Stäng
Meny

Hazelius & Hedin: Tillbaka med nyckelharpa och sång på skånska

För några år sedan frågade Symfonikerna chans på två av Sveriges främsta och mest personliga folkmusiker. Duon Hazelius Hedin sa ja. Samarbetet blev till ett kärleksfullt folkmusikaliskt möte. Sedan dess har duons senaste album Jorland, från 2018, blivit grammisnominerad, de har fortsatt att turnéra och ett nytt album är på gång. I slutet av november är duon tillbaka på Stenhammarsalens scen, utan Symfonikerna denna gång, men med specialbyggda instrument som nyckelharpor, gitarr, cittern, fiol och en innovativ ljudbild och klang som ändå fyller ut. Och sång. Kanske på den urgamla göingeskånskan.

Det var Martin Schaub, dirigent och arrangör, som frågade chans på skåningen Esbjörn Hazelius och smålänningen Johan Hedin – folkmusikerna som numera varit en duo i mer än tio år, släppt tre album och turnerat mycket i Norden, men även till andra mer avlägsna världsdelar. Arrangemangen till konserten gjordes på låtar från duons andra album Sunnan (2014). Trots att det gått några år minns multiinstrumentalisten och sångaren Esbjörn Hazelius konserten i ett fullsatt Stenhammarsalen mycket väl. Inte minst för att det var första spelningen efter att han hade slutat röka. Men det är en annan historia med lyckligt slut.

Laleh, Timbuktu och Weeping Willows är några av de superkändisar som framträtt med Göteborgs Symfoniker. Hazelius Hedin är också superkändisar. Inom sin genre. Utanför folkmusiken är det inte många som vet vem de är. Och precis som andra artister kan folkmusiker också vara föremål för olika fördomar. Särskilt om du som Johan Hedin kommer bärande på det ursvenska instrumentet nyckelharpa.

På ett turnéstopp i Vietnam samarbetade duon med inhemska folkmusiker. Inför den första spelningen tillsammans fick Esbjörn och Johan frågan om de hade packat med sina folkdräkter.
– Folkdräkter är ju inte riktigt vår grej, så vi skyllde på att det är väldigt varmt i Vietnam till skillnad från Sverige. Det gick helt enkelt inte att ha på sig svenska folkdräkter i ett tropiskt klimat, säger Esbjörn Hazelius, på samma sympatiska skånska som hörs i hans sång.

Dagen efter överraskades duon med att få gå med till skräddaren, för att låta sy upp vietnamesiska folkdräkter. Johan Hedins längd är en bra bit över genomsnittet, särskilt i Vietnam, så det var en hel del tyg som gick åt.
– Det blev ett par ganska spejsade folkdräkter som vi fick med oss hem. Dräkter som vi inte använder särskilt ofta, säger Johan Hedin med ett finstämt leende.
Som säkert redan börjat framgå; för att hanka sig fram ingår de flesta folkmusiker i olika sammanhang och gruppkonstellationer. Innan Esbjörn och Johan bildade duo var de redan superkändisar på varsitt håll. De hade stött ihop med varandra backstage på olika festivaler och snackat om att göra något ihop. Det blev mest just snack, men så fick Johan en förfrågan som han bestämde sig för att ta med Esbjörn på: ett udda gig på ett slott utanför Nyköping tillsammans med Bengt af Klintberg, folklivsforskaren som skrev Råttan i pizzan.
– Temat för konserten var Sörmland. Bengt skulle berätta historier från trakten och vi stå för musikunderhållningen. För att förbereda oss plöjde jag igenom en jättestor notbok och valde ut de 52 bästa låtarna. Vi spelade sedan igenom dem när Esbjörn kom hem till mig för vårt första rep, säger Johan.

Låtarna kokades ned till duons grundrepertoar. Mycket av materialet är med på första albumet Om du ville människa heta som kom 2011. Även grundplåten till konsertprogrammet lades tidigt. Musiken som spelas är till ena hälften instrumental och den andra med sång. Vilka låtar det blir kan spreta åt olika håll från konsert till konsert.

– Vi jobbar väldigt mycket med arrangemangen oavsett om det är gamla traditionella låtar eller nyskriven musik. Vi provar oss fram till en grund, testar tusen olika sätt att spela en låt tills vi hittar det som funkar. Sen händer det väldigt mycket på plats live inför publik också, säger Johan.
– Det är en stor fördel med att vara en duo. Är man två finns mycket yta att åka på i ljudspektrumet. Det är alltid öppet för nya infall. Rytmiskt kan det exempelvis dra åt ett visst håll. Det är en ständigt pågående kommunikation, säger Esbjörn.

Duon satsade tidigt på att göra minst 40 spelningar per år. Bortsett från det första specialgiget på slottet utanför Nyköping hade de sin första spelning i Izzy Youngs lokal i Stockholm. Samme Izzy arrangerade Bob Dylans första konsert inför betalande publik och han står även omtalad i den legendariska artistens självbiografier och var inbjuden som hedersgäst på nobelprisutdelningen. Izzy Young flyttade till Sverige på 1970-talet och drev sitt Folklore Centrum på Södermalm fram till sin död för något år sedan.
– Det var en pytteliten affärslokal med stora skyltfönster där han kunde knöka in 45 personer som nästan satt i knäna på oss som spelade. Spelningen var helt akustisk, säger Esbjörn.
Klangbilden bärs till stor del upp av Johan Hedins nyckelharpor. Johan är en innovatör inom nyckelharpan både när det gäller instrumentbygge och sättet att spela. Han har samarbetat med massor av olika musiker och ibland i väldigt experimentella sammanhang. Musik där oftast sången frontar på scen.
– Johan är uppfinningsrik i hur han supportar sången snarare än att bara köra sin vanliga grej. Och även dynamiskt hur han frambringar olika sorters klang, säger Esbjörn.
– Ja, det är något som jag verkligen strävat efter. Vad finns det för olika röster och lägen som jag kan få ur nyckelharpan? Det är skönt att kunna variera under en konsert, särskilt när man som vi är en duo, säger Johan.
– Ibland spelar du på den stora nyckelharpan med en specialstråke som kan spela på flera strängar samtidigt. När jag sjunger till det ljudet känns det som en tramporgel i klangen, säger Esbjörn.
Sången är kanske inte lika varierad. Oftast sjunger Esbjörn på den skånska som han pratar, men några låtar framförs på en helt utdöd dialekt.
– Jag har samarbetat med en vissångare som heter Christer Lundh. Han ägnade hela sitt liv åt att vara sångare och estradör, men även samlare av sånger, historier och musik från gamla människor runt om i Skåne. Christer var själv från Lommarp i Göingeskogarna. Han hade ett radioprogram där han spelade upp en del av inspelningarna med fantastiska intervjuer, gamla gubbar och tanter som berättar och sjunger. Det är på låtar från hans insamlade repertoar som vi har gjort våra egna versioner. Och med Christers experthjälp har jag gjort en ansträngning att sjunga på göingeskånska. Det är ganska kul. Det är en sån himla annorlunda dialekt. Några har uppfattat sången som spanska.

Ett av spåren på albumet Jorland heter just Göingasaung. Texten skrevs av en präst i Lönsboda för ungefär 100 år sedan. Prästen skrev en hel diktsamling på göingeskånska, som var på utdöende redan då. Med i diktsamlingen finns även en ordlista som ger lite hjälp.
– Många av orden känner jag också igen från gamla människor i Starby, utanför Ängelholm, där jag kommer ifrån. Ord som inte ingår i Svenska akademins ordlista precis, säger Esbjörn.
Frågan är om publiken kommer att få höra göingeskånskan i november?
– Vi brukar bestämma programmet förhållandevis kort tid i förväg. Det blir vad som är aktuellt och känns som en bra kombination. Sannolikt kommer låtar från den kommande plattan att vara med, säger Johan Hedin.
– Ibland försöker vi att anpassa oss till gängse tradition, det vill säga att göra en platta som vi sedan turneerar med. Men tyvärr blir det sällan så. Vi byter ut repertoaren successivt, säger Esbjörn Hazelius.
Så det blir ingen göingeskånska?
– Jo, det kan tänkas bli en skvätt göingska också. Annars blir det en mer nutida skånska. Det är dock ganska säkert att vi kommer vara klädda i vår vanliga mundering. Mörka brallor och skjorta. Modern folkdräkt.

Text: Jörgen Wade
Foto: Peter Lloyd

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!