Göteborgs Konserthus Pionjär: Musik fri i sina system

KAJSA ANTONSSON (f 1994) SPEAKER PRACTICE 3 Kajsa Antonsson är en tonsättare och ljudkonstnär där det multisensoriska står i fokus. Hon beskriver själv hur hon uppfattar ljud som ”någonting vi upplever med ögonen och kroppen likväl som med öronen”. Det har väglett henne i ett konstnärskap där intresset för hur såväl sociala som fysiska förutsättningar formar vårt lyssnande men även för de ideal vi tillskriver musiken. Om den ljudinstallation hon gjort till denna konsert skriver hon följande: ”Ett rum i ett rum i ett rum. När jag står nära hör jag något, och när jag står längre bort hör jag något annat. I den här installationen har jag valt ett stort rum och att utforska små ljud. Små, för att de medieras ur små högtalare; ett rum i sig. I övrigt kanske egentligen ganska allmänna. Vad behövs för att de ska höras? Vad behövs för att nån ska lyssna? Jag tänkte att jag skulle bygga små slott, eller kanske öar. De ljuder lokalt men verkar gemensamt i allt som rummet är just då; till det som vibrerar mellan väggarna. Det finns ett gränssnitt där, bland bänkar och elskåp, klädnypor och galgar. Esaias Järnegard

GEORG FRIEDRICH HAAS (f 1953) AUS.WEG FÖR ENSEMBLE Ikväll framför Gageego! för första gången någonting av österrikiske tonsättaren Georg Friedrich Haas. Haas som under de senaste decennierna blivit något av spjutspetsen för en slags andra generationens ”spektralmusik”, men det är en spektralmusik som i lika hög grad är en andra generationens mikropolyfoni – något som kanske i än högre grad understryker valfrändskapen mellan Haas och György Ligetis ikoniska atmosfäriska musik från 60- och 70-talet. Om kvällens Aus. Weg säger Haas själv följande: ”Titeln lämnar innebörden av det andra ordet öppen för tolkning: ”Weg” som betyder ”väg” eller ”borta/gå”. Denna tvetydighet är naturligtvis avsiktlig. Det kan betyda ”väg ut”, ”sluta, gå iväg” eller någon av flera andra betydelser. För det här stycket utgick jag från tidigare kompositionstekniker: jag återanvände en tvådimensionell ackordtabell, som låg till grund för några passager i operan Die schöne Wunde. Detta gav mig friheten att bestämma om jag vill röra mig ”horisontellt” eller ”vertikalt”. Tiden är också strikt bestämd. Den är baserad på en serie rytmiserade stavelser, som inte hörs i sin ursprungliga form förrän i slutet av stycket. Dessa rytmer förekommer tidigare i stycket i längre och kortare versioner, och är grunden för styckets tidsstruktur (rytm och form). Jag har inte arbetat med fördefinierade tidsstrukturer på 15 år och har inte använt ackordsekvenser på åtta år. Denna ”regression” till tidigare kompositionsmetoder var från början en spännande, sedan en alltmer oroande upplevelse. Mot slutet av stycket frigör jag mig från dessa kompositionsreminiscenser, inte minst märkbart genom omöjligheten att kontrollera de pendlande, upphängda, metallinstrumenten. För lyssnarna är nog mina problem med kompositionsteknik irrelevanta. Men jag hoppas att handlingen att befria mig själv, som jag upplevde när jag skrev den här musiken, förmedlas till andra också.” Esaias Järnegard

ESAIAS JÄRNEGARD (f 1983) RUMORI ll (Gageego!s beställningsverk, uruppförande) I Lotta Lotass bok Svarta Solen (2009) möts läsaren av en tät, poetisk text som i 340 avsnitt minutiöst beskriver en okänd, smått postapokalyptisk, plats. Varje avsnitt avgränsar ett specifikt rum eller en viss passage däremellan. Dessa avsnitt leder hela tiden vidare, som läsare väljer man nyckfullt vänster, höger, rakt fram, och leds på så vis mot nya avsnittsnummer, nya rum och nya passager. Vissa läsningar leder en ut ur byggnaden, andra leder en åter till utgångspunkten. Jag har de senaste åren ägnat stor tid åt att suggerera och fantisera om en möjlig musik på denna plats. I stycket rumori ii, låter jag en av mina många hallucinationsvandringar ta plats. I 27 sammanlänkade partier förs lyssnaren genom denna klingande läsning. Musiken har ingen ambition att vara illustrativ i förhållande till texten, men det är omöjligt att inte bli påverkad. I avsnitt 138 går att läsa: ”Ljudet är ett enständigt, rullande, dovt, dånande muller. Deras munnar öppnas till mjuka, släta, tonande rundlar.” Esaias Järnegard

Ensemblen bildades 1995 och arbetar med att utforska och göra den nutida kammarmusiken mer tillgänglig. Som en av de viktigaste aktörerna i Musiksverige uppskattas ensemblen för att på ett lustfyllt och nyfiket sätt tolka dagens musik på högsta tekniska och konstnärliga nivå. Gruppen samarbetar regelbundet med svenska och internationella gäster som Peter Eötvös, H K Gruber och Pierre-André Valade. Förutom konserter i Sverige har ensemblen turnerat i bland annat Ryssland och Danmark samt gästspelat på Lange Nacht der Neuen Klänge i Wiens konserthus.

Den amerikanske kompositören Aaron Holloway-Nahum har etablerat sig som en av nyckelspelarna på den brittiska samtida musikscenen. Trots att hans karriär som kompositör är imponerande i sig – han har komponerat på uppdrag för bland andra London Symphony Orchestra, BBC:s symfoniorkester och Third Coast Percussion – så har han även hunnit fördjupa sig och nå framgång som såväl inspelningsproducent, dirigent och konstentreprenör. Aaron Holloway-Nahum är dirigent, vd och konstnärlig ledare för The Riot Ensemble, en organisation som genom sitt arbete genererat mer än 650 000 pund som bidrag till framförandet av samtida musik och som uruppfört fler än 250 originalkompositioner. Aaron Holloway-Nahums musik har framförts i ett tjugotal länder över hela världen och karaktäriseras av sina många detaljer, utsmyckade klangfärger, djärva melodiska unisoner och experimentella berättande strukturer.