Göteborgs Konserthus INSTÄLLT: På begäran: Vikingur Ólafsson

JEAN-PHILIPPE RAMEAU (1683-1764) UR SVIT E-MOLL Le Rappel des Oiseaux Rigaudon I - Rigaudon II et Double Musette en rondeau. Tendrement Tambourin La Villageoise. Rondeau Gigue en Rondeau I Gigue en Rondeau II Jean-Philippe Rameau föddes i Dijon där hans farfar och far varit organister. Själv väntade han till 18-årsåldern innan han bestämde sig för att gå i deras fotspår. När han 1722 slog sig ner för gott i Paris hade han redan hunnit verka som organist runt om i landet, Hans rykte var inte klanderfritt: han anklagades för att ha brustit mot sina förpliktelser och att ha valt att spela i de mest otrevliga registren, och krama alla tänkbara dissonanser ur dem - och att aldrig komma till punkt. I Paris studerade han musikteori och gav även ut egna teoretiska skrifter som uppskattades. Samtidigt komponerade han kantater och kammarmusik. Men under sina sista 30 levnadsår ägnade han sig nästan uteslutande åt musik för teatern. Det blev älskvärda pastoraler, komedier, ståtliga baletter och lyriska tragedier. Med facit i hand måste han räknas in bland de riktigt stora barocktonsättarna, praktiskt taget jämnårig med Scarlatti, Telemann, Bach och Händel. 1745 utnämndes han till Ludvig XIV:s hovkompositör och därmed fick han en ledande ställning i franskt musikliv. Jämförd med den tidigare Couperin gav han musiken ett rejält kliv framåt, inte minst i sina många verk för tidens klaverinstrument. Det blev bland annat en rad flersatsiga sviter där stiliserade danssatser växlar med genrebilder, däribland hans allra första svit, den i e-moll. Att "Fåglarnas uppställning" handlar om våra bevingade vänner kan man knappast undgå att lägga märke till. Hans Tambourin finns också i orkestral version och torde vara ett av hans mest populära verk. I den avslutande "Byflickan" får man en sorts sammanfattning av hela sviten. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) DANSE "TARANTELLE STYRIENNE" Tarantelle styrienne publicerades 1891 och dess titel är något av en motsägelse. En Tarantella är en ganska våldsam italiensk dans i 6/8-takt, medan "styrienne" syftar på den österrikiska provinsen Steiermark där föregångaren till valsen, det vill säga Ländlern, i 3/4-takt var särskilt populär. I sitt verk kombinerar Debussy dessa båda inspirationskällor. Men Debussy insåg uppenbarligen att titeln kunde väcka frågor, så när han reviderade verket 1903 fick det den enklare titeln Danse. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) THE SNOW IS DANCING ur CHILDREN'S CORNER Den charmiga sviten Children's Corner skrevs 1906-1908, och blev en serie miniatyrer inspirerad av barndomen, speciellt Debussys då treåriga dotter Chouchou. Eftersom hon hade en engelsk guvernant valde Debussy att ge alla de små styckena engelska titlar. Det är snarare musik om barn, än för barn, och absolut alltför svårspelad för att spelas av barn. I The Snow is Dancing dansar snöflingorna utanför fönstret och skapar en kondenserad toccata. Tonsättaren hävdade själv att det är lika mycket en stämningsbild som en tonbild: "Den måste vara disig, sorgsen, monton". STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) ONDINE ur PRELUDIER BOK 2 Det är väl ingen tvekan om att Debussy stod i stor tacksamhetsskuld till Chopin. Båda skrev 24 preludier och tolv etyder. Debussy komponerade sina preludier i två omgångar som publicerades tolv och tolv. Den andra samlingen har betraktats som "modernare" och skrevs mellan 1910 och 1913. Här ingår som preludium nr 8 Ondine som skildrar sjöjungfruns äventyrliga jakt på lämpligt offer. Men hon tappar lusten och dyker ner till sitt slott i havsdjupet. Som så många gånger tidigare har Debussy inspirerats av en bild, en teckning av Arthur Rackham (känd för sina illustrationer av barnböckerna Peter Pan i Kensington Garden, Det susar i säven och Alice i Underlandet) som visar henne på havets botten omgiven av fiskar. STIG JACOBSSON

JEAN-PHILIPPE RAMEAU (1683-1764) UR SVIT D-DUR Les Tendres Plaintes. Rondeau Les Tourbillons. Rondeau L'Entretien des Muses La Joyeuse. Rondeau Les Cyclopes. Rondeau Rameaus svit i D-dur består av inte mindre än tio satser, och de varierar i speltid mellan en och nästan sju minuter. Det börjar med en kärleksfull klagan, en stillsam och meditativ betraktelse, som följs av ett längre variationsstycke med lantlig karaktär, men det sades att folk från Sologne gärna spelade korkade för att dölja sin fromhet och skarpsinnighet. Tredje satsens suckar föregår en glädjefull, och sedan en galen sats där de långa tonerna växlar mellan den vänstra och högra handen. På sjätte plats underhåller konstens muser varandra i en mycket lyrisk sats som kan få lyssnaren att tänka på någon målning av Watteau. Det är skrivet så att båda händerna håller sig nära varandra i mjukt register. I sjunde satsen har tonsättaren velat skildra hur dammoln virvlar omkring i den starka vinden - ett virtuost stycke där händerna överlappar varandra. I Cykloperna möter vi åskgudarnas nästan teatrala utbrott på ett speltekniskt sätt som Rameau var mycket stolt över och som han påstod sig ha uppfunnit (trots att Scarlatti redan varit inne på samma väg). Ordet Lardon skulle kunna översättas som bacon, vilket låter trevligare än späckremsa. Men ett kulinariskt stycke är det i all sin enkelhet. Så slutar sviten inte med överväldigande storslagenhet, utan tvärtom med en sats där vänsterhandens rytm antyder viss muskulär oförmåga. Det är också svitens kortaste sats. STIG JACOBSSON

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) POUR LE PIANO Prélude Sarabande Toccata Den tresatsiga sviten Pour le piano fick sitt första framförande 1902 och blev genast en stor framgång. Den mottogs tack vare sitt raffinemang som ett bevis på att Debussy var den franska kulturens framtidsman. Man hörde en strikt och koncentrerad musik utan alla litterära associationer. Och trots att tonspråket var modernt hade han blicken vänd mot en äldre tids musik, vilket inte minst är tydligt när man tänker på satstitlarna. I synnerhet i Prélude och Toccata gör Debussy tydliga anspelningar på för barocken tidstypiska spelsätt, men ändå inte regelrätta citat. Men när det gäller sarabanden, med sina för tiden mycket ovanliga harmonier, har man menat att Erik Satie kan ha varit en inspirationskälla. Sviten visar starka känslor, ibland nästan våldsamma, och långt ifrån hur man tänker sig Debussy. Hans studiekamrater vid konservatoriet karaktäriserade hans pianospel som vilt. STIG JACOBSSON

NADIA BOULANGER (1887-1979) TRE STYCKEN FÖR PIANO Nadia Boulanger växte upp i en synnerligen musikalisk miljö. Hennes gamle far, Ernest (1815-1900), var sånglärare och kompositör, främst av lättsamma operor. Redan som 20-åring hade han erövrat det attraktiva Rompriset med kantaten Akilles. Vid Pariskonservatoriet hade han den 43 år yngre ryska prinsessan Raisa Mysjetskaja som sångelev, och de gifte sig 1877. 1887 fick de dottern Nadia, som tilldelades andra pris i Rompristävlingen 1908 - hon kom att bli 92 år gammal och undervisade en lång rad av 1900-talets främsta tonsättare från hela världen i komposition. 1893 blev den 77-årige Ernest far till ytterligare en dotter, Lili, som först studerade för sin syster och därefter för Gabriel Fauré, och som 1913 tilldelades det årets Rompris! Hon blev den första kvinna som franska akademin ansåg vara värdig priset. Dessvärre var hon sjuklig och svag och var bara 24 år när hon rycktes bort i Crohns sjukdom. Nadia Boulanger skrev sina tre mycket korta pianostycken 1914. De är till sin karaktär anspråkslösa men med en ironisk glimt i ögat och ett oskuldsfullt vemod som för tankarna till liknande pianostycken av Stravinsky och Satie. Musik som trots sin enkelhet har ett känslomässigt djup. Som kuriosa kan nämnas att asteoriden 1181 har uppkallats efter Lili, och en krater på Venus efter Nadia. STIG JACOBSSON

