Göteborgs Konserthus Sommarkonsert

MICHAIL GLINKA (1804-1857) UVERTYR TILL RUSLAN OCH LUDMILA Michail Glinka var en föregångsman in om den ryska musikutvecklingen. Han var den förste verkligt betydande ryske tonsättaren och samtidigt den förste som infört en rysk ton i rysk klassisk musik. Hans förnämsta verk är operan Livet för tsaren som uppfördes 1836 i Petersburg med stor framgång och senare kom att betraktas som den ryska nationaloperan framför andra. År 1842 fullbordade han ännu en opera, Ruslan och Ludmila (efter Pusjkin), som också blev populär, om än inte i samma grad som den förra. Uvertyren till Ruslan och Ludmila är uppskattad som fristående orkesterstycke. Operan bygger på en folksaga om furstedottern Ludmila som under sitt bröllop med den tappre riddaren Ruslan blir bortrövad av en trollkarl. Ruslan tar upp jakten och efter diverse äventyr i Finlands skogar, Kaukasiens berg och Persiens dalar anländer han till trollkarlens trädgård och befriar Ludmila. SVEN KRUCKENBERG

VIOLINKONSERT D-MOLL OP 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto Sibelius Violinkonsert från 1904 blev en av 1900-talets mest spelade. Tonsättaren ledde själv uruppförandet i Helsingfors 8 februari 1904 med Viktor Novácek som solist. En slutlig version uruppfördes i Helsingfors 12 mars 1906 av Robert Kajanus med lettländaren Herman Grewesmühl som solist och därpå av Richard Strauss med Berlin-filharmonikerna 19 oktober 1906, nu med tjecken Karel Halir som solist. Stycket blev världskänt främst via 1930-talsinspelningen med Jascha Heifetz. Men början var kärv. I dagboken skrev Sibelius i februari 1914: "Violinkonserten utskälld i samtliga blad. Sic itur ad astra." Vergilius-citatet ("Så går man mot stjärnorna") var ironiskt. Särskilt rysk kritik var skarp: "Musiken är av andra, rentav tredje klass." Solisten "förmådde inte göra något av tomhet". Kritikerna kände inte längre igen den unge Sibelius. Konserten inledde vad som kallats hans andra period, med en metafor lånad av Proust: "En ny stil trädde fram ur tystnaden och natten, omgiven av en kärv stillhet, på ytor plana och oändliga som havet." Själv sade Sibelius: "Mitt inre: mera polyfoni och koncentration." Detta skedde parallellt med en ny finsk arkitektsträvan, särskilt hos Sibelius vän Eliel Saarinen, bort från jugendstilens näckrosornament, mot en impressionistiskt färgad "free-flowing space" i Frank Lloyd Wrigths tappning. I Sibelius musik svängde allt runt "den förbannade (d.v.s. härliga) violinkonserten", som han skrev ivrigt påhejad av konsertmästaren i Helsingfors Willy Burmester. I premiären ersattes dock denne av violinläraren vid Helsingfors Musikinstitut Viktor Novácek. Sibelius började planera konserten redan 1899. På hösten 1903 meddelade han att konserten skulle tillägnas Burmester. Han arbetade dag och natt och spelade upp de aldrig sinande motiven på sin violin, medan svårigheterna för solisten hopades. Han hade ju själv drömt om virtuoskarriär. Den i Berlin verksamme Burmester måste dock avstå från premiären som Sibelius av finansiella skäl flyttat från Berlin till Helsingfors, och ersättaren Novácek var inte uppgiften vuxen. Kritiken fann att konserten strandade på en konventionell virtuositets blindskär - men med plus för långsamma satsen. Sibelius insåg att stycket måste omarbetas, komprimeras och lättas upp. Efter nya uruppförandet befanns konserten ha symfoniska mått. Den djupt kränkte, åter förbigångne, Burmester framförde dock aldrig konserten. Däremot fick den ursprungliga versionen en senkommen äreräddning i Lahtis-versionen med Leonidas Kavakos, framförd och inspelad 1991. Konserten igenom står solisten i centrum, alltifrån upptaktens tema av dorisk prägel i ett organiskt växande. Till och med första satsens solokadens, fylld av dubbelgrepp, skalor och drillar, ingår i en arkitektonisk helhet. Andra satsens hjärtevarma skönhet har ändrats minst från originalet. I finalen turas orkester och solist om att utveckla motiven till de sista takternas seger över mörkret. Från tonsättarens 100-årsjubileum 1965 ordnar Sibelius-samfundet vart femte år en internationell violintävling i tonsättarens namn, med konserten som obligatoriskt inslag. Rolf Haglund

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) JAZZSVIT NR 2 Marsch Dans nr 1 Dans nr 2 Liten polka Lyrisk vals Vals nr 1 Vals nr 2 Final Sjostakovitj är i dag förmodligen mest känd för sina stora symfonier men han var oerhört produktiv på en mängd olika områden. Han skrev till exempel musik till en rad baletter och filmer. På 1950-talet satte okända kolleger till Sjostakovitj samman korta stycken ur denna omfattande musik till en "svit för varietéorkester", även kallad Jazzsvit nr 2. Här handlar det inte om det vi vanligtvis känner igen som jazz utan mer om dans- och underhållningsmusik. Sviten var länge bortglömd och återupptäcktes inte förrän på 1980-talet. Uruppförandet skedde av Mstislav Rostropovitj och London Symphony den 1 december 1988. Ursprungen till Liten polka, Lyrisk vals och Vals nr 2 är ej kända men de övriga styckena är hämtade från följande filmer och baletter: Marsch och Final från filmen Korzinskinas äventyr (1940), Dans nr 1 från filmen Bromsen (1955), Dans nr 2 från baletten Den klara bäcken (1935) och Vals nr 2 från filmen Den första grupperingen (1956). Vals nr 2 användes även som öppnings- och avslutningsmusik i Stanley Kubricks film Eyes Wide Shut (1999). STEFAN NÄVERMYR

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Han är sedan tidigare chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och från och med denna säsong förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Santtu-Matias Rouvali studerade vid Sibelius-akademin och debuterade med Finska Radions symfoniorkester vilket snabbt ledde till engagemang i Norden och andra delar av världen. Som en del av hans första internationella framträdanden var Santtu-Matias Rouvali en av dem som valdes ut till Dudamel Fellowships dirigentprogram med Los Angeles Philharmonic. När han återvände till den orkestern blev det en av säsongens höjdpunkter. Debuterna med Minnesota Symphony Orchestra och Cincinnati Symphony Orchestra blev också stora framgångar. Santtu-Matias Rouvali har regelbundna samarbeten med flera orkestrar i Europa, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslofilharmonin och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin. Han besökte senast Göteborg i september då han dirigerade Sibelius Kullervo. Framöver kommer han bland annat att dirigera Gewandhausorkestern i Leipzig och Münchens filharmoniker. Han har tidigare dirigerat opera i Tammerfors, Verdis Ödets makt, och ska 2018 uruppföra en ny opera av Olli Kortekangas.

"Hennes obändiga, sökande intelligens står utom all diskussion, förenad med en virtuositet som låter henne förvandla sitt instrument till tusentals olika roller i ett drama till vilket endast hon har manuskriptet." (The Times) Violinisten Patricia Kopatchinskajas mångsidighet är uppenbar i hennes varierade repertoar som spänner från barock och klassiskt, ofta spelat på natursträngar, till nya beställningsverk och nytolkningar av moderna mästerverk. Denna säsong har hon spelat Peter Eötvös andra violinkonsert DoReMi med Sydvästtyska radions symfoniorkester med tonsättaren som dirigent och framträtt i nya Elbfilharmonin i Hamburg när konserthuset invigdes. Hon gör också sin debut hos Rotterdams filharmoniker med Sibelius violinkonsert och återvänder till London Philharmonic Orchestra och dirigenten Vladimir Jurowski för konserter i London och New York. Hon spelar också Ligetis krävande violinkonsert med tre orkestrar, inkluive Berlins filharmoniker och Sir Simon Rattle. Dessutom är hon Artist in Residence hos inte mindre än fyra institutioner: Berlins konserthus, Luzernfestivalen, Wigmore Hall samt sommarfestivalen i Kissingen. Hon turnerar också i Europa med Luxemburgs filharmoniker samt Wiens symfoniker och Teodor Currentzis orkester MusicAeterna. Bland hennes inspelningar finns musik av Kantcheli med Gidon Kremer och Kremerata Baltica, Schumanns violinkonsert med Kölns radioorkester och Heinz Holliger samt Tjajkovskijs violinkonsert med MusicAeterna och Teodor Currentzis. Hennes inspelning med violinkonserter av Bartók, Ligeti och Eötvös (nr 1) utsågs till årets skiva 2013 av Gramophone.