Göteborgs Konserthus Sibelius, Price och Gomez

ANTONIO CARLOS GOMES (1836-1896) UVERYR TILL IL GUARANY I dag betraktas väl Heitor Villa-Lobos som den ende tonsättaren från Brasilien som är någorlunda känd. Men mot slutet av 1800-talet var Antonio Carlos Gomes en högt skattad mästare. Naturligtvis mest i sitt hemland och för sin nationalromantiska femte opera Il Guarany (Garantin), som i sin omtumlande handling bland annat förbereder ett bestialiskt uppkok av hjälten Pery, en ädel vilde, som kannibalerna ur en fientlig indianstam planerar att äta upp - och guvernörens stiliga palats sprängs i slutscenen i småbitar med guvernören och de elaka spanjorerna kvar bland resterna. Men naturligtvis finns här också en ömsint och gastkramande kärlekshistoria, vars kontrahenter har släktskap i de fientliga lägren. Allt utspelas på 1500-talet. Av den brasilianske kejsaren Pedro II erhöll Carlos Gomes ett stipendium som möjliggjorde studier vid konservatoriet i Milano och det var där han skrev denna opera, med ett italienskt libretto, och uruppförandet ägde rum på La Scala i mars 1870 med så stor framgång att den inom kort även sattes upp på andra håll. Verdi såg operan ett par år senare och utropade att Carlos Gomes var ett sant musikaliskt geni! Att hans namn försvunnit beror till största delen på att han i huvudsak skrev stora operor och oratorier, det största flertalet på portugisiska. Uvertyren till Il Guarany kan sägas vara av potpurrimodell. Flera av de melodier som används återkommer längre fram i operan. Den högtidliga inledningen skildrar indianstammens åkallan av solen. Därpå hör man en scen mellan hjälten och hjältinnan. Den breda, uttrycksfulla melodi som sedan följer utgör bakgrunden till spanjorernas ränksmideri. Vi får även höra en kärleksduett innan uvertyren avrundas med en förkortad version av den inledande solhymnen. Gomes har fyllt sin opera med brasiliansk folkmusik, men också med för tiden typisk italiensk operamusik. Operan har i stort sett fallit i glömska, men spelades in på CD 1959 (ny upplaga 2015) och 1996 satte självaste Werner Herzog upp den på nytt i Bonn med bland andra Placido Domingo. STIG JACOBSSON

FLORENCE PRICE (1887-1953) SYMFONI NR 1 E-MOLL Allegro ma non troppo Largo, maestoso Juba Dance Finale 40 min Sedan flera år dammsuger såväl konserthus som skivbolag arkiven på orkestermusik av kvinnliga tonsättare, och det råder inget tvivel om att man hittat åtskilliga mer eller mindre bortglömda mästerverk. En av de mest spännande och imponerande är Florence Beatrice Price - inte minst därför att hon är den första färgade kvinnan som fått sin musik spelad av en betydande amerikansk orkester - det gäller just den nu aktuella Symfoni nr 1. Hon hörde till de miljoner afroamerikaner som flyttade från sydstaterna för en drägligare tillvaro längre norrut. Tidigt gav hon bevis på musikalisk begåvning och fick sin första musikaliska utbildning av mamman. Men därefter fanns ingen lärare att hitta i Little Rock som åtog sig att undervisa en svart flicka. Hon skrevs därför in i New England Conservatory i Boston där hon tog examen 1903 och sedan fortsatte studera för dess direktör, George Chadwick. Efter att färdigutbildad ha återvänt till Little Rock och gift sig flyttade hon 1927 vidare till Chicago efter många omtumlande rasupplopp. Hon hade drivit en egen pianoskola och vann flera priser i tävlingar för färgade musiker. Detta gav henne ett betydande anseende och hon stöddes av musikpersonligheter som den välbekanta sångerskan Marian Anderson, med vilken hon ofta samarbetade. Hon komponerade sannolikt fyra symfonier, men den andra har aldrig spelats eller ens hittats. Den första symfonin tilldelades första pris ($500) i en nationell tävling och uruppfördes i Chicago under stadens Century of Progress International Exhibition i juni 1933. Under den här tiden undervisade Antonín Dvo?ák i komposition vid konservatoriet i New York och han pläderade för att amerikanska tonsättare borde ta till vara såväl ursprungsbefolkningens som den färgade befolkningens musikaliska traditioner. Detta passade Price utmärkt och hon använde sig såväl av spirituals som folkliga danser, men hon citerade aldrig utan gjorde bara ganska tydliga anspelningar. Symfonin är klassiskt upplagd med de traditionella fyra satserna. Först ett brett allegro i sonatform, därpå ett largo med ett koralaktigt tema som mestadels spelas av en väl sammanhållen kör av bleckblåsinstrument. Som scherzo har hon lagt en mer lättsam "juba", en sorts dans med ursprung från slavplantagen, då framförd med fotstamp och slag på bröstet. Finalen sveper förbi med stor energi. STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato (satserna tre och fyra spelas i en följd) Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

Orkesterns kärna utgörs av studenterna vid den tvååriga internationella masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet. Utbildningen är unik i sitt slag och bedrivs i samverkan med Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan. I orkesterprojekten ingår även studenter från kandidatutbildningen i klassisk musik - ett treårigt program där studenten fokuserar på kammarmusikspel och individuell utveckling på sitt instrument. Ibland inbjuds studenter från andra musikhögskolor att delta i och komplettera orkestern. Konstnärlig ledare för University of Gothenburg Symphony Orchestra är Henrik Schaefer. Varje läsår gör University of Gothenburg Symphony Orchestra åtta orkesterproduktioner med sammanlagt omkring 15 offentliga konserter. Till dessa engageras internationellt välkända dirigenter och solister. På senare tid har Anja Bihlmaier, Eva Ollikainen, ShaoChia Lü, Olaf Henzold, Patrik Ringborg, Tobias Ringborg, Michel Tabachnik och Steven Sloane gästat orkestern. Bland solisterna märks pianisterna Roland Pöntinen och Christian Zacharias, violinisterna Malin Broman och Antje Weithaas, trumpetaren Tine Thing Helseth samt sångerskan Kristina Hansson. Orkestern samarbetar också varje år med operautbildningen vid Högskolan för scen och musik. University of Gothenburg Symphony Orchestra är en ambassadör för Göteborgs universitet som stöder konsert- och turnéverksamheten.

Dirigenten Henrik Schaefer är konstnärligt ansvarig för masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är sedan 2013 musikalisk ledare för GöteborgsOperans orkester där han bland annat dirigerat operor av Mozart, Humperdinck, Richard Strauss samt baletter av Stravinsky. Henrik Schaefer är även altviolinist och har ett förflutet som yngste orkestermedlemmen någonsin i Berlinfilharmonikerna. Samma orkester ledde han vid flera tillfällen som Claudio Abbados assistent. Under de senaste åren har han varit en flitig gäst hos svenska orkestrar. Under 2011 genomförde han hela Nibelungens Ring av Wagner på Wermland Opera i Karlstad där han även var chefdirigent. Henrik Schaefer har bland annat gästat operahusen i Leipzig, Rouen, Chemnitz, Seoul och Hongkong samt Opera Hedeland och NorrlandsOperan. Som konsertdirigent har Henrik Schaefer samarbetat med orkestrar som Tokyos symfoniorkester, Stuttgarts filharmoniker, Metropolitanorkestern i Tokyo, New Japan Philharmonic, Nederländernas filharmoniker och Hongkongs filharmoniker.