Stäng
Meny

Mitt instrument: Bengt Gustafsson, violin

Kanske var det mammas pianospel som fick Bengt Gustafsson att vilja bli musiker. Det var nära att en olycka ändade planerna redan innan de ens hunnit sättas i verket. Men tidigare än väntat kunde han spela både symfonisk musik och wienermusik.

Det kan verka som ett aktivt val att violinisten Bengt Gustafsson bor på Stråkvägen, men det är det faktiskt inte.
– Vi upptäckte inte att gatan hette så när vi såg huset för första gången. Men min fru och jag tyckte om det här området, så det var klart att vi ville bo här!, berättar han.

Bengt Gustafsson är en av orkesterns 18 förstaviolinister och har ett långt yrkesliv i Symfonikerna bakom sig. Han har varit fast anställd sedan 1977, men redan i januari 1975, bara 19 år gammal, fick han sitt första vikariat.
– Vi spelade Mahlers trea, det var så mycket information och så mycket att tänka på. På den tiden hade orkestern inte spelat Mahler så mycket, men numera har Symfonikerna utvecklat en större förståelse för hans musik. De judiska melodierna, hur han till exempel illustrerar i musiken hur en blåsorkester går förbi på gatan.

I husets största rum vetter fönstren söderut över villaområdet och skogsbrynet där bakom. Minibysten av Bach har sin självklara plats på den svarta flygeln.
Och där på ett bord ligger ett häfte med musik av den polske 1800-talstonsättaren och violinisten Henryk Wieniawski. Och så italienaren från 1790, förstås. Bengt Gustafsson sätter den smäckra fiolen under hakan, när han spelar hörs resonansen i den mogna och perfekt avvägda instrumentkroppen.

– Den är särskilt underbar för musik av Brahms och Beethoven, för Schubert och Stenhammar. Tonen är så livlig och övertonsrik.
Enligt vinkännaren Bengt Gustafsson, är italienaren som ett Amaronevin, sött och med mycket smak. Kanske också med inslag av katrinplommon och choklad?

En tysk fiol hänger på väggen, mest av estetiska skäl och så har den ett visst affektionsvärde. En gång inköptes den till dottern Paulina som nybörjarinstrument. Men hans eget nybörjarinstrument var ett annat.
– Min allra första fiol var en Stradivarius som min mamma köpte för några hundralappar på Lechovius musikaffär i Alingsås, komplett med låda och stråke, säger han och ler lite.
Det var i alla fall vad som stod på etiketten inuti fiolen. Ägaren till samma musikaffär ville långt senare sälja av sin egen samling fioler som var av en helt annan kaliber.
– Jag köpte en som Lechovius egentligen hade sparat till sina barn, en fransk fiol. Den köpte jag av honom. Den var min första och sista fiol, ett fantastiskt instrument som inte är så gammalt, bara 100 år. Men jag måste lägga ner lite tid för att den ska få sin sista mjukhet.

Precis som en häst måste ridas in måste också ett stråkinstrument spelas in, ett arbete som kan ta upp till 30 år.
– Man ger och man tar. Ett bra instrument skolar dig, men en bra musiker kan också få ett instrument att låta bättre än det gjorde från början.
Mamma Lise, både pianist och pianolärare, är en central person i Bengt Gustafssons musikliv.

– När jag var liten vaknade jag på morgnarna till pianomusik av Brahms och Chopin och andra. Jag älskade när mamma spelade. Hamnade jag på en öde ö så skulle jag nog välja att ha den musiken med mig.
Pappa Sten arbetade på Assa Stenmans fabrik i Alingsås. Där producerades bland annat handtag, gardinstänger och skyltar. Företaget tillverkade också pianogångjärn, fast närmare än så blev han inte bekant med det instrumentet.
Det fanns två barn till i syskonskaran, Maj-Lis och Ralf, nio och fyra år äldre än lillebror Bengt. Bara den yngste sonen visade intresse för musik så mor och son spelade ofta tillsammans; på släktkalas, på systern Maj-Lis bröllop, på födelsedagsfester. När morfar firade sin 70-åriga födelsedag i Köpenhamn, debuterade Bengt Gustafsson som sexåring på blockflöjt, till mammas ackompanjemang.

– Min morbror var violinist och morfar sjöng fantastiskt, han var tenor och ville egentligen studera sång i Wien. Men på den tiden var det inte möjligt, om man inte hade mycket pengar. Hans blivande fru arbetade som sömmerska, så i stället startade de ett finskrädderi tillsammans. I den familjen satte de kultur högst av allt. I dag är min mamma 98 år, spelar fortfarande och kan sjunga med i alla operor.
På kommunala musikskolan fick han börja med mandolin fast egentligen var drömmen att bli gitarrist i ett band. Men inga gitarrplatser fanns kvar. Det fick bli fiol och det har han aldrig ångrat. Fiolläraren Carl Gösta Lustig har han goda minnen av.
– Han var en fantastiskt varm person. Jag hade problem med mina stämskruvar, de knarrade. Under en lektion bröt han av sitt eget stift att smörja skruvarna med och sa: Du får halva, så klarar du dig resten av livet.
Det gick lättare med fiolen än vad han hade väntat och efter några år spelade han i både elevorkester och Alingsås kammarorkester. Under högstadietiden blev det många resor till Wavrinskys plats i Göteborg, där privatläraren Kenneth Freiholtz bodde. Och bara 16 år gammal var det dags för Musikhögskolan i Göteborg.
– Jag fick högst poäng av alla på spelprovet och sämst av alla på musikteorin, säger han och grinar lite illa. Men det fanns ingen violinplats ledig så i stället började jag första terminen på gymnasiet. Helt oväntat blev det fem platser lediga på violin. Jag var så ung, men kom in på dispens.

Så kom då den där olycksaliga lördagen i september 1971. Han körde motorcykel och i en stor öppen korsning blev han rammad av en förare i en ny sportbil.
– Jag gjorde en perfekt volt och hamnade tio-tolv meter bort och motorcykeln for åt ett annat håll. Det kändes att något viktigt hade gått sönder i kroppen och jag hade tur som inte fick vänsterbenet avklippt. Det blev ett avbräck på ett halvår.
Återhämtningen gick snabbt. Vidare studier på Musikhögskolan följde och så militärtjänsten. Nästa steg var att söka in på Royal Academy i London.
– Jag kom in, men det var inte tillåtet att bara välja lektioner i fiol och kammarmusik, som jag ville. Därför valde jag att gå privat under ett år för fiolpedagogen som undervisade på Royal Academy. Kammarmusiken fick vänta.
Vid sidan av arbetet i symfoniorkestern har Bengt Gustafsson spelat mycket i mindre sättningar under en stor del av sitt musikerliv. Särskilt wienermusik i Trio Viennoise, på olika företagsevent och bröllop.
Medvetet eller inte, Bengt Gustafsson har alltid haft pianomusik i sin närhet. Barnen Fabian och Paulina musicerade gärna tidigare och pianot var Paulinas val. Men i dag är det hustrun Karin som hanterar flygeln på Stråkvägen, hon är pianolärare på kulturskolan i Alingsås.


Bengt Gustafsson gillar fart och fläkt och tränar gärna, helst med racercykel och mountainbike. Den som har vägarna utåt Hällingsjö, Lindome eller Särö, kan ha turen att se honom svischa förbi på cykel.

Text Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjellbye

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Välj vilka listor du vill prenumerera på:


Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev