Stäng
Meny
fre
16
Mar
Kl 19.00
Flera datum

Symfonikerna på turné

Konserter i Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik.

Symfonikerna på turné

Konserter i Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik.

Göteborgs Symfoniker, chefdirigent Santtu-Matias Rouvali och pianisten Hélène Grimaud gästspelar i Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik 10-18 mars 2018. Följ med på turnén i Symfonikernas blogg.

Hélène Grimaud är Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker 2017-2018 och Santtu-Matias Rouvali är orkesterns nytillträdde chefdirigent.

Program


Strauss Svit ur Rosenkavaljeren
21 min

RICHARD STRAUSS (1864-1949) SVIT UR ROSENKAVALJEREN Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring kom över partituret till Tristan och Isolde av just Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på många sätt. Å ena sidan hade han talang för "galen" musik med starka inslag av ironisk humor och å andra sidan för realism och mer eller mindre naiv programmusik; han kunde skildra "en tesked i toner". Och allt där emellan. Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna med något slags vansinne, som ett klingande virus. Det var modigt komponerat i början på 1900-talet och frågan är hur man går vidare efter en sådan bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan. Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. Librettot - som skrevs av den tyske poeten Hugo von Hofmannsthal - var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet samt ungdomens naivitet och styrka är bärande element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. Det är verkligen icke-provokativt - samtidigt som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne ringar in de intriger som utspelar sig på scenen - då anar man en underton av ironi och lust att förvränga. Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men själva aningen väcker just i sin otydlighet så många målande associationer. Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En man som gärna raljerade med samtiden, både när han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre provocerande verk som Rosenkavaljeren. Vad kan vara mer passande som beskrivning av denna dubbelbottnade personlighet och hans musikaliska produktion än hans egen formulering: "Det värsta är att det är jag som har satt igång hela eländet". Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. Kvällens svit är sammansatt av sex satser just för detta tillfälle. YLVA BENTANCOR


Beethoven Pianokonsert nr 4
34 min

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 4 G-DUR OP 58 Allegro moderato Andante con moto Rondo: Vivace Fjärde pianokonserten ställer oss inför en Beethoven på helt nya vägar, karakteriserade av att han (offentligt) uruppförde den vid sin berömda fyra timmar långa akademi i den helt utkylda Theater an der Wien 22 december 1808. Mastodontprogrammet omfattade "Pastoralsymfonin" (nr 6), arian Ah! perfido, Gloriasatsen ur C-durmässan, fjärde pianokonserten med Beethoven själv som solist och efter en paus Symfoni nr 5, Sanctus- och Benedictussatserna ur mässan, en pianoimprovisation av Beethoven och till sist Körfantasin. Särskilt de båda symfonierna antyder hans vilja att berätta i musik, i viss mån programmusikalisk men än mer i en poetisk avsikt att inordna musiken i en större konstnärlig helhetssyn. Men först efter Wellesley-professorn Owen Janders stora undersökning av särskilt andantesatsen - Beethoven's Orpheus in Hades, i tidskriften 19th Century Music 1985 - riktas ljus på pianokonsertens centrala roll i sammanhanget. Han visade där betydelsen av Ovidius kring sekelskiftet 1800 återupptäckta Metamorfoser för hela den gigantiska konsertplanen 1808. Hela Pianokonsert nr 4 var enligt Jander inspirerad av Orfeus-mytens tre episoder: hur Orfeus med sin sång betvingar de vilda djuren, hur han förgäves söker hämta Eurydike från underjorden, och hur han dödas av de rasande menaderna, allt återberättat i de tre satserna. Första satsens fem första takter för solopiano skulle gestalta hur Orfeus före sin sång slår an strängarna på sin lyra, medan stråkarnas stilla entré motsvarar musikens effekt på lyssnarna. Finalen åskådliggör hur menaderna eller backanterna i sin vilda vrede sliter sönder Orfeus sedan de först med "tibia, cornu, timpanaque" (blåsinstrument, horn och slagverk) överröstat klangen av hans lyra som gjorde honom osårbar. Jämte de i takt 32 introducerade två trumpeterna och pukorna bidrog det vid denna tid nyutvecklade fortepianot till den våldsammaste, mest upprörda, högljudda finalsatsen i hela konsertlitteraturens historia. Central sats var dock enligt Jander den andra, som han kallar Beethovens märkligaste experiment på programmusikområdet. Redan för 150 år sen uppmärksammade musikforskaren Adolf Bernhard Marx hur pianotranskriptionen av Hades-scenen i Glucks Orfeo påverkat satsen. 1803 hade Beethoven anskaffat ett fortepiano med tredubbel stränguppsättning och una-corda-pedal med helt nya klangmöjligheter. Därmed hade han fått möjlighet att gestalta furiernas vildhet i Hades (på trippelsträngarna) gentemot Orfeus milda sång (på enkelsträng). Därmed var det möjligt att gestalta ett förbluffande detaljerat program. Satsens första 46 takter fångade därmed inte bara Ovidius dialog mellan furierna och Orfeus som Gluck gestaltat den. Ord för ord kunde texten till en Orfeus-opera av Beethovens nära vän Friedrich August Kanne överföras på konserten. Lika talande för Janners tes är hur tre olika orkestertyper används i konserten, i sats 1 stråkar och träblås, i sats 2 ren stråkorkester och i sats 3 fullt uppbåd med trumpeter samt pukor. ROLF HAGLUND


