Från Podiet nr 1 2013-2014 Förste gästdirigent Kent Nagano

För Kent Nagano finns det en avsikt bakom varje takt: ett skäl till att en ton, en fras, en stämma får den utformning och gestaltning vi hör i Konserthuset.

För Kent Nagano finns det en avsikt bakom varje takt: ett skäl till att en ton, en fras, en stämma får den utformning och gestaltning vi hör i Konserthuset. Förberedelser genomförs noggrant under det minutiösa repetitionsarbetet, men vid konserterna sker en transformation och Göteborgs Symfoniker lättar för att segla fram i full klanglig frihet.

För många i publiken är Kent Nagano ett nytt namn, en ny spännande musikalisk konstnär med skarp blick och spänstig taktpinne, men för ännu fler – gissar jag! – är han ett välbekant ansikte som under åren överlämnat en rad fina musikupplevelser som många lyssnare, både habituéer och gröngölingar, bevarat som värdefulla minnen.

Minns ni? Om inte kan det vara värt att resa 20 år tillbaka i tiden. Debuten med Göteborgs Symfoniker skedde den 29 januari 1993 med ett nätt litet orkesterverk: Mahlers halvannan timme långa tredje symfoni för orkester, damkör, barnkör och mezzosopran.

nagano-ute

GPs recensent Magnus Haglund hade uppenbarligen sett fram mot konserten med stora förhoppningar. Recensionens underrubrik vittnar om att något stort hänt: ”Magnus Haglund möter en ny dirigentstjärna”. Fler citat: ”melodisk täthet”, ”klanglig precision”, ”extremt tyst”, ”enastående upplevelse”, ”ypperlig insats”… Det senare citatet refererar till Anne Sofie von Otter som Kent Nagano berömt i en intervju med Magnus Haglund dagen före konserten:
– Anne Sofie tillhör de få sångerskor som verkligen kan göra rättvisa åt orden, där man kan tro på det hon sjunger om. Rösten är ju ett förunderligt instrument på det viset, det hörs med en gång om en sångare gör sig till eller gömmer sig bakom sin teknik.

Även GPs P-G Bergfors intervjuade Kent Nagano och skrev lite om dirigentens bakgrund: ”Hans far- och morföräldrar kom som emigranter till Kalifornien från Japan. Visst märks detta ursprung i hans anlete. Men han tänker amerikanskt, säger han själv, och han behärskar på intet vis det japanska språket. Han är gift med en äkta japanska från Kyoto, en konsertpianist. Men med henne kommunicerar han varken på japanska eller engelska (som hon kan dåligt) utan på franska eller tyska! Ologiskt, skrattar han. ”Men kärleken är väl ologisk.” Han växte upp i San Francisco. Började spela piano som fyraåring, hans huvudinstrument, men han lärde senare även hyggligt spela klarinett och altfiol. Och koto, den stillsamma, mångsträngade cittran som är japanernas nationalinstrument med mer än tusenåriga anor.

instrument-hemsidan

Han studerade vidare i San Francisco. Två kompletta men artskilda utbildningar parallellt: juridik och musik. Som i det närmaste färdig advokat insåg han att hans passion för musik var starkare än den för lagvrängeri. Han nämner tre äldre kolleger som han menar har lärt honom mest för livet som dirigent: Seiji Ozawa, Leonard Bernstein och Pierre Boulez. Det är svårt att tänka sig mer olika musikpersonligheter än de tre herrarna. Åt dem har Nagano tjänat som assistent och periodvis levt nära dem och fått otaliga betydelsefulla impulser.”

Detta var som sagt för 20 år sedan och hustrun Mari Kodama har sedan dess gjort engelskan till ett av sina språk. Hon skriver för övrigt en blogg som rekommenderas. När paret träffades kom de överens om att inte framträda tillsammans, det finns många vackra skäl för ett sådant beslut, men ibland gör de ett undantag. Och ett mycket glädjande sådant kan vi uppleva i juni nästa år när Mari Kodama spelar Stenhammars andra pianokonsert – som hon beundrat sedan ungdomen – tillsammans med Göteborgs Symfoniker under Kent Naganos ledning.

