Stäng
Meny

40-årsjubileum: Christian Lindberg & Roland Pöntinen

De var ännu tonåringar men redan på god väg att på varsitt håll inta världsscenen. Christian Lindberg kommer aldrig glömma första gången han spelade ihop med Roland Pöntinen.

Christian Lindberg håller upp trombonen och tittar in i kameran. Havet syns i bakgrunden.
– Det började med att jag ringde Roland, jag hade precis vunnit Biennalen för nordiska solister. Han var 14 eller 15 år, jag var väl 19. ”Jag behöver en ackompanjatör, kan vi ses på musikhögskolan på torsdag? Ja, svarade han.” Så träffades vi. Roland kom med sin lillebror och med en liten röd attachéväska. Jag lade fram Hindemiths trombonsonat för honom, ett extremt svårt stycke. Han satte sig vid pianot och rev av den prima vista. Det var som en smäll från ovan. Sen den dagen finns det ingen annan pianist än Roland för mig.

Jag träffar Christian Lindberg och Roland Pöntinen på zoom för att prata om deras kommande jubileumsturné – i år firar de 40 år tillsammans som musikalisk duo. Roland är inte sen att återgälda komplimangen.
– Christian är en legend och pionjär. Det fanns inte en företeelse som honom i den klassiska världen tidigare. Tack vare Christian har repertoaren för trombon och orkester och trombon och piano också för den delen, utökats med… jag vet inte hur många procent. Säkert 300 procent!”
Christian skrattar. ”Jag har skottat snö, kan man säga.”

Roland Pöntinen sitter mot en stenmur i solen
Christian Lindberg och Roland Pöntinen, två av det klassiska musiksveriges verkliga världsstjärnor, fyller så klart konsertsalar i egen rätt. Men vad händer egentligen när de möts? Det är intressant att se hur olika temperament de uppvisar. Christians glasklara intensitet går inte att ta miste på, det känns som om tiden och rummet knappt räcker till för all den energi, de idéer och den entusiasm han utstrålar.

Roland har en mer eftertänksam framtoning, genomtänkt och skärskådande. Och kanske är det just detta, deras till synes kontrasterande karaktärsdrag som gjort deras musikaliska äktenskap så framgångsrikt. Jag undrar hur de skulle beskriva sig själva som musikalisk akt? Roland svarar:
– Vi var i Japan för några år sedan och skulle spela en grej som vi inte hade gjort sedan vi var 20. När vi spelade igenom det, dagen innan konserten i Tokyo, var det som att vi hade repat ihop 25 gånger. Allt satt ihop på ett mirakulöst sätt. Vi känner varandra så väl. Jag kan liksom ana hans intentioner. Hur han andas, där kommer hans ton. Vi tittar inte ens på varandra.

En svartvit bild med Roland Pöntien vid pianot
Samspeltheten är något som de själva nästan tycks överraskade inför, som vore det ett slags mysterium. Christian håller med:
– Det där var faktiskt helt otroligt, nästan skrämmande också. Det är som en bank, det har satt sig i våra hjärnor och det sitter fast där. Framför allt nu efter 40 år, det känns verkligen.

I konsertprogrammet bjuds på två egenskrivna stycken av de båda jubilarerna. Christian Lindbergs Black Hawk Eagle är en kortversion för piano av Golden Eagle, ett mäktigt orkesternummer, dynamiskt och färgrikt, tillägnat en omtyckt och respekterad dirigentkollega – Gilbert Varga.
– Originalstycket skrev jag som en hyllning till Gilbert, eftersom han är en av de där få dirigenterna som vill ge orkestern mer repetitionstid, en sann musiker. Jag tänker gärna på människor som djur. Det är fel att kalla det för en kortversion, det är ett arrangemang av Roland som blivit en komposition i egen rätt.
Roland medger skämtsamt att det inte är ett helt lättspelat stycke.
– Jag faller på eget grepp, så att säga.
Pöntinens L’heure bleue drar i en mer vemodig riktning. Titeln rymmer många konnotationer – allt från vinterlandskap till rökig jazzstund.
– Ja, det finns nog en höstlig melankoli i den. Jag ville liksom fånga Christians unika ton. Det var väldigt enkla små urceller som jag började arbeta med, säger han.

Utöver duons egenskrivna stycken innefattar jubileumskonserten välkända örhängen – nyarrangerade jubiléet till ära – som sviterna ur Carmen och Nötknäpparen. På det viset är duon trogen sitt originalkoncept.
– När vi släppte The Criminal Trombone 1986 fick vi ett enormt genomslag. Då gjorde vi precis så här, blandade nyskrivet med välkända smycken av Mozart och Rossini. Det fick man bara inte göra på den tiden. Men publiken, de älskade det, avslutar Christian.

Text Edith Söderström
Foto Mats Bäcker & Simon Larsson

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!