Stäng
Meny

Camille Saint-Saëns

Den franske tonsättaren Camille Saint-Saëns (1835–1921) hade det lätt för sig. Väldigt lätt. Alltför lätt. Han behövde aldrig rota och böka som Beethoven. Att komponera var för honom, som han sa, ”lika naturlig som för ett äppelträd att bära frukt”. Musiken flöt ur honom lika obehindrat som hos Mozart. Han kunde med lätthet sitta och orkestrera tolv timmar i streck. Men Mozart hade en mörk, upprorisk sida, som Saint-Saëns saknade. Gemensamt hade de ändå en fantastisk begåvning som de kunde ta vara på redan som barn. Det är ingen tvekan om att Saint-Saëns var mycket tidigare och skickligare som underbarn och han blev mycket mer mångsidig än Mozart. Men blev han därför också en bättre tonsättare? Nej!

Att han hade perfekt gehör upptäckte man när han var tre år och han skrev sin första komposition fem månader senare – Mozart komponerade sitt första stycke när han var fem år och han måste be sin far skriva ner noterna. Saint-Saëns utveckling som pianist gick fort med en anmärkningsvärd debut vid tio års ålder då han i självaste Salle Pleyel var solist i Mozarts pianokonsert nr 15 och Beethovens tredje konsert, och då han som extranummer erbjöd sig att spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater – utantill. Han spelade för övrigt också orkesterns alla andra instrument på ett tillfredsställande sätt. I skolan hade han toppbetyg i de flesta ämnen. Han var vetgirig och köpte hellre ett teleskop för sina gager än roade sig. Han vann inträde till Pariskonservatoriets orgelklass som 13-åring, slutade fullärd tre år senare, och kom senare att verka som organist ibland annat Madeleinekyrkan i Paris från 1857 till 1877, den kyrka som var det franska imperiets officiella kyrka.

Saint-Saëns var bara två år yngre än Brahms men blev ändå representant för en annan tid. I Frankrike var tidsandan en helt annan än i Tyskland. Trots att Saint-Saëns verkade under en tid då Wagner och andra tyska senromantiker höll på att upplösa musikens alla traditionella former, fylla dem med allt djärvare harmonier och överrösta dem med allt större orkestrar, så höll han sig hela livet till en tämligen tuktad, närmast klassicistisk stil där en säker formkänsla ständigt är närvarande. Som ung konstnär stod han på barrikaderna, älskade Liszt och Schumann, men hans eget skapande fastnade i en klassisk tydlighet. Tiden gick ifrån honom. Han hatade det nya, impressionismen, dodekafonismen och ”galningen” Stravinsky.

Saint-Saëns hade uppenbarligen lätt att umgås med sina kolleger, han utgjorde inget hot. Gounod, Rossini, Berlioz, och Liszt hörde till hans närmaste vänner, och inte minst eleven från de få år han undervisade i École de Musique Classique et Religieuse, Gabriel Fauré, som under 60 år blev hans tillflykt under svåra perioder. Efter att 1881 ha flytt från ett hotellrum och lämnat kvar ett Fauré och deras båda söner hans tillflykt i livet. Saint-Saëns blev en i familjen, en älskad hedersfarbror. Det har antytts att Saint-Saëns kanske i själva verket föredrog män framför kvinnor, eller både ock. Hans giftermål var i alla fall kantat av tragedier. De fick två söner, den ena föll ut genom fönstret från fjärde våningen och slog ihjäl sig när han var två år, den andra dog sex veckor senare i lunginflammation, sex månader gammal. Sådant kan knäcka de flesta. Men även om de därefter inte levde samman, så skilde de sig inte. Att Saint-Saëns dessutom levde ihop med sin mor till 40-årsåldern, och lät sin 20 år yngre hustru också flytta in där, gjorde säkert inte saken bättre.

Hans mångsidiga intressen är väl dokumenterade. Han var en ordets man, han var skådespelare i egna pjäser, han studerade vetenskap. Men han hade ytterligare en lidelse, och det var att resa. Med förtjusning lämnade han de tråkiga vintrarna i Paris för att istället besöka Ryssland, Skandinavien, Kina och USA eller njuta av värmen i Sydamerika, Indonesien, Algeriet, Kanarieöarna eller Egypten. Nära 20 år efter sin fjärde pianokonsert fullbordade han sin femte ”Den egyptiska” i Kairo 1896. Man har räknat ut att han gjorde 179 resor till 27 länder. Den sista resan till Algeriet i december 1921 skulle bara bli en övervintring, men där ändades hans liv. Han blev 86 år gammal. Bara en månad tidigare hade han i Paris givit sin sista konsert som bedömdes vara lika livfull och precis som alltid.

