Stäng
Meny
fre
29
mar
Kl 18.00
Flera datum

Stravinskys försvunna verk

Göteborgs Symfoniker, Santtu-Matias Rouvali dirigent, Jennifer Koh violin

Stravinskys försvunna verk

Göteborgs Symfoniker, Santtu-Matias Rouvali dirigent, Jennifer Koh violin

”En av våra mest eftertänksamma och intensiva artister”. Så skrev New York Times om den experimentlystna violinisten Jennifer Koh som brinner för den samtida musiken.

Här är hon solist i Esa-Pekka Salonens hyllade violinkonsert som erhöll det prestigefyllda Grawemeyerpriset på 100 000 dollar 2012. Ett medryckande och strömlinjeformat verk som sammanfattar hans mångåriga musikverksamhet i Los Angeles.

2016 återupptäcktes ett verk av Stravinsky i ett notbibliotek i St Petersburg. Det var ett stycke sorgemusik han skrev till en minneskonsert för sin lärare Rimskij-Korsakov, Funeral Song, som har kallats den saknade länken mellan Feu d’artifice och Eldfågeln. Stravinsky skrev profetiskt i sina memoarer: ”Jag önskar att någon i Leningrad kunde leta efter noterna för jag är nyfiken på hur jag komponerade just före Eldfågeln.”

Under dessa år på 1910-talet var Stravinsky enormt kreativ i samarbetet med Ryska baletten i Paris. Eldfågeln följdes av Petrusjka och sedan kom mästerverket Våroffer – 1900-talets kanske viktigaste och mest berömda orkesterverk. Inspirerad av den ryska vårens våldsamma inträde komponerade han musik som var lika djärv som nyskapande – något liknande hade aldrig tidigare hörts.

Denna orkesterexplosion med sina mystiska passager upphör aldrig att fascinera, här under ledning av Symfonikernas chefdirigent Santtu-Matias Rouvali.

Introduktion till konserten

Kostnadsfri introduktion i Stora salen en timme före konsertstart med musiker ur Symfonikerna.

Program


Stravinsky Funeral Song
12 min

Igor Stravinsky (1882-1971) FUNERAL SONG Förlaget har döpt Stravinskys nyupptäckta stycke till Funeral Song, men kanske hade franskans Chant funèbre ("begravningssång") passat bättre från den ryska originaltiteln - franskan var ju av tradition Rysslands andraspråk. Stycket framfördes första och enda gången vid en minneskonsert i St Petersburg för den högst betydande ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov, den 17 januari 1909, ett halvår efter tonsättarens död. En hyllning från Stravinsky till läraren som betytt så mycket för hans utveckling. Stravinsky har själv målande beskrivit stycket: "Alla soloinstrument i orkestern defilerar förbi graven och lägger vart och ett ner sin egen melodi som en krans." Tonsättaren fick själv aldrig höra stycket igen efter det första framförandet, vilket han beklagade. Han skattade det högt: "Det bästa av mina verk före Eldfågeln." Funeral Song försvann i tumultet under ryska revolutionen även om Stravinsky anade att noterna bevarats i något av St Petersburgs orkesterbibliotek. Och hans aningar besannades: när Rimskij-Korsakov-konservatoriet 2015 skulle flytta sina samlingar upptäcktes Funeral Song längst bak i ett rum så fyllt med noter att man inte kunnat komma åt det som låg bakom. "Återuruppförandet" skedde den 2 december 2016 av Valery Gergiev och Mariinskijteaterns orkester. STEFAN NÄVERMYR


