Stäng
Meny

Mitt instrument: Mia Edvardson

Människan har hanterat sin sångröst sedan urminnes tider. Som instrument är det kanske mer utsatt och personligt än andra. Numera är tolv nyanställda sångare en del av Göteborgs Symfoniker. En av dem är Mia Edvardson.

Rekryteringen av sångare till den nybildade Göteborgs Symfonikers Vokalensemble klarades inte av på en fikarast. En första utgallring skedde 2016. Under två dagar, grillades sångarna med olika prov.

– Första dagen sjöng jag en obligatorisk lied av Mahler och fick själv välja ett stycke; det blev ett av Gösta Nystroem. I andra omgången fick vi göra ett ensembleprov och à vistaprov, som visar att man kan sjunga direkt från notbladet, berättar Mia Edvardson.
När hon fick beskedet att hon hade fått jobbet, var hon i Stockholm och repeterade med Radiokören.

– Jag blev så lättad och glad, hade siktat in mig på det här jobbet och ville verkligen ha det, berättar hon.

Nästa steg var två provproduktioner, och sedan ett provår för de tolv utvalda. Ett starkt minne var hyllningen till Kate Bushs musik i mars 2018, med sångerskorna Malin Dahlström och Jenny Abrahamsson.

– Vokalensemblen körade bakom solisterna och då var jag tacksam över min mikrofonvana. Malin Dahlström är precis som Kate Bush otroligt expressiv, hon var ju Kate Bush!

Jennie Abrahamsson och Malin Dahlström i A tribute to Kate Bush, våren 2018.Sedan maj 2018 är sångarna fast anställda på 20 procent. I höstas deltog de bland annat i Stravinskys opera Rucklarens väg under ledning av Barbara Hannigan och electronicaprojektet Komische Musik.

De ger egna konserter à capella och fungerar som en professionell grund för Göteborgs Symfoniska Kör.
Rösten är ett instrument som måste pysslas om precis som en träblåsares rör eller en flygel som stäms med jämna mellanrum. Före föreställningar och konserter krävs att man värmer upp, som en idrottsman. Men efter kvällar med intensiv och stark sång, måste också rösten ”lugnas ner”.

– Jag är ju sopran och sjunger ofta i höga lägen. Därför försöker jag ”värma ner”, gör glissandon, glissar ner, för att försöka landa i talrösten igen.

För att visa gör hon mmm-läten uppifrån och ner i talröstläget, i långa mjuka slingor.

 


En trappa i lägenheten ringlar sig ner till källarplan, till övningsrummet. På pianot står ett färgfoto av mormor Ebba, som hon ärvt pianot av. Pennor och några chockrosa sugrör trängs om utrymmet i en burk.

– När man sjunger genom ett sugrör dämpas lufttrycket på stämbanden, om det blir för hårt blir det slitsamt för rösten. Det fungerar bra, jag har alltid med mig några i väskan.

Tekniken har Mia Edvardson lärt av den amerikanska sångerskan och pedagogen Barbara DeMaio, som refererar till svensk forskning av Johan Sundberg och Sven Ternström vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, om hörsel, akustik och människoröstens anatomi. Avspänning är central för sångare, annars begränsas resonansen inuti huvudet av spända muskler utanpå halsen, i käken och i tungan.

– Vi klickade verkligen med varandra, hon var så bejakande. Jag arbetar både med avspänningsövningar och med stödet så att inte stämbanden pressas för mycket. Och så är det otroligt viktigt att sova ordentligt, annars påverkas rösten direkt.

I ett skåp med glasdörrar intill övningsrummet ligger mjuka, ulliga angoragarner insorterade färgvis. Här bor det en hängiven stickerska, som stickar en stund varje dag.

Ett alster är tröjan hon bär i ljust grått med ett vackert format ok över axlarna. Det är en typ av traditionellt mönster som uppstod under 1930-talet då hunger hotade i stenhuggarområdena i Bohuslän. Det kallas bohusstickning och under 30 år kunde kvinnornas stickande mota bort den värsta nöden i familjerna.

Men Mia Edvardson är inte bohuslänska, men väl östgötska från samhället Jursla. Det uttalas med ett sch-ljud och ligger en bit norrut från Norrköping. Sången var viktig för de tre syskonen, pappa Ingemar som sjöng i manskör och för mamma Agneta, aktiv i den lilla röda missionskyrkan i grannsamhället Åby.

– Hon hade hand om barnkören. Jag sjöng gärna solo, men var nog ganska busig och det var inte alltid så lätt för henne. Jag minns alla glada tanter i kyrkan och julstugan, då vi fick titta på film, åt godis och rulltårta med stark sylt. Men sen när jag var med i kören i stan var vi tvungna att ha strumpbyxor som kliade. Det var inte lika kul.

Stan var förstås Norrköping där hon började i musikklass och hade körsång på schemat. På kommunala musikskolan spelade hon lite fiol, piano och sjöng. Men blockflöjt var huvudinstrumentet.

– Lena Dahlström hette min lärare i blockflöjt. Vi sydde renässanskläder, lärde oss danser och fick resa till Riga och spela. Det var just när muren föll, så det var väldigt spännande. Men när jag började på Södra Vätterbygdens folkhögskola, fanns det ingen Lena Dahlström. Jag tappade intresset för blockflöjten och satsade på sång istället.

I vardagsrummet hänger två stora tavlor i gula toner, signerade svärfar Kurt Edvardson. På en av dem figurerar hon och hennes man Tobias, vända mot varandra.

Efter ett år på Musikhögskolan i Örebro flyttade hon till Göteborg och gick klart utbildningen till sångpedagog. I samma klass gick Tobias, hennes nuvarande man, som är rytmikpedagog, musiker, sångare och skådespelare och driver Tobias Musikteater. I musikfamiljen sysslar också två av de tre döttrarna, Jonna och Tove, med musik.


Under åren har det blivit arbete i kören Amanda, i Rilkeensemblen och på Göteborgsoperan. Men också i den fria musikteatergruppen Utomjordiska, i Radiokören i Stockholm och olika eventjobb. Kulningen vid millenniefestligheterna på Göteborgsoperan är ett särskilt minne. Parallellt var hon sångpedagog på Balettakademin.

En frilansande musiker måste förhålla sig till tävlingsmomentet och det ständiga jämförandet med andra. 2004 fick hon diplom i sång efter tre års studier vid Musikhögskolan i Göteborg. Hon minns särskilt undervisningen för flöjtisten Manuela Wiesler, som också var KBT-terapeut*.

– Vi pratade om hur man hanterar auditions. Att man måste förbereda sig mentalt, man vet aldrig hur det kommer att bli. Det finns alltid de som får en att känna sig liten, därför måste man vara mycket väl förberedd och börja öva minst ett halvår i förväg.
Livet ställdes på ända när hennes far miste livet på grund av ett bråck på kroppspulsådern och när mamma fick cancer bara två år senare.

– När mamma dog var jag gravid med vår yngsta dotter. Det var som om livet ville komma tillbaka med henne, så hon fick namnet Vilja. Jag var lite vilsen och började tänka att det kunde vara ett jobb att sjunga i kör.
Mer än tio år senare har tankarna resulterat i sångtjänsten i Göteborgs Symfonikers Vokalensemble. Den innebär en kontaktyta med fler än hundra musiker, så nya samarbetskonstellationer väntar framöver.

– Jag sjöng på Fikastråket med kontrabasisten Charles DeRamus och pianisten Erik Risberg i höstas. Det känns fantastiskt att få musicera tillsammans med så grymma musiker!

Och fler ”grymma musiker” blir det när hon i Göteborgs Symfoniska Kör sjunger Carl Orffs mäktiga Carmina Burana och Faurés finstämda Requiem med Symfonikerna i vår.

*Kognitiv beteendeterapi

Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!