Stäng
Meny

Hannigans nya liv

Barbara Hannigan är på väg till Göteborg och som vanligt har hon ett lika spännande som genomtänkt program med sig i kappsäcken: Haydn och Busoni i sällskap med den kultförklarade kanadensaren Claude Vivier.

Musiker, artister och dirigenter är vanligtvis på resande fot och det gällde också Barbara Hannigan – tills för ett drygt år sedan. Då stängde många av världens länder sina gränser och Barbara Hannigans kappsäck ställdes i ett hörn där den fick samla damm under flera månader. Det innebar en stor förändring i hennes annars så aktiva och fulltecknade vardag:
– Jag fick fyra månader där jag befann mig på ett och samma ställe och det var en mycket ovanlig situation för mig. Så länge har jag inte varit på ett ställe sedan jag var 24 år. Och det var helt fantastiskt. Jag fick tid att arbeta med mitt instrument, min röst, och att hålla kontakt med min familj på ett helt annat sätt. Vi talades vid inte en gång i veckan utan var eller varannan dag. Pandemin orsakade ett avbrott men den öppnade också nya kontaktmöjligheter vilket har varit väldigt betydelsefullt.


Strax före pandemin fattade Barbara Hannigan ett annat viktigt beslut. Hon har alltsedan studieåren bott och arbetat i städer som Toronto, London, Haag, Amsterdam och nu senast i Paris under flera år. Men det var något som saknades:
– Jag tröttnade på stadslivet och flyttade till den franska landsbygden i Bretagne. Det var ett viktigt steg för jag växte upp på landet i Kanada – I’m a country girl, not a city girl! Så det har varit härligt att få stanna upp och inse hur mycket jag behöver naturen i tillvaron. Även om jag fortsätter turnera så är skillnaden den att när jag kommer hem så kommer jag hem till naturen. Det blev en återupptäckt, något jag saknat väldigt mycket utan att ha varit medveten om det.

Här har hon också fått utlopp för sin kärlek till djur.
– Här i Bretagne finns det en hel del djur och jag älskar djur, och jag fick tillfälle att adoptera och ta hand om djur som förmodligen skulle haft det mycket svårare om jag inte varit i närheten.

Barbara Hannigan kommer från den gamla guldgrävarstaden Waverley i Nova Scotia i sydöstra Kanada. Hon studerade i Toronto med fortsatta studier i Kanada, USA och Holland. Där har hon många vänner och kolleger, inte minst i Ludwig Orchestra som hon haft ett nära samarbete med sedan 2014. Deras inspelning av Gershwins Girl Crazy – som Barbara Hannigan också gjort med Göteborgs Symfoniker till publikens stora jubel – erhöll en Grammy 2018. I Holland träffade hon den egensinnige pianisten och dirigenten Reinbert de Leeuw (1938-2020) som blev hennes högt skattade mentor. Ett fint resultat av deras samarbete är inspelningen av Erik Saties meditativa Socrate, ”ett symfoniskt drama i tre akter” som hade premiär i Sylvia Beachs berömda bokhandel Shakespeare & Co i Paris 1918.
Via Reinbert de Leeuw kom hon i kontakt med ovanlig och intressant repertoar, bland annat Berceuse elégiaque av Ferruccio Busoni (1866-1924) som hon dirigerar vid sina konserter i Göteborg 16-18 september 2021.

– Det var ett av Reinbert de Leeuws favoritstycken. Jag har sett honom dirigera det och hört hans inspelning. Det spelades också vid hans begravning. Det är ett stycke jag verkligen älskar men inte har dirigerat förut. Reinbert avgudade dessutom Claude Vivier så den här konserten är på ett sätt en hyllning till honom. Han var så otroligt viktig för min utveckling, och är det fortfarande.

Barbara Hannigans landsman Clude Vivier (1948-1983) är det andra namnet på konserten. Han är något av en legendar i kanadensiskt musikliv och även i internationella kretsar. En begåvad men plågad tonsättare som fick sin utbildning vid Institute of Sonology i Holland och för Karlheinz Stockhausen i Köln. Under 1970-talet var han verksam i Montreal där ryktet om hans begåvning spreds efter en lång rad uppmärksammade kompositioner. Han bosatte sig på 1980-talet i Paris där han tragiskt mördades 1983 efter att ha gjort en tillfällig bekantskap på en bar.

Svartvitt foto av en glad Claude Vivier som skrattar mot kameran

– Claude Vivier är för mig en av det sena 1900-talets allra viktigaste tonsättare. Hans musik rör mig på djupet, den är extremt personlig och har en dramatisk, wagneriansk sida. Inte så att den låter som Wagner, inte alls, men det finns ett historieberättande med långa, långa linjer hos båda. Lonely Child är ett självbiografiskt stycke. Claude Vivier var föräldralös och placerades på ett barnhem. Han var ett mycket ensamt litet barn och hade skapat ett eget språk så han kunde tala med sig själv innan han somnade.

Claude Vivier adopterades av en familj men det slutade olyckligt. Modern i familjen ville inte behålla honom så han lämnades tillbaka till barnhemmet.
– Av något skäl accepterade barnhemmet detta. Den händelsen lämnade ett outplånligt intryck på honom. Senare skrev han Lonely Child och använde det påhittade språk han brukade sjunga på när han skulle sova. Det är helt enkelt hjärtskärande.

Oljemålning, porträtt av Joseph Haydn

På programmet finner vi också en tonsättare som förekommit tidigare när Barbara Hannigan dirigerar: Joseph Haydn.
– Jag tar med Haydn på nästa vare program jag gör, jag bara älskar hans symfonier. Och det är ganska komiskt, som sångare är jag inte helt såld på i Haydn, han skrev inte fantastiskt för röster, till skillnad från Mozart. Men i sina symfonier tar Haydn fram hela sin dramatiska ådra, det teatraliska. De är i själv verket berättelser, stories – dramatiska och roliga, mörka och ljusa. Och jag är så glad att det finns så många symfonier att utforska. När jag först började dirigera startade jag med Haydns Symfoni nr 49, och sedan gjorde jag 86, 96, 90 och 44. Jag har lärt mig en hel del genom att gå igenom Haydn, han är verkligen en av mina absoluta favorittonsättare för orkester.

Besöket i Göteborg är bara ett av många konserttillfällen för Barbara Hannigan. Hon har det senaste halvåret haft fullt upp, trots pandemin.

– Jag har gjort så många konserter, det har varit helt galet. Jag har dirigerat Franska Radions filharmoniker vid flera tillfällen, en orkester som till skillnad mot många andra haft fortsatt konsertverksamhet varje vecka. Jag har också varit i Bamberg, München och Köpenhamn, turnerat i Schweiz och medverkat vid festivalen i Aix-en-Provence. Och framträtt i New York och Kanada.

Vid de flesta av konserterna har hon både dirigerat och sjungit – något som publiken älskar. Vid göteborgsbesöket koncentrerar hon sig på dirigeringen:
– Det är bra att kunna göra det också, och viktigt. Man fokuserar på ett annat sätt då. Och jag ser verkligen fram emot att få träffa mina vänner i Göteborg igen!

Text Stefan Nävermyr
Foro Marco Borggreve

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!