Stäng
Meny

Katastrof för tidigare violinist i Symfonikerna

Precis innan Podiet gick till tryck nåddes vi från AP av nyheten om de tråkiga händelser som drabbat den 82-årige violinisten Kjell Hammarén (född Johansson) i USA. Några minnesgoda läsare kommer säkert ihåg honom från hans tid som medlem av Göteborgs Symfoniker, 1956.

Kjell Hammarén var en exceptionellt begåvad musiker från Vingåker. Redan som treåring fick han leka med farbror Kaj Johanssons träskofiol och två år senare kunde han spela Calle Schevens vals utantill på ett tvåradigt dragspel. Han utbildades på konservatoriet i Riga och fick dubbel guldmedalj, både i violin och à vista-sång (en operakarriär var på tapeten, men en retlig läspning satte stopp för det).

Han var en mångsidig musiker som också gjorde en rad storsäljande 78-varvsinspelningar som Emil Iwrings efterträdare i Svenska Hotkvintetten. En av hans specialare var att spela med fiolen upp och ner, liksom hans pizzicato utfört med tänderna som fick publiken att blekna. I det hänseendet kan man se honom som en föregångare till Jimi Hendrix. Dessa cirkuskonster var inte det enda tricket han hade i skjortärmen – han hade också en abnormt utvecklad finmotorik och ett otroligt bollsinne; faktum är att han trots rondören vann skånska juniormästerskapen i mixeddubbel med helsingborgstösen Ester Skruuf som partner vid pingisbordet.

Samma inlevelse, samma frisyr… Det är tydligt vem Jimi Hendrix fick sin inspiration från.

Kjell Hammaréns karriär inom den klassiska musiken inleddes med Paganinis 24 capriccion som han spelade på en maratonturné i svenska folkparker 1953, endast 15 år gammal. Han blev förstasidesnyhet, kallades ”Vidundret från Vingåker” och spelade så att violinen gick upp i limningen. Turnén fick avbrytas när han snubblade och slant över mikrofonkabeln på Tollereds dansbana just när han som extranummer skulle spela Strauss Pizzicato-polka med tänderna, föll olyckligt och slog ut vänster hörntand när han landade med en duns, en otäckt ljudlig duns, på det undermåliga masonitgolvet. Till råga på allt sprack fiolen och halsen flög all världens väg. Han lär enligt vittnesmål från unga kvinnliga fans som trängdes mot scenkanten ha gråtit av besvikelse över att en stor reva gått upp i byxbaken på hans splitter nya cheviotkostym. Enligt Aftonbladet den 2 april 1953 gapskrattade en stor grupp fulla folkparksbesökare rått när den molokne Hammarén lommade av scenen med de vita kalsongerna blottade. Tanden hittades aldrig.

Hammaréns fiol hittades nyligen på en vind i Tollered och köptes in av Göteborgs Symfonikers vänförening som har för avsikt att renovera det värdefulla instrumentet.

Men han tog nya tag, lanserade Hammarén-kvartetten och spelade bland annat på Börssalen i Göteborg. Viggo Sjöfart skrev i Handelstidningen den 18 september 1955: ”Bäva månde di gamle, se här, hatten av för ”Vidundret från Vingåker”! När han och kvartetten vred sig om i urenergi och kramade sista droppen ur Stenhammars F-durkvartett knarrade plankorna av lycka och lidande i de boaserade väggarna. Man tror sig ha sett en självspelande violin i händerna på Hammarén, säkert fasthållen under det tjocka hakfläsket. Se, där har vi musikens framtid!”
Året därefter provspelade han för Göteborgs Symfoniker, anställdes och erbjöds efter två månader tjänsten som förste konsertmästare. Hans elddop som solist i Kamaravaluffskys tredje violinkonsert, den med tvådubbla trippelgrepp, ekar fortfarande i Konserthusets väggar. ”Den mannen måste ha tre armar”, utbrast orkesterns intendent. Före påskriften synade Kjell Hammarén noggrant sitt kontrakt, accepterade med villkoret att en generös måltid, samt tvenne buteljer Carnegie Porter, skulle ingå efter varje konsert. Dagen därpå skulle han sitta på förstapulten. Men ödet ville annorlunda.
Vid samma tid hade en amerikansk impressario hört hans eggande solo i inspelningen av Stomping at the Savoy med Hotkvintetten och den 18 november 1956 sände han ett telegram: ”Man, you’re great! Tour booked. Flight tickets booked. $5000 waiting. See you in NY!”

