklyn Academy of Music i New York och Chicago Opera Theatre. Vid sidan av de stora operarollerna från Mozart till Puccini har Fredrik Zetterströms stora vokala omfång gjort honom till en framstående uttolkare av samtida vokalverk. Han har framträtt som solist med orkestrar som Sveriges Radios symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Norska radioorkestern. Bland dirigenter han samarbetat med finns Raymond Leppard, Alexander Vedernikov och Leif Segerstam samt de flesta av de nu verksamma svenska dirigenterna.

Göteborgs Symfoniska Kör firade nyligen sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar med stöd av orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. En sak har de dock gemensamt: stor körvana. Göteborgs Symfoniska Kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson (presenteras på sid 36) och Symfonikernas pianist Erik Risberg.