Stäng
Meny

Mitt instrument: Håvard Lysebo

Som liten gutt älskade Håvard Lysebo att spela i blåsorkester. När han blev ung man drog han vidare till Oslo, Malmö och Essen och hamnade till slut i Göteborgs Symfoniker.

Det brunsvarta enplanshuset ligger just i kanten av skogsbrynet. Det liknar ett pepparkakshus, ett modernistiskt sådant för inga kristyrdekorationer är i sikte. Håvard Lysebo öppnar dörren och hälsar välkommen.

I den öppna planlösningen mellan kök och vardagsrum är det stora köksbordet husets naturliga mitt och centrum. Där är fikabordet uppdukat och där ligger också ett fodral. Han tar fram en flöjt och en vinröd putsduk.

– Det är en Muramatsu i silver, täckt av ett lager av platina på utsidan, en så kallad PTP. Om det finns små partiklar på flöjten så skadas pläteringen. Därför är det viktigt att putsa den ofta, putsduken blir som en snuttefilt. Jag har spelat på den här i 23 år, flöjter har mycket längre livslängd än större bleckblåsinstrument, förklarar han.

Muramatsu är ett japanskt familjeföretag som tillverkat flöjter sedan 1923. Han köpte den strax innan han fick anställning som alternerande stämledare i Göteborgs Symfoniker 1997 och har varit den trogen sedan dess. 

– Jag är inte så intresserad av att prova en massa flöjter. Jag har tänkt att om det inte låter som jag vill, så måste jag öva mer istället. Särskilt en egal klang genom alla registren är en enorm utmaning, säger han nyktert.

Men även den trognaste musiker kan bli förförd och hänförd av klang och utseende hos ett vackert instrument. När en instrumenthandlare kom från Holland till Göteborg blev han ändå intresserad av att prova några.

– Jag och en kollega ville komma vidare efter alla dessa år. Och jag bestämde mig och fick min nya flöjt i påskas. Märket är Haynes från USA, den är i guld, 14 karat. 

I hans tal anas en doft av norska.

Han är glad över inköpet, det märks. Den är verkligen gyllene och matchar vigselringen på vänsterhanden perfekt. Men Haynesflöjten behöver han inte putsa på samma sätt, guldet är mera tåligt.

Håvard Lysebo spelar på de olika flöjterna och frågar om det hörs någon skillnad. Diafragman arbetar där innanför tröjan, när han hämtar andan. Och visst hörs det, även för icke-flöjtister: den gyllene har en mjukare, varmare klang, PTP:n en vassare.

Från köksplatsen leder terrassdörren rakt ut till naturtomten med sina darrande aspar, fläder och björkar, lönnar, rönnar och taggiga björnbärssnår. Vid utkanten av trädgården står en stor rhododendron som blommar oblygt i knalligt ceriserött. På köksbordet har en av blommorna hämtats in och står i en vas.

Ur ett av husets rum hastar sonen Dag, 12 år, som spelar trumpet, men mest gillar han hiphop och rap. Han ska på övernattningskalas och pappa kollar om han har allt med sig. Dottern Åse som är två år äldre, är inte hemma.

– Hon är på korttidshem över helgen, hon är multihandikappad. Under några månader är det viss musik som hon gillar, men ett par månader senare något annat. Nu älskar hon dansbandsmusik, för tillfället är det Sommar med Sven-Ingvars som gäller.

Frun Karin är violinist och spelar i Göteborgsoperans orkester. Ikväll har hon konsert.

– Det känns konstigt att vara ensam hemma en fredagseftermiddag och kväll, det händer inte så ofta. Vi går i skift, bilen byter chaufför, säger han medan han flätar bägge händernas fingrar i varandra, för att visa.

Det var i Larvik som allt började för 47 år sedan. Där föddes Håvard Lysebo precis som en annan av stadens söner; Thor Heyerdahl. Mamma Toril spelade klarinett som ung och pappa Odd Terje var rektor för kulturskolan och dirigent för blåsorkestern. Först var det piano som gällde, fram till nio-tio-årsåldern, sedan också flöjt.

– Jag fascinerades av att man inte stoppade in något i munnen när man spelade flöjt, inget rör eller så. Jag hörde på James Galway på bilradion, han var som en popstjärna. Han tog flöjten ett steg vidare och jag lärde mig känna igen hans stil. Jag ville också lära mig att spela på ett sätt som gjorde att jag blev igenkänd, det kändes lockande. 

Blåsorkestrar var en folkrörelse i Norge på den här tiden, de fanns överallt. De försörjde Norge och även orkestrar utomlands med blåsare. Också Håvard Lysebo ville vara en del av detta. 

– Det är fascinerande hur ett land med fem miljoner invånare kan spotta ur sig så många blåsare, säger han.

Den syttende mai firar man i Norge till minne av upplösningen av unionen med Danmark 1814. Unionen kallas av norrmännen för den 400-åriga natten, så firandet är en viktig händelse, särskilt för barnen.

På ett tidningsklipp syns han som nio-tio-åring med en blå uniformsmössa med vit tofs. Runt armen sitter en klämma att sätta fast noterna i, när man marscherar. Blicken är bestämd.

– En tredjedel av klassen var med i blåsorkestern. Det stora målet för oss var att marschera och spela under 17-majfestligheterna. Det var ju lite tidigt på året och kunde vara riktigt kallt. Den första marschen var säkert den roligaste. Jag fick nya skor och alla pratade om att man måste gå in dem i förväg. Skolans blåsorkester gick i täten och skolbarnen efter. 

I tonåren reste han för att ta lektioner av Torkil Bye, soloflöjtist i Oslofilharmonin, under två år på gymnasiet. Nästa milstolpe var musikhögskolan i Oslo där han kom in 1989. Efter två år där blev ett flöjtjobb ledigt i Stavanger symfoniorkester. 

– Det är inte så ofta som anställningar blir lediga, så jag sökte och fick tjänsten, men gick fortfarande på musikhögskolan. Men det blev för mycket resande, så efter två år i Stavanger sökte jag tjänstledigt. Jag reste till Essen i Tyskland och studerade för professor Matthias Rütters, en mycket systematisk lärare. 

Under tiden han var i Tyskland fick han arbete i Malmö Symfoniorkester, där han stannade mellan 1994 och 1997.

– Det var en rolig tid. Från början var MSO en gammal teaterorkester och relativt nybildad som symfoniorkester. De jobbade hårt, spelade föreställningar på kvällarna och repeterade på dagarna. Jag var stämledare och fick spela hela repertoaren. De åren var extremt lärorika. 

När han senare hade spelat i Göteborgs Symfoniker i några år återvände han till hemstaden Larvik med orkestern. Dessutom gjorde han ett gästspel tillsammans med Nanset Blåseensemble i Larvik under ledning av sin pappa. 

– Jag var solist i ett norskt stycke, Wind av Ketil Hvoslef, skrivet för blåsensemble och flöjt. Det kändes som det brukade med pappa som dirigent; enkelt, roligt och helt oproblematiskt. 

I höst kommer Håvard Lysebo att spela kammarmusik i Falkenberg, tillsammans med sin fru. Senare blir det en orkesterkonsert med Göteborgs Symfoniker, under ledning av Barbara Hannigan.

– Jag ska spela solostycket Syrinx för flöjt av Debussy, som bygger på myten om Pan. Det var det första stycket för flöjt à cappella sedan barocken. Här finns inget ledmotiv, man gestaltar inte en handling. I stället fångas en stämning, en färg, en klang, själva essensen i impressionistisk musik. 

Text Ulla M Andersson,  Foto Ola Kjelbye

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!