Paus
25 min


Sibelius Symfoni nr 1
40 min

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 1 E-MOLL OP 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante (ma non troppo lento) Scherzo: Allegro. Lento (ma non troppo). Tempo 1 Finale (Quasi una fantasia): Andante. Allegro molto Det kan verka märkligt hur ryskt Jean Sibelius första symfoni från 1899 låter. Han hade redan varit ute på sina resor i Finland då han sökte efter karelska visor och runosånger - resultaten hade kunnat höras i verk som Kullervosymfonin och Lemminkäinensviten. På många vis var han utpekad som den nationella befrielsekraften i musiken, även om det är först med andra symfonin som detta slog igenom fullt ut. Men kanske är det snarast ur ett svenskt perspektiv ryskheten hörs märklig. 1809 fick Sverige avträda Finland till Ryssland efter förlust i finska kriget. Det kan vara värt att minnas att förhållandena i Finland inte var sämre under ryskt styre än under svenskt. Vissa finska historiker säger att det till och med var bättre. Däremot blev det mycket svåra tider när generalguvernören Nikolaj Bobrikov tillträdde 1898. Finland skulle nu inlemmas i det ryska väldet och motsättningarna eskalerade därför mycket snabbt. Då hade Finland hunnit präglas av det ryska, samtidigt som det rått en relativt stor politisk frihet. Så därför är det alls inte konstigt att inledningens klarinettsolo, som ligger så nära något Tjajkovskij kunnat skriva, pekar klart österut - men ingen annan än Sibelius hade vid den här tiden låtit endast en pukvirvel ligga under. Välkänt är Sibelius uttalande att det var mycket i Tjajkovskij som han kände igen i sig själv, och det hörs påtagligt både i den högspända fortsättningen på satsen - i den atmosfär som växer fram i andantet - och i den febriga finalen. Däremot pekar scherzot mot linjen från Beethoven till Bruckner. Men ändå är det Sibelius. Själva sammanförandet av det omaka paret Bruckner-Tjajkovskij skapar originalitet. Likaså modet att hålla fast vid en rörelse trots dess begränsning - lyssna i inledningssatsens genomföring på de märkliga kromatiska slingorna i träblåset som sedan kombineras med tematisk sång i stråket. Om det i scherzot finns harmoniska paralleller till Bruckner är själva rörelsemönstret ett annat. Och även om Sibelius själv vittnat om hur viktig Tjajkovskijs "Pathétique"-symfoni var är det inte ryssens kapitala resignation som utgör grundstämningen i symfonin, utan något kärvare, bittrare. Ja, tonen finns här. Sibeliustonen. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD


Medverkande


Göteborgs Symfoniker

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.


Santtu-Matias Rouvali Dirigent

Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali ny chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har redan en internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Han är sedan tidigare chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och från och med denna säsong förste gästdirigent för Philharmonia Orchestra i London. Santtu-Matias Rouvali studerade vid Sibelius-akademin och debuterade med Finska Radions symfoniorkester vilket snabbt ledde till engagemang i Norden och andra delar av världen. Som en del av hans första internationella framträdanden var Santtu-Matias Rouvali en av dem som valdes ut till Dudamel Fellowships dirigentprogram med Los Angeles Philharmonic. När han återvände till den orkestern blev det en av säsongens höjdpunkter. Debuterna med Minnesota Symphony Orchestra och Cincinnati Symphony Orchestra blev också stora framgångar. Santtu-Matias Rouvali har regelbundna samarbeten med flera orkestrar i Europa, bland dem Franska Radions filharmoniker, Oslo-filharmonin och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin. Han besökte senast Göteborg i juni då han dirigerade orkestern vid musiklägret Side by Side by El Sistema där även Symfonikernas förre chefdirigent Gustavo Dudamel medverkade. I somras gjorde han sina första konserter vid Verbierfestivalen i Schweiz och framöver kommer han bland annat att dirigera Gewandhausorkestern i Leipzig och Münchens filharmoniker. Han har tidigare dirigerat opera i Tammerfors, Verdis Ödets makt, och ska 2018 uruppföra en ny opera av Olli Kortekangas.


Hélène Grimaud Piano

Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Hon kommer att spela både kammarmusik samt pianokonserter av Ravel och Beethoven. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.


Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev