Från Podiet nr 2 2018-2019 Concertgebouworkestern - namnet säger allt

Det är naturligtvis en omöjlighet att utse världens bästa orkester. Ja, rent av en dumhet. Ur vems perspektiv? Mediernas? Orkestermusikernas? Dirigentens? Publikens? Allmän konsensus? Personlighet, tradition och teknisk skicklighet är faktorer som spelar in i sammanhanget men i grund och botten blir det väl i slutändan ändå en subjektiv bedömning: den orkester som i rätt ögonblick skapar något tillsammans med dirigenten och konsertbesökarna som leder till en stor och minnesvärd upplevelse. Och det fina i sammanhanget är att det kan ske var och när som helst! Andra har en mer jordnära syn på det hela. Jag frågade en gång violinisten och dirigenten Pinchas Zukerman vad som kännetecknar en bra konsert. Han konstaterade kort: ”When you play together and in tune.” Givetvis sa han det med glimten i ögat, men med de förutsättningarna kommer man en bra bit på väg.

Nog med prologen. I november kommer en samling musiker till Göteborg som ofta kallats en av världens bästa orkestrar: Konserthusorkestern i Amsterdam, eller Het Koninklijk Concertgebouworkest som den kallas på hemspråket, Kungliga konserthusorkestern. Och den har faktiskt utsetts till världens bästa orkester i en rangordning som genomfördes 2008 av Gramophone och ett antal internationellt namnkunniga kritiker. Förmodligen med vånda och nödvändiga kompromisser för något nytt orkester-VM har inte genomförts sedan dess, så vitt jag vet. (Silvermedaljen gick till Berlins filharmoniker och bronset till Wiens filharmoniker, tätt följda av London Symphony och Chicago Symphony – föga överraskande men förmodligen kommenterat med tandagnisslan och gnäll från vissa håll.)

Concertgebouworkesterns dåvarande chefdirigent Mariss Jansons fick den intrikata uppgiften att beskriva orkesterns kvaliteter:
”De har en förståelse för varje enskild tonsättare, precis som en skådespelare förstår sina roller – de tolkar och skiftar till en lämplig rollfigur. Detta kommer från en törst att förstå vad som ligger bakom noterna. Noter är trots allt bara anvisningar, och om man bara följer anvisningarna når man inte bortom dem. Och ändå är det bara ett fåtal orkestrar i världen som besitter egenskapen att förstå musikens djup och karaktär. Det finns många tekniskt skickliga orkestrar i dag. Men denna musikaliska intelligens, i förening med orkesterns mycket personliga sound, gör Concertgebouworkestern unik.”

På senare tid och närmre håll har vi en annan insatt person som spelat flera gånger med orkestern: Erik Groenestein-Hendriks, holländare och harpist i Göteborgs Symfoniker. Han spelade senast med Concertgebouworkestern 2013, under ledning av Andris Nelsons:

– Det var otroligt. Vi spelade Rachmaninov och Debussy. Jag kommer aldrig att glömma den konserten.

Till Göteborg kommer man med musik av bland andra Richard Strauss, Till Eulenspiegel och Tod und Verklärung. Musik som orkestern spelat sedan slutet av 1800-talet.
– Ein Heldenleben tillägnades Concertgebouw och Richard Strauss hade en fin relation med orkestern. Att höra Strauss med den klangen kommer att bli fantastiskt.

En del av klangens hemlighet ligger i själva byggnaden Concertgebouw.
– Konserthuset i Amsterdam har en makalös akustik men det är också svårt att spela där. Man måste verkligen lyssna på varandra och ha tät kontakt för att resultatet ska bli bra. Det tror jag har gjort att Concertgebouworkestern har ett sådant homogent sound. Det är inte någon sektion som sticker ut från den andra, stråkarna, blåset eller slagverket, utan helheten som ger orkestern en personlig och varm klang.

Göteborgs Symfonikers förste chefdirigent Heinrich Hammer. 
Detta att lyssna och känna av varandra för att uppnå bästa resultat kännetecknar för övrigt Göteborgs Konserthus. Men det finns också en annan gemensam faktor orkestrarna emellan. Jag har tjuvläst Heinrich Hammers opublicerade memoarer där han berättar om när han var med och byggde upp Göteborgs Symfoniker 1905. Hammer var Symfonikernas förste chefdirigent, 1905-1907, och han rekryterade musiker från Sverige och övriga Europa till den nya orkestern i Göteborg. Han skriver: ”I Amsterdam provspelade nio musiker som inte längre ville fortsätta med Mengelberg som dirigent. Jag anställde samtliga.”

Så kom det sig att nio medlemmar av Concertgebouworkestern bildade en kärna i Göteborgs Symfoniker. Men de två skickliga, italienska fagottisterna som rekryterats från La Scala slutade efter ett halvår, missnöjda med den svenska maten: ”Hur kan man äta makaroner som kokats i mjölk!”

Missa inte detta unika tillfälle att se Concertgebouworkestern i Göteborgs Konserthus den 12 november!

Text Stefan Nävermyr
Foto Hans Roggen & Anna Hult