Stäng
Meny

Carl Orff

Carl Orff hör till de tonsättare som blivit berömda för ett enda verk, Carmina Burana. Det är möjligt att någon lockats att även lyssna på de två följande sceniska kantaterna i likartad stil, Catulli Carmina och Trionfo di Afrodite, men trots att han har en omfattande produktion tycks det mesta han skrev ha hamnat i glömskans stora arkiv. Kanske kan det vara på plats med en påminnelse?

Orff föddes i München i Bayern 1895, där hans familj var verksam i den Kejserliga tyska armén, en livsstil som påverkade hans liv. Han deltog själv i första världskriget men skadades allvarligt när en skyttegrav rasade. Redan tidigare hade han visat sig vara mycket musikalisk och skrevs vid 18 års ålder in i Münchens musikhögskola där han stannade till krigsutbrottet. Under ungdomen hade han komponerat sånger till tyska dikter och till och med fått dem publicerade. Han påbörjade också ett brett upplagt vokalverk över Nietzsches Also Sprach Zarathustra – sådär 16 år efter förebilden Richard Strauss symfoniska dikt – och skrev sin första opera, Gisei, das Opfer, som var mer åt Debussyhållet. Detta var alltså innan han hittat sin egen originella stil även om han börjat experimentera med den annorlunda instrumentation som skulle bli hans kännetecken.

Efter kriget blev han starkt intresserad av den grekiska antikens teaterkonst, som ju förenade dramatik, poesi, dekor, instrumental och vokal musik – det vill säga det allkonstverk som också Wagner eftersträvat. Men Orff var grövre och mer jordnära och fascinerades av Stravinskys hedniska verk Våroffer och Les noces, och upptäckte genom det sistnämnda verket att pianon kan spela en oerhört viktig roll, både rytmiskt och klangligt – i synnerhet om man använder sig av fyra-fem pianon! 

Hans intresse för äldre litteratur resulterade i en första trilogi verk, 1924–25, där han fritt nyskapade Monteverdis sceniska 1600-talsverk Orfeus, Ariadnes klagan och De otacksammas dans – alla omarbetade 1940. Praktiskt taget alla hans verk bygger på material från grekisk antik (Trionfo), romersk antik (Catulli Carmina), latinsk medeltid (Carmina Burana) eller tysk folklore (Agnes Bernauerin, hon som dränktes som häxa).

Orffs hemvist och bakgrund väcker funderingar över hans förhållande till nazismen och frågan har ständigt debatterats, inte alltid till Orffs fördel. Han skrev bland annat musik till olympiaden i Berlin 1936, framförallt till masskådespelet Olympisk ungdom där Barnens intåg och ringdans var ett av inslagen. Men Orff kan knappast lastas (lika lite som Wagner) för att nazisterna älskade hans Carmina Burana (uruppförd i Frankfurt 1937, och med sitt första utländska uppförande på La Scala i Milano under brinnande krig 1942), men dess nyskapande karaktär möttes också av hånfulla tillmälen av en regim som hyllade gammal tysk tradition i Brahms och Wagners anda. 

Själv hävdade Orff att han var med om att skapa motståndsgruppen Vita rosen, men det finns inga belägg för detta. Den amerikanska denazifikationsrörelsen rentvådde honom i alla fall i någon mån så han kunde fortsätta arbeta och kvittera ut den inte ringa royality som tillkom honom tack vare Carmina Burana. Hans övriga verk resulterade endast i ringa inkomst. 

Eftersom allt judiskt var förbjudet under nazitiden anmodades tyska tonsättare att bland annat skriva ny musik till En midsommarnattsdröm (1952) som kunde ersätta Mendelssohns. Orff nappade på idén – men den musiken har knappast överlevt. Det ska också nämnas att han under 1930-talets början skrev sällan framförda kantater till text av den antinazistiska författaren Berthold Brecht. Inte heller hör man särskilt ofta hans tyska sagospel Der Mond (1939 efter bröderna Grimm) som handlar om fyra banditer som stjäl månen, eller Die Kluge (1943, under kriget!), en vuxensaga om kungen och den kloka kvinnan, om Justitia som lever i stor nöd när tyrannen styr, och som rymmer lika mycket talad text som sjungen.

