Stäng
Meny

Konserthuset 85 år – arkitektens dotter berättar

En ny säsong inleds efter en vår som ingen kunnat förutspå. Konserthuset har, vad vi känner till, aldrig varit stängt för publiken så länge som nu. Det har stått här sedan 1935 och glatt besökarna med härliga musikupplevelser vid ett oräkneligt antal konserter med Göteborgs Symfoniker i 85 år. Det ska vi så klart uppmärksamma.
Huset ritades av Nils Einar Eriksson (1899-1978) som var högst delaktig i det intensiva bygget som pågick i två år. Inför jubiléet träffade Podiet arkitektens 91-åriga dotter Gunn Eriksson som följt verksamheten i Göteborgs Konserthus sedan det första decenniet.

Nils Einar Eriksson utbildades på Tekniska skolan (Konstfack) och Kungliga tekniska högskolan i Stockholm där han efter examen fick statens stipendium för arkitekter vilket föranledde två års studieresor till Italien, Grekland och Tunisien samt en ettårig vistelse i Paris med hustrun som följt med på resan från Sverige strax efter giftermålet. Vid denna tid skickade han också in ett förslag på Nationernas Förbunds nya byggnad i Genève – och blev en av de utvalda! Men juryn kunde inte bestämma sig och gav uppdraget till fem av de andra arkitekterna som valts ut och tillsammans skapade de det nya huset.

Gunnar Asplunds kontor.

Senare arbetade Nils Einar Eriksson med Gunnar Asplund och den stora Stockholmsutställningen 1930 då funkisen fick sitt definitiva genombrott. Samma år startade han egen verksamhet och två år senare flyttade han kontoret till Göteborg. Här vann han arkitekttävlingen om Göteborgs nya konserthus som sysselsatte honom i flera år. Det invigdes med pompa och ståt den 4 oktober 1935 då kapellmästaren Tor Mann dirigerade Symfonikerna i musik av Berwald och Stenhammar. Nils Einar Eriksson blev också en regelbunden besökare och ibland följde hans dotter Gunn med på konserterna. Hon minns de tillfällena med glädje.
– Pappa hade fribiljetter till alla orkesterkonserter, två platser för mamma och pappa. Men dom gick ju inte alltid själva så vi såg ju till att fylla dom. Det var längst upp vid väggen vid dörren längst till höger när man ser det nedifrån. Så där kunde man slinka in. Han hade platserna så länge han levde.

Ett av hennes starkaste minnen är när Göteborgs Symfoniker 1946 fick besök av Bruno Walter, tidigare chefdirigent för New York Philharmonic Orchestra och i ungdomen vän med Mahler. På programmet stod Brahms första symfoni, Wagners Siegfried-idyll och Mozarts Symfoni nr 40.
– Det var strax efter kriget när Bruno Walter kom, wienare från början och av judisk börd, mycket berömd. 1939 flydde han till USA på grund av nazismens förföljning av judar. Han dirigerade Göteborgs Symfoniker och ville träffa pappa för att han blivit känd för Konserthusets fina akustik. Jag var 13 år gammal och jag kommer precis ihåg vad jag hade på mig – en helveckad yllekjol. Efter konserten var vi inne bakom salen, ett ställe dit sällan någon gick. Där träffade vi Bruno Walter som diskuterade akustiken och Konserthuset med pappa. Bruno Walter hade fått en stor bukett blommor efter konserten och den överlämnade han till mig: den lilla flickan fick blommorna. Det var väldigt roligt och ett jättefint minne. Ett stort ögonblick.

Bruno Walter

Ett annat, tidigare minne härrör från andra världskriget.
– Under kriget var gränserna stängda. Hur skulle dirigenter och solister ta sig över dom för att komma och framträda? Det var en mycket berömd engelsk dirigent i London, Sir Malcolm Sargent, ett stort namn. Han kom till Göteborg och skulle dirigera vilket han gjorde. Jag hörde av folk som hörde hur han tagit sig hit – han åkte i ett jaktplan utan tryckkabin i ett sträck. De riskerade livet, dessa dirigenter.
Malcolm Sargent gjorde inte mindre än tre konserter i Göteborg 1942-1943 då han bland annat dirigerade Holsts Planeterna, Elgars Enigmavariationer och andra symfoni samt Haydns Symfoni nr 88.

Gunn Eriksson hade fin kontakt med pappa under de här åren. Hon minns att pappan behöll barnasinnet, ”han var mycket barnslig” som hon beskriver det i positiva ordalag.
– Vi hade väldigt kul ihop. Men tidigare när jag var riktigt liten i Stockholm och pappa var anställd hos Gunnar Asplund, som också varit hans lärare, var han nästan aldrig hemma. Gunnar Asplund arbetade ihjäl sig och han krävde mycket av sina medarbetare, dom fick också jobba. Inte bara vardagar utan också kvällar, nätter och söndagar. Gunnar Asplund blev inte så gammal, 55 år.
– När pappa sedan hade sitt privata arkitektkontor i Göteborg kunde han bestämma över sin egen tid och behövde inte alltid komma in prick klockan nio. Då umgicks vi mer.
Kontoret låg först på Götabergsgatan och senare i Centrumhuset vid Kopparmärra (Kungsportsplatsen) som Nils Einar Eriksson ritat. Det invigdes 1940.
På somrarna fanns det också tid att göra saker tillsammans i sommarstugan utanför Alingsås.
– Där spelade vi på tennisbanan och badade i sjön. Det är mycket vackert där.
Nils Einar Eriksson var vid sidan av sitt arkitektarbete också mycket intresserad av matematik och hade en samling matematikböcker om ämnen som gauss-kurvan (fördelning inom sannolikhetslära och statistik) och talteori i sin samling. Schack var också ett stort intresse.

Konserthuset byggs.

Gunn Eriksson intresserade sig själv för klassiska språk och har under sitt yrkesliv varit verksam som språklärare i Skövde där hon bor. Än i dag ger hon kurser i latin fast hon sedan länge är pensionerad. Då och då reser hon till Göteborg för att gå på konsert.
– Det är klart jag blir stolt när jag kommer till Konserthuset, vetskapen att det är min pappa som skapat det. Och jag får fortfarande stora musikupplevelser i den fina salen.

Invigningskonserten 1935.

Text Stefan Nävermyr
Foto Magdalena Nilsson & arkivbilder

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!