Han fick sin utbildning vid Tekniska skolan i Stockholm och fördjupade kunskaperna genom studieresor till Frankrike, Tyskland och England. I unga år arbetade han en tid på svågerns snickerifabrik i Östersund och var också ett tag anställd som ritbiträde hos Carl Malmsten.
Vid sidan av arkitekter som Uno Åhren, Bruno Mattsson och Carl Malmsten intar Axel Larsson en plats som den Svenska bohagsstandardens pionjärer. Lågmält och envist arbetade han mot bakgrund av industrins produktionsförutsättningar och dess kunders behov. Resultatet blev en stor möbelproduktion under mer än 40 års verksamhet.
Carolina Grinne, alternernerande stämledare i Göteborgs Symfoniker, i en foajésoffa designad av Axel Larsson.
Axel Larsson deltog alltifrån ungdomen, ofta med vinnande resultat, i formgivningstävlingar, många arrangerade av slöjdföreningen och hantverksföreningen. Tävlingsuppgifterna kunde vara allt ifrån utformning av nya lyxtelegraf-blanketter till silverkannor och naturligtvis möbler. Hans genombrott, om uttrycket kan användas om denne evolutionens mästare, kom i samband med Stockholmsutställningen 1930. Axel Larsson var då sedan 5 år anställd vid Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors där han kom att arbeta som chefsformgivare ända till 1956.
Vid Stockholmsutställningen, som brukar betecknas som funktionalismens intåg i Sverige, ställde Bodafors ut enstaka ljusa lätta möbler och bröt då med garnityrprincipen, det vill säga hela möblemang. Enstycksmöbler som konsumenterna kan ställa samman efter eget tycke och smak är en självklarhet i dag, men var det inte på 1930-talet. Axel Larsson var också en av de första att föra in ljusa och klarlackade träslag i svensk möbelproduktion. Med möbelfabrikens rika produktionsmöjligheter bakom sig deltog han senare i många betydelsefulla utställningar i Sverige och i utlandet som en representant för goda sakliga möbler.
Trots att Axel Larsson var ung i en tid kring 1930-talet med många frestelser till överdrifter förblev han alltid förnuftet trogen. I en presskommentar från Stockholmsutställningen står att läsa berömmande ord om Axel Larssons möbler men med tillägget ”så särdeles funktionalistiska är de inte”. Han hade med andra ord inte tillägnat sig den nya tidens maskinformer. Hans möbler har alltid intagit en blygsam hållning där förtjänsterna blir allt klarare i historiens spegel. Under 45 år tillförde han vårt land möbler av enastående kvalitet i alla bemärkelser. Vid sidan om standardproduktionen vid Bodafors åtog man sig också möbeltillverkning på beställning. Icke sällan till större byggnader.
Axel Larsson kan sägas vara en pionjär vad gäller samarbetet mellan möbelarkitekten och arkitekten. Nils Einar Erikssons samarbete med Axel Larsson varade i många år. Så ritade exempelvis Axel Larsson 1950 möbler och inredningar till Hotell Park Avenue där Nils Einar Eriksson var arkitekt. Likaså samarbetade de båda om Svenska Amerikalinjens Kungsholm och om Folksamhuset i Stockholm, deras sista gemensamma arbete 1960. Förutom på Göteborgs Konserthus finns Axel Larsson representerad vid Nationalmuseum, Nordiska muséet och Röhsska museet i Göteborg.
Den goda egenskapen att som inrednings- eller möbelarkitekt visa följsamhet till arkitekturen framstår tydligt i fallet Göteborgs Konserthus. För Konserthuset specialritade han möbler som byggde på hemmöbelkoncept från Möbelfabrikerna i Bodafors. Han ritade möbler för artistfoajéer, för solistrum och för de offentliga lokalerna och promenoaren. Axel Larssons bekväma skinnklädda sittmöbler i promenoaren är på sitt sätt en spegling av den spännande konflikt mellan klassicism och modernism som präglar hela konserthuset. Möblerna beskrevs i ett reportage om konserthuset 1935 som ”sakliga men dock lyckligtvis inga maskiner att sitta i. De är älskvärda, konstnärligt välskapta och naturliga”.
Axel Larsson designade och slutförde möblerna i Konserthuset, men i några fall var Nils Einar Erikssons skisser förlaga. Så här ser Nils Einar Erikssons skiss ut med texten: ”Något så här. Vill du tänka på det?”
Axel Larssons svar på Nils Einar Ericssons idéskisser.
Så här blev det. Och så här har det sett ut sedan invigningen 1935.
I det restaureringsarbete som utfördes i början av 1990-talet ingick även ett antal av Axel Larssons sittmöbler. Kubamohognyn, som var gråblek av alltför mycket solljus, fick efter avslipning tillbaka sin djupa ton. Modern ytbehandling ger ett bättre skydd för framtiden. Många möbler har under årens lopp försvunnit och det kan inte bero på att de varit av bristande kvalitet utan mer av okunskap. Originalmöblerna i kaféet som försvann under 1970-1980-tal återskapades efter Axel Larssons ritningar och dessa stolar pryder i dag sin plats i restaurangen. Än i dag finns för övrigt möbler från Axel Larssons hand i serieproduktion. Även om hans namn i dag för unga inredningsarkitekter är okänt, föreskrivs och försäljs årligen en liten stapelbar trästol tillverkad av Balzar Beskow AB. Så omtyckta blir endast möbler som genom sin anspråkslöshet och kvalitet överlever tiden.
En av de stolar Axel Larsson formgav tillverkas än i dag, modell S-312 som finns i tillverkaren Balzar Beskows sortiment.
Text: Olle Andersson
Foto: Sofia Paunovic, Anna Hult, Balzar Beskow & arkivbilder