P-G Bergfors berättade också att Kent Nagano på fritiden ägnade sig åt surfing och karate, två koncentrationssporter. Men nu för tiden verkar familj och arbete komma i första hand.

nagano-dirigerar

På 1990-talet började skivinspelningarna med Kent Nagano på Virgin och Erato att spridas över världen, även om han själv ”länge kände en motvilja mot skivinspelningar, det ger så mycket mer att musicera live när man nu fått privilegiet att dirigera och spela kammarmusik.” Men han ändrade sig och blev snart inställd på att spela in så mycket som möjligt. P-G Bergfors fortsatte:
”Hans inspelningar har lovordats i alla tonarter och flera har tilldelats förnämliga grammofonpris. Men han lyssnar inte själv till dem. Han saknar fortfarande uppspelningsanläggning hemma. ”Vi har flera flyglar där i stället.” Däremot går han så ofta han kan på konsert och lyssnar. ”Det finns alltid att lära av andras interpretationer. Ingen dirigent är någon gud – Nagano pekar uppåt himlen – fast somliga tycks tro det själva…”

Han återkom till ämnet vid sitt besök i Göteborg förra året då han berättade att han inte hade någon bärbar musikspelare, till skillnad från de flesta andra som går omkring med iPhone och lurar. Men han lyssnar definitivt på sina egna inspelningar nu för tiden, åtminstone i produktionsskedet. Inför Göteborgskonserten med Stravinskys Våroffer i april i år berättade han att han lägger ner många timmar i lyssnings- och redigeringsarbetet av skivinspelningarna med Montreals symfoniker. Beethovens symfonier på Sony Classical är fina och mycket hörvärda exempel, inte minst tredje symfonin.

nagano-på-pult-hemsida

Anne Sofie von Otter och ämnet skivinspelningar för oss osökt in på ett spännande projekt från 2003: konserter och inspelningar av Anders Hillborgs ”…lontana in sonno…” och Hans Gefors Lydias sånger med Anne Sofie von Otter och Göteborgs Symfoniker under Kent Naganos ledning, utgiven på Deutsche Grammophon. Liveinspelningar med all den laddning och spontanitet konserterna genererade. Sonetter av Petrarca och avsnitt ur Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken gör detta till obligatorisk lyssning.

Kent Naganos samarbete med Göteborgs Symfoniker har kännetecknats av stora och krävande produktioner: symfonier av Mahler och Bruckner (femman), svensk samtidsmusik och Beethovens sjua samt framförallt tre kompletta Wagneroperor konsertant: Valkyrian (2002), Rhenguldet (2005) och Ragnarök (2012). Det var Kent Naganos breda repertoar som en gång väckte intresset hos dåvarande chefen Sture Carlsson.
– Jag hade läst om hans spännande konsertprogram och hört skivor med honom. Det var så pass bra och intressant att jag följde hans karriärutveckling på avstånd. Jag anade att han skulle passa bra ihop med Göteborgs Symfoniker. Vi tog kontakt med hans dåvarande agent, Joeske van Walsum, för att se om han var intresserad. Eftersom van Walsum varit vår agent för de stora utlandsturnéerna med Neeme Järvi var förutsättningarna goda.

nagano-podiet

Men Kent Naganos kalender var fulltecknad med fasta åtaganden hos Nationaloperan i Lyon och Halléorkestern i Manchester. ”Ett personligt möte kan nog vara bra”, föreslog Joeske van Walsum och Sture Carlsson for till Hamburg där Nagano var gästdirigent.
– Kent Nagano visade sig vara en vänlig och målmedveten person. Vi hittade en lucka i hans kalender och han föreslog Mahlers tredje symfoni, förutsatt att vi fick Anne Sofie von Otter som solist. Och det ordnade vi, berättar Sture Carlsson. Det blev en stor framgång och ett konsertminne som fortfarande har sin plats i Sture Carlssons hjärta, tillsammans med Wagneroperorna. Särskilt en av dem har fäst sig i minnet.
– Rhenguldet, det var ett fantastiskt framförande som jag fortfarande skattar högt.

Nu, tjugo år efter debuten i Göteborg, inleder alltså Kent Nagano sin treåriga period som förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Göteborgs Symfoniker. Och de stora och utmanande konsertprogrammen håller i sig: Beethovens nia, Brittens War Requiem, Richard Strauss Sinfonia domestica och Leonard Bernsteins opera Trouble in Tahiti. Älskare av stor orkesterrepertoar har mycket att se fram emot.

Text: Stefan Nävermyr
Foto: Anna Hult
Bild: Det japanska stränginstrumentet Koto

Artikel från konsertmagasinet Podiet