Salonen Violinkonsert
30 min

ESA-PEKKA SALONEN (f 1958) VIOLINKONSERT I. Mirage II. Puls I III. Puls ll IV. Adjö Jag skrev min violinkonsert mellan juni 2008 och mars 2009. Nio månader, lika länge som en graviditet. En vacker tillfällighet. Jag valde att täcka ett så omfattande uttrycksfält som möjligt under konsertens fyra satser: från det virtuosa och pråliga till det aggressiva och brutala, från det meditativa och stillastående till det nostalgiska och höstlika. Leila Josefowicz visade sig vara en fantastisk medarbetare i denna process. Hon har inga begränsningar, vet ej vad rädsla är och hon uppmuntrande mig ständigt att utforska områden dit jag inte var säker att jag vågade gå. Som ett resultat av den processen är denna konsert lika mycket ett porträtt av henne som det är min privata berättelse, ett slags summering av mina erfarenheter som musiker och människa i den avgörande 50-årsåldern. I. Mirage (Hägring) Violinen inleder ensam, som om musiken redan pågått ett tag. Klocklika klanger kommenterar den virtuosa inriktningen här och där. Plötsligt zoomar vi in till största förstoring: violinens öppna strängar fortsätter klinga, men förstärkta; den lätta lekfullheten har ersatts av en extrem närbild av strängarna som nu spelas av cellor och basar; ljudet är mörkt och genljudande. Utzoomning, och efter ett tag åter inzoomning. Den tredje närbilden leder till recitativet. Soloviolinen spelar en utsmyckad melodisk linje som leder till en omöjligt snabb musik. Jag zoomar ut igen precis i slutet, denna gång rakt upp i luften. Violinen följer. Slutligen stoppar alla rörelse på tonen D, vilken leder till… II. Puls I Allt är stilla, orörligt. Jag föreställde mig ett rum, tyst: allt du kan höra är hjärtslagen från en människa vid din sida i sängen, i djup sömn. Du kan inte sova, men där finns ingen oro, enbart några blida, vaga tankar i sinnet. Till slut ses solens första strålar genom gardinerna, här representerade av flöjten. III. Puls II Pulsen är inte längre ett hjärtslag. Musiken är bisarr och urban, mycket nära populärkulturen med spår av (syntetisk) folkmusik. Violinen pressas fysiskt till sina gränser. Det finns något väldigt kaliforniskt i allt detta. Ett leve för yttrandefriheten. Och tack, kompisar! IV. Adjö Detta är inget farväl till något särskilt. Det är mer besläktat med naturens grundläggande process, av något som når sitt slut och något som föds ur det gamla. Givetvis består denna musik av en stor del nostalgi, och några av hela orkesterns utbrott är nästan våldsamma, men jag försökte att belysa den inre harmonin. Inte med stora gester men med ljus. När jag hade skrivit styckets allra sista ackord kände jag mig förvirrad: varför låter det sista ackordet - och bara det - helt annorlunda än all annan harmonik i stycket? Som om det hörde till en annan komposition. Nu tror jag att jag har svaret: ackordet är början på något nytt. ESA-PEKKA SALONEN