Göteborgs Symfoniker i november 1956, åtta dagar efter att de förlorat sin nyfunne konsertmästare.

Kjell Hammarén försvann lika fort som han kommit. Efter en slitsam, sex månader lång turné över amerikanska kontinenten, Kuba, Mexiko, Borneo och Tasmanien hade han fått nog. Han skrev hem till sin moder Elsa Johansson: ”Varför lyssnade jag på den där Iwring? Förbannat! Och skorna har jag slitit ut också.”
Men han tog nya tag, köpte nya skor, slitstarka i buffelläder med stram och saxad randsöm i gult, och trugades med en redig bunt svarta dollar att bli konsertmästare hos Kotzebue Sinfonia i Alaska. Där spelade han med den äran fram till den 31 mars i år – en 63 år lång karriär utan missöden! Men så inträffade olyckan. När Kjell Hammarén gjort ett extraknäck i underhållningsorkestern på den rostiga kryssaren Lenin 4 mellan Alaska och Providenija blev han stoppad i tullen. En nitisk tulltjänsteman gick igenom hans tillhörigheter, beundrade de välgjorda skorna, av gammal modell men välbehållna, sökte under plösen efter smuggelgods och fick något triumfatoriskt i blicken när han ur den slitna fiolväskan plockade fram stråken, en Jean Persoit från 1830, och utbrast: ”Ha! Ej tillåtet! Beslagtas!” Froschen var av elfenben, fick ej föras in i landet. Med tårar i ögonen såg Hammarén den magre tjänstemannen smyga in i kontoret med dörren på glänt, och han hörde det ljudliga knaket när tullaren kyligt bröt av stråken mot knät med en smäll.

Så rapporterar AP (Associated Press) i sitt telegram. Men det är inte allt. Väl hemkommen i Kotzebue, utan gaget från kryssaren som IRS nappat åt sig då inkomsten var odeklarerad, satte sig Hammarén i sin bekväma La-Z-Boy, fällde upp fotstödet och smekte ömt sin Amati-violin medan han räknade sina sista slantar. Det föll sig inte bättre än att han tappade en dollar i f-hålet, den rullade in bakom ljudpinnen, och när han försökte peta fram myntet med höger lillfinger fastnade det mitt i strecket! Det knarrade oroväckande i granlocket när han försökte lirka ut fingret men det var lönlöst. Grannen i bungalowen intill körde honom till Big Chief Memorial i sin Chevrolet Impala där han omedelbart fick träffa sjukhusets jourläkare. De försökte med alla medel, både vaselin och tänger och övertalning, få loss fingret men det svullnade och blev liksom helt fastlåst. Kirurgen ville såga upp den värdefulla violinen med då fick Hammarén något vansinnigt i blicken, tuggade fradga och tjöt med illrött ansikte: ”Never!” Det fanns bara en utväg. ”Kapa fingret” sa Hammarén, ”jag använder det ändå inte, det sticker bara ut när jag spelar.” Kirurgen gjorde som han blivit tillsagd, mot en kostnad på $5000. Lilla Vicke Vire begravdes i stillhet med de närmast sörjande, Långeman och Slickepott.

Enligt AP har Hammarén helt tappat sugen vad musiken beträffar och leder i dag pingisklubben Fast Balls Oldboy-sektion. De hamnade fyra i ligan. Bäst gick det för Hammarén i mixed dubbel med änkan Doris Hayes, de ska gifta sig till sommaren. Slutet gott allting gott. Enda besväret efter amputationen är att Hammarén ibland glömmer bort att fingret saknas när näsan, eller andra kroppsdelar, kliar. Men då ropar han på Doris som motvilligt hjälper till.

Text Bengt Höjdare
Foto Firma Ö L Luhrings fotoateljé & son eftr

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!