Göteborgs Konserthus Side by Side 2019: Closing Concert

Evenemanget har ägt rum. En mäktig klassisk konsert i Konserthuset sätter punkt för lägret då de äldsta deltagarna - framtidens stjärnor - spelar sida vid sida med Symfonikerna och Vokalensemblen.

Speltid ca: 2 t inkl paus Scen: Stora salen
160 kr Barn 60 kr

Evenemanget har ägt rum

Följ med på en magnifik musikupplevelse där det internationella kör- och orkesterlägret Side by Sides mest avancerade deltagare visar upp sina färdigheter sida vid sida med Göteborgs Symfoniker. Closing Concert avslutar hela musiklägret med en klassisk konsert i Stora Salen på Konserthuset.

Side by Side arrangeras av Göteborgs Symfoniker och är en viktig del av Göteborgs 400-årsjubileum. Under några härliga dagar i juni får barn och unga från hela världen chansen att samlas för att spela och sjunga tillsammans, sida vid sida med professionella musiker. Med musiken som kraft motarbetar lägret segregation och bygger broar mellan människor, kulturer och kontinenter.

På Closing Concert spelar musiklägrets äldsta deltagare, ADVANCED och PRE-ADVANCED ORCHESTRA, sida vid sida med Göteborgs Symfoniker. Dessutom medverkar YOUTH CHOIR och Göteborgs Symfonikers Vokalensemble. Allt sker under ledning av de internationellt etablerade dirigenterna Anja Bihlmaier och Hanna Ohlson-Nord.

Konserten bjuder på symfonisk musik av bästa sort, allt från ett nyskrivet verk av Jennifer Higdon, till välkända stycken från storheter som Mozart, Sibelius och Berlioz.