Paus
25 min


Stravinsky Våroffer
33 min

IGOR STRAVINSKY (1882 -1971) VÅROFFER Tillbedjan av jorden Offret De bilder som låg till grund för uppsättningen av Våroffer med Ryska baletten - De unga flickornas dans, Ritualen av de rivaliserande stammarna, Jordens dans, Glorifieringen av de utvalda, med flera - har starka, rituella teman som kanske i sig räckte för att provocera publiken som kom till premiären på Théâtre des Champs-Elysées den 29 maj år 1913. Som bekant blev föreställningen ett fiasko utan dess like. Det finns många förklaringar till detta; att det var den franska publiken som var "svårköpt" eller koreografen som var orutinerad och kanske inte en av de mest begåvade, att musiken var för repetitiv och uppfordrande. Publiken gick bärsärkagång medan dirigenten plikttroget slog sig igenom verket från den första till den sista takten. Det intressanta är att försöka förstå vad det var i den här uppsättningen av Våroffer som fick publiken att ge efter för så starka känslor. Och hur tar det sig uttryck när vi känner oss trängda, när vi inte förstår? Hur kändes det att vara publik och tumla ut ur konsertsalen efter en sådan upplevelse? På en konsert i början på 1990-talet i Stockholm uppfördes ett verk av en nu levande engelsk tonsättare. Mitt i verket hände något, en monoton klang hakade upp sig och fortsatte entonigt att upprepas under allt längre och längre tid. Publiken började vrida sig i sina bänkar, efter en stund började bu-rop sprida sig i konsertlokalen följt av handklappningar och positiva bifall. Allt eftersom klangen fortsatte att hacka sig fram växte konflikten mellan de som gillade och de som inte gillade, fokus flyttades från musiken till det som hände i publiken som till sist var en hårsmån från att ge sig på varandra rent fysiskt. Då fortsatte musiken plötsligt att flöda, precis som att skivan verkligen hade hängt sig, som att någon lyft på pickupen och satt ner den igen lite längre fram i verket. Man återgick till ordningen med en abstrakt känsla av att inget hänt, lätt skärrad över sin egen och de andras oväntade reaktioner. Vad som provocerar folk är inte alltid så lätt att förutse. Med ett egentligen ganska enkelt grepp hade tonsättaren väckt ett sådant känslosvall. I Stockholmsfallet kunde man nog ganska bestämt se att tonsättarens avsikt var just att provocera. I Stravinskys fall var det sannolikt helt omedvetet från både tonsättaren och koreografen att Våroffer skulle kunna starta ett sådant upplopp. I dag tar vi till oss Stravinskys Våroffer med stor respekt. Det är musik som nu egentligen ligger väldigt rätt i tiden med sitt rytmiska, drivande tema, sin energi och abstrakta och konkreta skönhet. Och vi vet idag att trots fiaskot vid premiären 1913 så har Våroffer gått till historien som ett av 1900-talets viktigaste verk. YLVA BENTANCOUR


Medverkande


Göteborgs Symfoniker

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.


Santtu-Matias Rouvali Dirigent

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Förra säsongen turnerade Santtu-Matias Rouvali framgångsrikt med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder och i februari 2019 åker han med orkestern samt pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger på turné i Tyskland. Santtu-Matias Rouvali samarbetar regelbundet med ett flertal orkestrar i Europa och USA, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo filharmoniker, Bambergs symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Minnesota Orchestra och Detroit Symphony Orchestra. Nyligen utkom en dubbel-cd där Santtu-Matias Rouvali dirigerar violinkonserter av Bernstein, Korngold och Rozsa med Baiba Skride som solist. De har tidigare givit ut en rosad inspelning av Nielsens och Sibelius violinkonserter med Tammerfors stadsorkester. Ett flertal inspelade konserter med Santtu-Matias Rouvali och Göteborgs Symfoniker finns på gsoplay.se.


Jennifer Koh violin

Den amerikanska violinisten Jennifer Koh är känd för sin lyriska briljans och bländande virtuositet. Redan som elvaåring gjorde hon debut med Chicagosymfonikerna och har sedan dess framträtt med många av världens ledande orkestrar, bland andra Los Angeles och New Yorks filharmoniker, BBC National Orchestra of Wales, Baltimore Symphony Orchestra, Saint Louis Symphony och Cleveland Orchestra. Jennifer Koh har en uttrycklig strävan att utvidga vår tids violinrepertoar och beställer kontinuerligt nya verk. Hon har gjort mer än 70 uruppföranden och ses ofta som solist i verk av tonsättare som Kaija Saariaho, John Zorn och Esa-Pekka Salonen. Nyfikenheten och en förmåga att skapa nya kreativa sammanhang har resulterat i en rad projekt som sätter musiken i ett samtidsperspektiv. Bland de kritikerhyllade satsningarna återfinns teman som The New American Concerto som utforskar violinkonserten som fenomen, Limitless med helt nyskriven musik, Bach & Beyond där hon sammanför Bach med nyskriven musik och videoinstallationer, och Off Stage, en bakom kulisserna-serie om livet som solist tillgänglig på YouTube där hon i tre filmer berör kreativitet, samarbeten och att ta hand om sin kropp. Hon är också konstnärlig ledare för arco collaborative, en konstnärsledd ideell organisation som strävar efter att genom musik skapa en bättre dialog med omvärlden och en större förståelse för vår tid.


Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Välj vilka listor du vill prenumerera på:


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev