Stäng
Meny

Djävulens musik – krönika av Åke Edwardson

När jag var tio år satte min mamma en kornett i mina händer och sa, ”spela, pojk, spela.”

Jag hade varit ett underbarn på blockflöjt tidigare, närmast professionell: tillsammans med Anders Carlsson som också var åtta år då gick vi runt i kvarteret på kvällarna och spelade för pengar. Under året ökade vi ut scenen, kvarteren blev fler. Vi hamnade i lokaltidningen, jag har bilden kvar.

”Du kommer att ångra dig djupt om du inte fortsätter att spela”, sa min mamma när hon räckte över kornetten. ”Du kan ha en egen orkester när du blir stor, spela kornett eller trumpet eller vilket blåsinstrument som helst. Du kan spela med Radiosymfonikerna.”

Min mamma var en gränslös optimist, och ingenting fick stå i vägen för henne och hennes familj. När saker gick åt helvete skedde det åtminstone till musik. Hon spelade piano men jag satt sällan på pianostolen, hon ville ständigt vara i närheten för att ge sina goda råd.

Kornettspelandet gick inget vidare. Jag hade problem med munstycket, det gick inte över, läpparna värkte och saliven rann nerför hakan. Jag kommer inte ihåg om munstycket var ett klassiskt Denis Wick, det spelade ingen roll, tillverkaren kallade det ”språkrör för den framryckande musiker som vill ha en kraftfull och uttrycksfull ton” men jag kom aldrig så långt. Min lärare tröttnade på mig och jag tröttnade på honom. Han hade dålig andedräkt, det var inte roligt att sitta tätt intill honom och spela efter noterna. Men jag lärde mig noter, jag försökte med trumpet lite senare men ögonblicket var över och jag var glad men mamma var besviken. För att göra henne glad igen började jag spela gitarr, där behövde man inte använda munnen om man inte hette Jimi Hendrix men Jimi hade inte släppt sin första singel ännu.

”Varför inte violin?” sa mamma.

Stränginstrument som stränginstrument, och större chans att spela med symfonikerna, ”ingen bryr sig om en gitarrist när symfonikerna spelar”.
Hon visste ingenting om Göran Söllscher, till exempel, för att inte tala om Ritchie Blackmore eller Robert Fripp eller David Gilmour. Eller Bill Frisell.

”Varför inte rock’n’roll?” sa jag.
”Det är djävulens musik”, sa hon. Nej, hon sa inte så men hon menade det, allting fanns i hennes ögon. Och hon hade rätt, men ändå fel, det är så med dem som är alltför säkra på allting.

Gitarrspelandet gick inte bra det heller. Jag lärde mig ackord och kunde läsa efter noter mennågonting saknades. Ett tag trodde jag att det berodde på att jag var matematisk idiot, som en lärare förklarat för mig, och eftersom musik också är matematik trodde jag på det och kände mig ledsen alltför länge innan jag förstod att min talang fanns någon annanstans. Men det blev ett band i alla fall, vi var tre killar i 25-årsåldern som kommit in i punkeran för sent och därför kallade vi oss ”Gubbjävel” men det hjälpte oss inte till framgång.

Robert Johnson var en medelmåttig bluesgitarrist som gick till vägkorsningen och sålde sin själ till Djävulen och kom tillbaka därifrån som en mästare. Keith Richards har påstått att han gjort detsamma, men det tror jag inte på. Däremot är det möjligt att Isaac Stern gjort det, liksom Cecilia Zilliacus, David Hope, Raffi Hakopian, Erik Heide, men nej, de hade det i sig från början. Precis som jag hade ordet, ordet, därinne någonstans.

Jag tänker på det när jag sitter i Göteborgs Konserthus med musiken runt omkring mig, som nu senast, Mozart och Bruckner och den med dem nästan jämnårige dirigenten Stanislaw Skrowaczewski, ”spela, pojk, spela”. Jag skriver alltid mina ord till musik, Mahler, Beethoven, Brahms, Mozart, Frisell, Lucinda Williams, Richmond Fontaine, jag söker rytmen i orden, ljudet av vinden över landskapen. När jag skriver det här lyssnar jag på någonting bra.

Åke Edwardson är en av våra mest omtyckta och lovordade författare. Hans serie om kriminalkommissarie Erik Winter har toppat försäljningslistorna i Sverige och runtom i världen.

Artikel från konsertmagasinet Podiet

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev