Beethoven är uppenbarligen en tonsättare du känner mycket väl?
– Beethoven har varit en intensiv och nära följeslagare sedan en tid. Jag har spelat alla hans pianosonater och de sju konserterna, nr 0-5 och trippelkonserten, både på konsert och vid inspelningar. När jag vid 20 års ålder mötte min mentor Alfred Brendel rådde han mig att utforska olika stilar och repertoarer under några år, men att sedan skapa ett förhållande med några få kompositörer som jag själv kan utveckla under hela mitt liv. Min första cykel med Beethovens 32 pianosonater gjorde jag i Los Angeles 1999 och sedan dess har Beethoven varit en ständig och viktig del i mitt musikaliska liv.
Du kommer att spela Beethovens pianokonsert i B-dur med Göteborgs Symfoniker, den som vanligtvis kallas nr 2, men som i själva verket är tidigare än nr 1. Hur skulle du beskriva denna konsert?
– Även om den andra pianokonserten skrevs före nr 1, komponerad i unga år, uppvisar den redan Beethovens särprägel: en känsla för humor, värme, optimism och mod, allt i ett flöde av ungdomlig
energi. Det är en dramatisk konsert, inte nödvändigtvis harmonisk mellan solostämman och orkestern, och det skapar spänning. Alla tre parter, solist, dirigent och orkester, måste befinna sig på samma våglängd för att åstadkomma ett spännande, kammarmusikaliskt utförande. Jag ser väldigt mycket fram emot att spela denna speciella konsert med maestro Rouvali och Göteborgs Symfoniker.
Men detta är inte Beethovens ”första” pianokonsert heller. Kan du berätta lite om den nyligen publicerade tidiga pianokonserten och dina inspelningar av denna och de andra konserterna?
– Pianokonsert nr 0 är ett stycke Beethoven skrev medan han fortfarande levde i Bonn. Det finns en particella* i Berlins statsbibliotek där man tydligt kan se att hans hantverkskunnande var perfekt när han var 13 år. Han hade redan ett eget tonspråk och en egen personlighet ur vilka man kan föreställa sig vad som komma skulle några år senare.
Vilket är ditt favoritstycke för piano av Beethoven?
– Det är som om du skulle fråga mig vilket av mina barn jag tycker bäst om! Alla pianosonaterna är fullständigt underbara var och en på sitt sätt: hans musik låter oss glömma tid och rum vilket är uppenbart i de långsamma satserna i sonaterna op 106 och 111. Pianosonaten op 31:1 är ett stycke på mycket gott humör, fullt av skämt och kvickheter.
Du föddes i Japan och växte upp i Europa. Är Japan ”hemma” eller mer ett land du besöker?
– Även om jag växte upp i Europa så känns delar av den japanska kulturen helt naturlig för mig: som stenträdgården i Ryoanjitemplet i Kyoto där man får en känsla av bergen när man ser de mindre stenarna. Så är det också med musiken för mig. Publiken i Japan är väldigt sensibel och jag ser mycket fram emot japanbesöket med Göteborgs Symfoniker, en av vår tids mest underbara orkestrar med egen kultur och tradition: deras klang är djup och uttrycksfull och alltid full av liv!
Du tog dig tid att öva in Stenhammars andra pianokonsert, vilket få utländska pianister gjort. Hur var det?
– Jag spelade Stenhammars Pianokonsert nr 2 för allra första gången i Lincoln Center i New York. Vi älskade alla att arbeta med verket och publiken uppskattade verkligen konserten. Det är ett stycke med egen färg och kultur, och jag tycker att den borde ingå i repertoaren mer regelbundet.
Du har spelat i Göteborg och besökt staden flera gånger. Är det något du särskilt ser fram emot?
– Göteborg är något extra. Man kan känna både traditionens tyngd och öppenheten mot världen och framtiden. Konserthuset är en skönhet där man omedelbart känner sig hemma. För mig är Göteborgs Symfoniker som en stor familj och det är en ära att få vara del av den.
*Partiturskiss, det vill säga musiken sammanfattad i ett fåtal notsystem.