Varför spelas då inte Saint-Saëns musik oftare? Han skrev ändå runt 300 verk i tidens alla genrer. Vilka verk känner man i allmänhet till? Naturligtvis Svanen ur Djurens karneval. 1886 hade han plötsligt fått en dag ledig under en turné i Tyskland och han använde den till att komponera den zoologiska fantasi han sådär 25 år tidigare lovat sina elever i Paris. Stycket framfördes privat inför vänner men tonsättaren tillät inte att stycket trycktes, eftersom det skulle kunna skada hans rykte som seriös tonsättare. Men det hjälpte inte. Svanen kom att bli hans mest älskade stycke och har bidragit till att hans namn lever.

Vad mer? Dance macabre från 1875! Då hade han redan skrivit en sång till Jean Lehors kusliga text: ”En kyrkogård vid midnatt… Döden lockar de döda upp ur deras kistor genom att sparka med sina benknotor på en gravsten och spela en grotesk dansmelodi på sin fiol… Vintervinden sveper genom träden och skeletten träder fram genom mörkret… benen

skramlar när de dansar… Plötsligt gal tuppen och skeletten skyndar sig snabbt tillbaka till sina gravar…” Här har vi den symfoniska dikten som också har inspiration i medeltida bilder av Döden som speleman.

Till de kända verken måste också räknas den tredje symfonin, den så kallade orgelsymfonin. Men har ni ens hört talas om de övriga av hans fem symfonier? Orgelsymfonin utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans, som allt annat han skrev. Numret till trots är detta den sista symfoni han skrev och han skrev den för London där han blivit särskilt omtyckt. Framgångarna där går tillbaka till den omvälvande tiden för Pariskommunen runt 1870. Hans överordnade i Madeleinekyrkan mördades och själv flydde han till London där han mottogs med öppna armar under året i landsflykt. Han blev hedersdoktor i Cambridge och återvände till England då och då, bland annat för uruppförande av just tredje symfonin i London 1886. Liszt avled tre månader därefter och stycket tillägnades hans minne.

Vägen till fullständig berömmelse ansågs vid den här tiden ligga i att skriva operor. Saint-Saëns skrev tolv men det är bara en av dem som överlevt, Simson och Delila, uruppförd i Weimar 1877, finansierad av Liszt. Till Paris kom den först 13 år senare. Det långa dröjsmålet berodde på att franska myndigheter förbjudit operor med religiöst innehåll. Men när den väl visades kom den att stanna på repertoaren, både i Paris och i resten av världen. Det är Delila som är den verkliga hjälten, och hon har fått ett par arior som ständigt står på någon sångerskas repertoar. Det är hon som fullt ut representerar sitt folk, och lockar fram hemligheten med Simsons styrka. I andra akten sjunger förförerskan sina kärleksförklaringar Kärlek, vägled min svaghet och Mitt hjärta öppnas av din röst – stycken som gör Saint-Saëns levande.

Den finaste utmärkelse en ung fransk tonsättare kunde få var Rom-priset som tillät en betald, treårig vistelse i Rom. Flertalet franska tonsättare av rang har fått priset – undantagen är Ravel och Saint-Saëns.

Första gången den senare sökte var 1852 men då ratades han till förmån för Léonce Cohen. Mycket överraskande för de flesta försökte han på nytt 1864 då han redan var väletablerad och känd. Vännen Berlioz satt i juryn och har senare i skrift uttryckt sin förtvivlan över att inte kunna bifalla denna gång heller. Istället fick Victor Sieg priset. Vem har senare någonsin hört talas om Cohen eller Sieg?

Så var inte Saint-Saëns någon stor tonsättare? Själv sa han: ”Konst ska vara vacker och ha karaktär. Känslor kommer först därefter och konsten kan vara utan dem. I själva verket blir den bättre då.” Skrev han därmed sin konstnärliga dödsdom? Han besökte inte de mörka sidorna av sin själ, utan stannade på den eleganta ytan. Någon har sagt att Saint-Saëns är den ende store tonsättare som inte var ett geni och att han skrev väldigt välskriven dålig musik. Men ibland behöver vi underhållas, och inte minst rymmer hans många solokonserter briljant musik, väl värd att njuta av.

TEXT STIG JACOBSSON

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!