Hans intresse för antika ämnen höll i sig genom livet. Det märker man i Antigone (1949), Tyrannen Oidipus (1958) och ända till hans sista verk De temporum fine comoedia (Spel vid tidens ände, 1971) och dessa är verk som även i Tyskland har framförts ytterst sällan. Det sistnämnda verket uruppfördes 1973 av Herbert von Karajan.

Orff drog tillbaka alla verk han skrivit före Carmina Burana men en hel del av dessa har ändå väckts till liv (ibland med hans egen välsignelse), även om det kanske mest gjorts av kuriosa och historiskt intresse. Till och med tonåringens opera Gisei finns inspelad på CD. 

Hur som helst så vilar Carl Orffs rykte idag helt på trilogin Trionfi som rymmer Carmina Burana (1936), Catulli Carmina (1943) och Trionfo di Afrodite (1953). Det är rytmisk och klangrik musik där slagverket är viktigt. Carmina Burana har inte upphört att fascinera och det är svårt att hitta något annat stycke som bjuder på lika mycket spontan spelglädje. Det är engagerande och kärleksfullt i sin originalitet. 

Catulli Carmina har sitt ursprung i sju tonsatta dikter (1930) som Orff tretton år senare reviderade och utökade med ytterligare dikter, så känner vi verket idag. Texterna är alltså skrivna av den italienske diktaren Catullus (84–54 f Kr). Han levde mestadels i Rom då Caesar var kejsare och han skrev ner sina tankar och känslor i lyrik och epigram som ofta inspirerats av kärleksaffären med en trolös aristokratisk, gift kvinna som han kallade Lesbia, dikter som saknar motstycke i den antika diktningen genom sin lidelse och illusionslöshet. Orff visste att dessa 2000-åriga dikter fortfarande ägde stor aktualitet – och fortfarande gör.

Den tredje delen av Trilogin är Trionfi di Afrodite, som uruppfördes 1953 på La Scala i Milano, och ännu en gång gick han tillbaka till antika källor som Catullus, Sappho och Euridipus. 

Orffs musik liknar ingen annan tonsättares. Hans originella tonkonst faller helt utanför alla skolor och ismer, och bär sin särprägel av att han för det mesta använde sig av en mycket annorlunda orkester. Sättningen i Tyrannen Oidipus är kanske den mest extrema. Förutom tio skådespelare/sångare krävs en orkester med sex pianon, fyra harpor, mandolin, celesta, nio kontrabasar, sex stora flöjter, sex oboer, sex tromboner, elorgel, sex pukor, åtta trumpeter bakom scenen samt ett tiotal slagverkare som trakterar sådär 60 instrument. Många mycket ovanliga: glasharpa, stenspel, två xylofoner, två marimbor, tre tenorxylofoner, basxylofon, fem trätrummor av olika storlek, tangentklockspel, platt klocka i C. Är det förvånande att verket sällan spelas?

Man kan inte heller bortse från Orffs stora arbete med att ge barn tillgång till musik genom en utarbetad pedagogik som kallas Orff Schulwerk där barn uppmuntras att spela ensamma eller i grupp och varför inte tillsammans med föräldrar och andra vuxna, under parollen lära genom att göra. Man utvecklade ett speciellt anpassat instrumentarium som nästan uteslutande består av slagverk. Tanken bygger mycket på den grundläggande idén att rytm är basal för allt mänskligt uttryck. Intresset för Orffs skolmusik tycks i dag ha minskat betydligt. Den tongivande svenska föreningen i Tensta avvecklades 2013. 

Carl Orff var katolik, gift fyra gånger och far till ett barn från första äktenskapet, och hon hävdade att pappan många gånger var besvärlig att ha att göra med. Orff dog i cancer 1982, 86 år gammal, i det München han bara lämnade korta perioder i sin ungdom för att tjänstgöra i Mannheim och Darmstadt.
Text Stig Jacobsson

 

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!