MODEST MUSORGSKIJ (1839-1881) TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING Promenad Gnomus · Promenad · Det gamla slottet · Promenad · Tuilerierna · Bydlo · Promenad · Kycklingarnas dans i sina äggskal · Samuel Goldenburg och Schmuyle · Promenad · Torget i Limoges · Katakomber, Con mortuis in lingua mortua · Baba Jags hydda · Den stora porten i Kiev 1874 kunde man i St Petersburg beskåda en stor minnesutställning över konstnären och arkitekten Victor Hartmanns arbeten. Han hade gått ur tiden året innan, endast 39 år gammal. Tonsättaren Musorgskij, som var en av hans närmaste vänner, besökte utställningen och blev så djupt gripen av de minnen tavlorna väckte att han gick hem och skrev sin pianosvit Tavlor på en utställning. Han var så inspirerad att musiken fullbordades på mycket kort tid. Dessvärre publicerades inte musiken förrän fem år efter tonsättarens död, och riktigt populär blev den inte förrän Ravel orkestrerat den 1922. Sviten består verkligen av tonsatta målningar och några av dem finns fortfarande kvar. Det hela börjar med en "promenad", en melodi som i varierad form återkommer då och då mellan satserna och som förflyttar åskådaren mellan tavlorna. Promenaden har tolkats som ett porträtt av den fyllige tonsättaren själv när han vaggar fram på utställningen. Gnomus är en teckning som föreställer en nötknäckare i form av en leksaksfigur som knäcker nötterna med käften. Nötknäckaren tillverkades för den julgran som prydde Konstnärsklubben 1869. Det gamla slottet föreställer ett medeltida italienskt slott som det står en sjungande trubadur framför. I Tuilerierna möter vi barnen och deras sköterskor när de leker i den parisiska parken. Bydlo är en gammal polsk kärra med enorma hjul, dragen av oxar. Kycklingarnas dans i sina äggskal är en liten dräktskiss till en balett, Samuel Goldenberg och Schmuyle skildrar två polska judar, den ena rik och den andra fattig. På torget i Limoges möter vi franska kvinnor som lidelsefullt försöker pruta. "Med de döda på ett dött språk" presenterar en sorgesam variant på promenadtemat som föregår Katakomber, där man ser konstnären själv med lykta i handen vid nedgången till katakomberna i Paris. Baba Jaga var en häxa i rysk folklore som bodde i en hydda med fyra kycklingben - den kunde springa lika lätt åt alla håll. Här var Baba Jagas hydda gjord i form av en bordsklocka. Slutligen Den stora porten i Kiev, ett aldrig genomfört arkitekturprojekt till en äreport som i musiken byggs upp till ett äreminne av storslagna mått över den bortgångne vännen. När man hör denna grandiosa musik, får man lätt intrycket av att också konstverken var mästerliga. De bevarade bilderna visar emellertid att så inte alls var fallet. Det är tvärtom fråga om ganska enkla skisser och små tavlor. Det var snarare minnen och känslor som inspirerade Musorgskij - sannolikt hade han själv någon av Hartmanns målningar på sin vägg. STIG JACOBSSON

Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina båda första album med musik av Philip Glass respektive Johann Sebastian Bach (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019. Víkingur Ólafssons senaste album gavs ut i mars och innehåller musik av Debusssy och Rameau, musik han också spelar vid Göteborgskonserten. Säsongen 2019-2020 är han Artist in Residence i flera olika sammanhang, bland annat i Berlins konserthus där han gör 14 framträdanden i elva olika projekt. Han ger även den franska premiären av John Adams andra pianokonsert med Franska Radions filharmoniker under tonsättarens ledning samt framträder med Berlins Konserthusorkester och Christoph Eschenbach, Halléorkestern och Klaus Mäkelä, Hongkongs filharmoniker och Jaap van Zweden samt Islands symfoniorkester och Daníel Bjarnason.