Program

Dvorák Slavisk dans op 46:8 (arr. Stone) 4 min

Sibelius Vårsång 8 min

Bernstein Alleluya ur Mässa 2 min

Makaroff Butterfly

Holst Mars ur Planeterna 7 min

Paus 25 min

Wagner Förspel till akt 3 ur Lohengrin 3 min

Higdon Loco 9 min

Mozart Uvertyr till Trollflöjten 7 min

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) EIN DEUTSCHES REQUIEM OP 45 Selig sind, die da Leid tragen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras Herr, lehre doch mich Wie lieblich sind deine Wohnungen Ihr habt nun Traurigkeit Denn wir haben hier keine bleibende Statt Selig sind die Toten Ett rekviem är normalt en kyrkomusikalisk tonsättning av den traditionella katolska dödsmässans text på latin. Men Johannes Brahms bröt mot dessa konventioner, och inspirationen kom från flera håll. Han visste att hans gode vän och mentor Robert Schumann hade en anteckningsbok i vilken han skrivit ner vilka projekt han planerade för framtiden. Bland annat tänkte Schumann skriva en tysk dödsmässa, baserad på översättningar av den latinska texten, något som hans psykiska ohälsa dessvärre hindrade honom från att realisera. Schumanns tragiska bortgång 1856 blev ett hårt slag för Brahms, och kanske var det då han bestämde sig för att i någon mån göra Schumanns idé till sin egen. Brahms bar tankarna inom sig en tid och började skriva sin dödsmässa 1860. De två första satserna fullbordades året därpå. Den nästan saraband-liknande sorgmarschen i andra satsens huvuddel härstammar emellertid från en icke bevarad sonat i d-moll för två pianon som han arbetade med redan 1854. Kanske hade Brahms tänkt nöja sig med dessa båda satser, men när hans mor vid 76 års ålder avled den 2 februari 1865 kände han behov av att lägga till ytterligare musik. Under våren och sommaren 1865 fullbordade han således inte mindre än fyra satser, de som i det fullbordade verket fått numren 3, 4, 6 och 7. Den första december 1867 uruppfördes de första två satserna i Wien, men den i huvudsak katolska publiken ställde sig helt oförstående. På långfredagen (10 april) 1868 framfördes alla de då skrivna satserna i Bremens domkyrka med så stor framgång att man gav dem i repris ett par veckor senare. Såväl Brahms far som Robert Schumanns änka Clara var närvarande. Clara har i ett brev skrivit hur tagen hon blev av musiken. "När jag såg Johannes, med taktstaven i handen, kunde jag inte låta bli att tänka på min käre Roberts profetia: När han rör sin magiska stav över de förenade krafterna i kör och orkester, garanteras vi en mirakulös insikt i själens hemligheter. Och idag fullbordades profetian." Efter framförandet hölls en supé i Ratskeller där den lokale organisten och dirigenten Reinthaler "hyllade Brahms i ett tal för Johannes som (dessvärre) så rörde mig att jag brast i tårar". Det var Brahms som dirigerade i Bremen, men han höll sig mycket kritisk till sitt verk, och en månad senare lade han till den långsamma sopranaria som nu utgör femte satsen. Därmed var hans mest omfattande komposition äntligen fullbordad, och den extremt självkritiske upphovsmannen var förhållandevis nöjd. I februari 1869 uruppfördes i Leipzig hela verket av Carl Reinecke, i den form vi känner det idag. Före årets slut hade det redan spelats i ett tjugotal städer i Tyskland och Schweiz. Det var första gången han skrivit ett stort verk för solister, kör och orkester. Detta arbete öppnade dörren för en lång rad verk av liknande slag, däribland Schicksalslied, Nänie och altrapsodin. Att Brahms inte använt den vanliga latinska texten till dödsmässan, och inte ens en översättning av den, hänger ihop med att han var protestant och inte alls särskilt religiös. Men i sin ungdom hade han faktiskt skrivit ett par mässatser på latin. Rekviet innehåller ytterst få rent religiösa anspelningar. Det viktiga för honom var att kunna kommunicera med lyssnarna. Få stora körverk är skrivna så att texten bärs fram lika tydligt som i Ein deutsches Requiem, där många textrader tas om flera gånger. Verket bygger på bibeltexter ur såväl gamla som nya testamentet i Luthers tyska översättning, samt även ur apokryferna, vilka tonsättaren själv valt ut med stor omsorg och därmed fyllt verket med ett personligt sorgearbete av allmänmänskligt värde och innehåll. Det blev ett mastodontverk, men samtidigt ett mycket privat och innerligt verk. I sin dödsmässa visar Brahms inte sällan prov på sin stora musikhistoriska bildning. Här finns anspelningar på Palestrinas, Schütz och Bachs sätt att komponera, inte minst är detta tydligt i den stora fugan i tredje satsen. Till skillnad från den traditionella dödsmässotexten undviker Brahms också allt tal om straff och domedag till förmån för tröst och frid - något som senare tonsättare som Fauré och Duruflé också tagit fasta på i sina rekvier. Den katolska tanken om Dies irae (vredens dag/domedagen) då den döde ska straffas för sina gärningar var honom helt främmande men är centrala i dödsmässor av till exempel Verdi och Berlioz. Han ville finna svaren på människors frågor som: Vad ska man göra av livet, när man ändå vet att döden kommer? Hur länge ska livet pågå? Han lägger också mycket fokus på de efterlevande och inleder hela verket med "Saliga äro de som sörjer, för de skola bliva tröstade." Sats 1-3 ger röst åt sorg och klagan över det jordiska livets slut, i sats 5-7 förvandlas sorgen till trosvisshet och glädje över det eviga livet. Den fjärde, mittersta, satsens skildring av paradiset förmedlar på så sätt verkets centrala budskap. STIG JACOBSSON

HECTOR BERLIOZ (1803-1869) SYMPHONIE FANTASTIQUE Drömmar, passioner: Largo. Allegro agitato e appassionato assai En bal: Allegro non troppo Scen på landet: Adagio Marsch till avrättningsplatsen: Allegro non troppo Dröm om en nattlig häxsabbat: Larghetto. Allegro Berlioz skrev sin "overkliga symfoni" 1829-1830. Den uruppfördes den 5 december 1830 i Paris och togs emot med samma bestörtning som Beethovens symfonier. Wagner talade om "djävulskt förvirrat musikspråk". 1827 hade Berlioz hört François-Antoine Habenecks första banbrytande tolkningar av Beethovens symfonier i Paris. I självbiografin berättar Berlioz hur han efteråt mötte tonsättaren Leseur som störtade ut för att få luft och flämtade: "När jag tog på mig hatten kunde jag inte hitta huvudet." Utan denna Beethoven vore också Berlioz verk nästan otänkbart. Den är i stor utsträckning självbiografisk och berättar om en ung man som just mött sin idealkvinna. I hans eget fall var det den irländska Shakespeare-aktrisen Harriet Smithson som befann sig på turné Europa runt som Ofelia och Julia. Men Berlioz eldiga brev till henne besvarades aldrig. Först när hon hört hans symfoni gifte de sig 1833. I ett program, tryckt på rosa papper, fick publiken läsa om den unge musikerns blixtförälskelse, skildrad i en genom hela symfonin löpande dubbel "idée fixe" enligt Chateaubriands begrepp "le vague des passions", en melankolisk konflikt mellan den utsattes inre hetta och omvärldens kyla. I andra satsens balscen, en berömd vals, hoppas han ännu. I den tredje, Scen på landet, med dess vallåtar och naturbilder, har han utan tvekan hört Beethovens Pastoralsymfoni. Den fjärde är däremot nattsvart. Inför kvinnans nu uppenbara kallsinnighet försöker han ta sitt liv med opium, men en alltför svag dos ger bara mardrömmar om att han mördat henne och nu förs till sin egen avrättning. Sedan bilan fallit väntar i sista satsen helvetet, befolkat av häxor, monster och osaliga andar, som firar likbegängelsen. När kärlekens idée fixe dyker upp är den förvanskad till en vulgär och grotesk danslåt. Den blandas med begravningsklockor och en parodi på dödsmässans Dies iræ under vanvettigt larmande. Vår tid vet att här föddes med ofattbar djärvhet hela den moderna orkesterns och orkesterklangens framtid. ROLF HAGLUND

Medverkande

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Anja Bihlmaier dirigent

Deltagare från musiklägret Side by Side

Göteborgs Symfonikers Vokalensemble består av tolv skickliga, hängivna och yrkesverksamma sångare som kommer att utgöra en aktiv kärna i Göteborgs Symfoniska Kör med ambitionen att utforska körsångens konstnärliga möjligheter. Förutom verksamheten med Göteborgs Symfoniska Kör som ger ett flertal konserter med Göteborgs Symfoniker varje säsong framträder ensemblen också på egen hand med varierade program som visar dess bredd och mångsidighet.

Hanna Ohlson Nordh dirigent

Sedan 2015 är Alexander Einarsson kormästare för Göteborgs Symfoniska Kör. Han är utbildad organist och har solistexamen i kördirigering från det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han har också ägnat sig åt studier i Paris för Laurence Equilbey och Denis Rouger samt deltagit i mästarklasser och kurser för dirigenter som Michael Gläser, Stefan Parkman, Stephen Cleobury och Helmut Rilling. Som dirigent har Alexander Einarsson bland annat arbetat med Uppsala akademiska kör, Lunds vokalensemble, Ars Nova Copenhagen, Gächinger Kantorei Stuttgart, Malmö kammarkör, Malmö symfoniorkester, Malmö barockorkester och Malmö sinfonietta. Vid Grand Prix-tävlingarna i körsång i Tours, Frankrike, fick Alexander Einarsson festivalens dirigentpris 2015.

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret
Läs mer i konsertmagasinet

Nr 4 2018-2019 Side by Side på gång

Teamet bakom lägret ligger i startgroparna