Stäng
Meny

Året var 1923

Man talar ofta om det glada 1920-talet med Charleston-dansande kvinnor i bobfrisyer och raka knälånga klänningar beledsagade av män i smoking under glada kvällar på ställen som Stork Club i New York. Eller frihetstörstande konstnärer och livsnjutare som lever livets glada dagar i det promiskuösa Paris med nyskapande konst, djärv litteratur och provokativ musik i skuggan av Eiffeltornet och första världskrigets umbäranden. Det var en del av verkligheten, men det fanns en annan också: utanför den urbana hetluften, bland vanliga människor som levde under helt andra villkor.

I Sverige var det hårda tider med lågkonjunktur och ekonomisk nedgång. Stor konflikt uppstod på arbetsmarknaden: 65 000 svenska arbetare lockoutades och 20 000 gick i strejk när arbetsgivarna ville sänka lönerna. Det var en politiskt knepig situation, inte helt olik den vi upplever i våra dagar. Den socialdemokratiska regeringen, som suttit vid makten sedan hösten 1921, tvingades ge upp och statsminister Hjalmar Branting avgick i mars. Han efterträddes av högermannen Ernst Trygger som bildade minoritetsregering med begränsat handlingsutrymme i riksdagen. Lite ironiskt att Ernst Rolf i dessa tider hade enorma framgångar på scen och grammofon med slagdängan Bättre och bättre dag för dag. Den hade säkert kunnat bli en radioplåga också men ännu fanns ingen officiell radio i Sverige, den startade första två år senare. I Europa var BBC först ut med reguljära radiosändningar i januari 1923.

Stort rabalder blev det i mars när de först kvinnan någonsin åkte Vasaloppet – gymnastikdirektör Margit Nordin. Det verkade som om ingen ens hade tänkt tanken att detta skulle kunna inträffa så när det väl skedde orsakade det en storm utan like. Debattens vågor gick höga och det slutade med att tävlingsreglerna ändrades så att kvinnor förbjöds att delta i Vasaloppet. Den regeln gällde fram till 1981.

Arbetsmarknadskonflikten som blossade upp i januari höll i sig. I Göteborg drabbades arbetare i hamnen och industrin, de hade svårt att klara sig för dagen, men samtidigt fanns det andra händelser som drog uppmärksamheten till sig. En av dem bland det största som hände i Göteborg på 1920-talet: utställningen till stadens 300-årsjubileum, som gick av stapeln två år för sent! Kristiderna satte dock käppar i hjulet in i det sista: Dagen innan utställningen ska öppnas utbröt slagsmål och skottlossning på utställningsområdet mellan strejkbrytare och strejkande byggnadsarbetare. Konflikten hade börjat med en hamnarbetarstrejk som utvidgades till att också gälla byggnadsarbetarna på jubileumsutställningen. Hur det nu var dämpades stridskänslorna och utställningen kunde öppnas som tänkt. 

Den satte permanenta spår i stadsbilden. Liseberg invigdes, liksom Svenska mässan, och i anslutning till utställningens entré anlades Götaplatsen. Här skulle institutionerna under årens lopp positionera sig sida vid sida: Konstmuséet. Konsthallen, Stadsteatern, Konserthuset och Stadsbiblioteket.

1923 spelade dock Göteborgs Symfoniker sedan grundandet 1905 i Konserthuset på Heden en bit längre ner längs Avenyn. I mars var det dags för ett efterlängtat och omsusat ”f f g”, för första gången: Mahlers femte symfoni med orkesterns chefdirigent Ture Rangström.

I Handelstidningens recension tolkar Julius Rabe Mahler och hans musik i en framsynt betraktelse:

”Det är den ro- och rotlösa storstadsmänniskan som fixerats i denna musik, den spelar hennes feberaktiga upphetsning, som ena ögonblicket fruktar att drömmen skall bli verklighet, det andra att drömmen skall bli overklighet, som kastar henne mellan de mest skiftande stämningar och slår sönder även det renaste med bitterhet och ironi. Och som trots allt för en kamp per aspera ad astra*, en förtvivlad kamp, som den innerst inne inte tror på.”

Problematiken med Mahlers mångbottnade blandning av högt och lågt, sofistikerat och enkelt, löser han alltför lätt som oprofessionella misstag: ”Det är egendomligt hur Mahler, med sin personliga, förfinade virtuositet, så gärna fastnar i oavsiktliga banaliteter… här gäller det att förstå och förlåta.” Så talar överhögheten. Men det intressanta är att dessa frågeställningar diskuteras hett än i denna dag!

Att Mahlerframförandet var något av ett genombrott för orkesterns verksamhet framgår tydligt av den långa och initierade recensionen. Det var en stor uppgift för dirigent och orkester.

”Det har för symfoniorkestern varit ett jättearbete att instudera och uppföra denna svåra nyhet. På sätt och vis överstiger den dess krafter. Den är tänkt för en orkester vars stråkstyrka ungefär är dubbelt så stor som vår symfoniorkesters, och det märktes mången gång, att den rätta klarheten i klangen inte ville inställa sig, emedan stråkarna voro för svaga. Även blåsarstyrkan hade sina luckor. Kännbarast var det, att endast ha två klarinetter i stället för de tre som partituret föreskriver, och även frånvaron av de två av partiturets sex horn gjorde sig ett par gånger ofördelaktigt gällande. Men som helhet var det ett mycket lyckat framförande, som bars upp av den rätta hetsiga uttrycksviljan. Publiken var också med utan förbehåll och bifallet efter sista slutet artade sig till en riktig ovation för orkestern och Ture Rangström.”

Framförandet blev en sådan succé att man redan till hösten beslutade sig för att ge Mahlers första symfoni under ledning av Tor Mann.

Nu kan vi se fram emot Symfonikernas trettiofemte framförande av Mahlers femte symfoni, denna gång under ledning av Jukka-Pekka Saraste. Och vad stadens kommande jubileum beträffar kommer Göteborgs Symfoniker precis som 1923 att spela när Göteborg fyller 400 år 2021. Då får vi hoppas att festligheterna verkligen sker på utsatt tid.

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!